”Min synskada är en styrka”

Elvira, 21, föddes näst intill blind – nu tävlar hon i Paralympics

Hennes handikapp gjorde henne blyg och osäker.

Men efter att ha blivit världsmästare i judo, började Elvira Kivi, 21, uppskatta sin synskada.

Nu vill hon inte byta bort den för allt i världen.

”Jag minns så tydligt den där dagen, när jag insåg att jag inte var som alla andra. Jag var sex år och frågade mamma när jag skulle få köra motorcykel. Mamma svarade att jag varken skulle kunna köra motorcykel eller bil när jag blev stor, eftersom jag såg sämre än andra. Jag blev väldigt besviken.

Min synskada är medfödd och innebär att jag ser fem procent av vad en normalseende person gör. Det låter kanske lite, men jag tycker faktiskt att jag ser rätt bra. Jag har ju aldrig upplevt något annat. Färger kan jag se tydligt och det fungerar bra att läsa och skriva på min ständiga följeslagare: datorn, som har ett förstoringsprogram som hjälper mig.

I skolan skrev och läste jag nästan allting på min dator. Men trots förstoringsmekanismen tar det mycket längre tid för mig att läsa än för normalseende. Tack och lov har jag lätt att lära, vilket kompenserar min låga läshastighet. I gymnasiet fick jag till exempel MVG i alla ämnen.

Missar nyanser i kroppsspråket

I sociala sammanhang hade jag det däremot lite besvärligare. Om mina klasskompisar till exempel pratade om någon som gick förbi, visste jag inte vem de pratade om, eftersom jag inte kunde urskilja personens ansikte annat än på mycket nära håll. Jag kunde också missa viktiga nyanser i mina kompisars kroppsspråk. Det gjorde att jag mest satt och lyssnade på vad andra sa. ’Vad tyst du är’, brukade jag få höra.

Inte för att jag någonsin var mobbad, det har jag som tur är sluppit. Men jag kände mig ofta utanför och ensam. Ibland hände det också att jag kände mig kränkt. Även om människor omkring mig bara menade gott när de frågade om jag skulle ta hissen i stället för trapporna, kunde jag bli otroligt förolämpad. ’De tycker bara att jag är en konstig handikappad människa’, tänkte jag. Och det ville jag absolut inte vara.

Höll sig för sig själv

Mitt självförtroende var inte det bästa och jag var mycket blyg. Ofta höll jag mig för mig själv. Jag vågade inte prata med någon om hur jag mådde, utan höll allt inom mig, inte ens mamma fick veta. I stället skrev jag dikter. Jag skrev om hur ledsen och ensam jag kände mig.

Med tanke på att jag kände mig så utanför bland normalseende, kan man tro att jag skulle ’hitta hem’ bland andra synskadade. Men så var det inte, jag kände mig annorlunda där också. Jag hade nämligen ett alldeles speciellt driv och en tro på att jag kunde klara mig själv. Detta beror till stor del på min fantastiska mamma, som tidigt intalade mig att allt är möjligt. Hon drog med mig på såväl barngymnastik, simning, friidrott och dans, som målar- och gitarrlektioner. Ett tag hade jag en aktivitet varje vardag.

Började tävla i judo

När jag var åtta år började jag med det som skulle bli mitt livs passion: judo. Som synskadad var det en perfekt sport. Judo handlar nämligen mycket om att känna vad man ska göra. Jag började tävla mot normalseende redan som tioåring. Och under gymnasietiden slutade jag med alla andra sporter och satsade helhjärtat på judon.

Adrenalinet, tunnelseendet och det faktum att folk kunde se mig när jag fajtades uppe på mattan var upplyftande. Jag kände mig som en gladiator och mitt självförtroende växte. Jag kände mig tryggare i mig själv och fick fler vänner.

För fem år sedan började jag tävla mot andra synskadade runt om i världen. Och 2007, i VM i judo för synskadade, fick jag vara med om den häftigaste upplevelsen i mitt liv.

Jag var så fokuserad, förberedd, så taggad. Innan jag gick in på arenan lyssnade jag på en låt, vars text handlade om att ’i dag är det min dag’. Och det var det verkligen, jag hade så bra kontroll på allt. Ändå blev finalen en rysare.

Det var oerhört jämnt mellan mig och den regerande världsmästaren. Men när det bara var sju sekunder kvar tog jag ledningen och vann.

Där stod många svenskar och hejade, det var fantastiskt. Jag hoppade runt, kramade alla, kände sådan lycka. Alla de känslor som jag hade hållit undan så länge, för att kunna fokusera på träningen, bara vällde över mig. Det var härligt att få visa för mig själv vad jag kunde åstadkomma. Och det kändes så skönt att äntligen få bevisa för alla de människor som tror att synskadade är totalt begränsade, att vi visst kan!

Nu var synskadan plötsligt till min fördel. Utan den hade jag ju inte fått uppleva denna dag, den lyckligaste i mitt liv.

Var med i OS 2008

Mitt VM-guld taggade mig att satsa ännu hårdare. Siktet ställdes nu in på Paralympics i Kina, som ägde rum i september 2008. Jag tog tjänstledigt från mitt jobb på Unga synskadade för att träna på heltid, tack vare sponsorer som jag hade fått tag på. Allt handlade om Paralympics, något annat fanns inte i mina tankar.

När jag sedan bara kom femma, blev jag naturligtvis besviken.

Efter en lång period av benhård träning och fokusering, kände jag mig helt tom. Jag var frustrerad över att inte ha fått ut min fulla potential i matcherna. Lusten försvann och jag kände att jag var tvungen att lägga träningen på is ett tag för att invänta den rätta känslan, den som säger att det här är.

Inte längre en blyg tjej

Nu, fyra månader senare, har jag fått lite mer distans. Jag inser hur stort det är att ha fått vara med om Paralympics. Att få uppleva 10 000 åskådare på arenan och en invigning med 91 000 människor i publiken, är något som många bara kan drömma om.

Jag är stolt över vad jag har uppnått i mitt liv. Nu är jag inte längre den lilla blyga tjejen med ett handikapp och dåligt självförtroende. Nej, numera ser jag min synskada som en styrka, som gör mig unik. Om det skulle bli möjligt att operera bort mitt synfel, om ett par år, skulle jag avstå. Det är ju en del av mig, Elvira – jag vill inte vara någon annan.

Och förresten skulle jag tycka att det vore alldeles för svårt att anpassa sig till ett liv som seende.”

Elviras framgångstips

Våga göra det du drömmer om — vill du så kan du, glöm inte det. Du kan klara så mycket mer än vad du själv (och andra) tror.

?För att lyckas, tänk inte ”jag ska försöka”, utan tänk ”jag ska lyckas”.

?Utmana dig själv, exempelvis genom idrott. Man mår bra av att vara aktiv och man stärker sitt självförtroende.

?Ha självdistans och avdramatisera dina problem. Se på dig själv, omgivningen och vardagen med lite humor, så blir allt lättare och roligare.

Minna Tunberger