”Vår tragiska barndom gör vår kärlek starkare”

Fosterbarnen Lena och Sören fann lyckan tillsammans – efter 42 år

Lena och Sören växte upp i varsin fosterfamilj – två vilsna själar, mobbade och slagna i skolan.

42 år efter sitt första hastiga möte träffades de igen. Att vara olika andra gjorde dem lika varandra. I dag är de gifta och delar allt.

–?Lika barn leka bäst. Så är det bara, säger Lena och får en kärleksfull kram av maken.

Det svänger från musikrummet. Från en hightech-keyboard kommer ljudet av en hel orkester och ur högtalarna hörs en smittande melodi. Sören och Lena Palmkvist har ett band ihop.

Men deras gemensamma historia sträcker sig ett helt liv tillbaka, till varsin fosterfamilj i femtiotalets Ulricehamn, fast då kände de ännu inte varandra.

–?Jag kom till min fosterfamilj när jag bara var ett år, berättar Lena. Min biologiska mamma hade lämnat mig och min bror ensamma hemma i flera dagar. Vi blev omhändertagna av socialen och så bestämdes det att vi skulle lämnas bort. De delade på oss och jag kom ensam till min nya familj, berättar Lena.

Sören har ett starkt minne av sitt möte med fosterfamiljen trots att han var mycket liten.

–?Det var utomhus och kallt. En barnsköterska överlämnade mig till min fostermor. Senare fick jag höra att det var på perrongen i Falköping, säger Sören.

De sitter tätt intill varandra i soffan hemma i Varberg. De gifte sig på pingstafton 2006 och flyttade hit för drygt ett år sedan. Två människor med trassliga, tragiska uppväxter. Båda tidvis mobbade, utstötta, fulla av frågor till sina frånvarande biologiska föräldrar. Att vara olik är det som i dag gör dem så lika. Förståelsen för varandras bakgrund är ett starkt band i deras relation i dag.

–?För att kunna förstå det vi gått igenom måste man ha delat samma slags erfarenheter. Det finns ett outtalat samförstånd mellan oss, säger Lena.

Sören föddes sjuk

Sören föddes av en missbrukande mamma som var sjuk i syfilis. Redan vid födseln var han svårt märkt av mammans sjukdom. Han har under hela sitt liv dragits med olika problem på grund av den. Efter bara två månader hos mamman, bodde han en kort tid hos sin pappa innan han placerades på barnhem. Han var liten och svag och en hjärtskärande orolig bebis. Man försökte lugna honom med sömnmedel. Men medicinen innehöll brom, något som man i dag vet är extremt skadligt och som bland annat påverkar nervsystemet.

–?Jag har haft ryckningar i kroppen hela livet. Det var inte förrän i vuxen ålder, när jag hade träffat Lena, som jag vågade be om att få ut mina journaler för att se hur jag hade blivit behandlad. Det var en fruktansvärd läsning, säger Sören.

Lena hade större tur. Hon kom till en omhändertagande familj med en mycket aktiv mamma. På många sätt raka motsatsen till Sörens fosterfamilj. Här fanns engagemang och omtanke. Här fanns pengar till utbildning och kultur och Lena fick sång-, dans- och filmlektioner. Under åren fick hon också fyra syskon.

–?Men jag var mycket ängslig och rädd som barn. Jag kände mig alltid ensam. Jag hade svårt att äta och på barnhemmet hade de fått tvångsmata mig. Hela min uppväxt var jag mycket smal och hade svårt för mat. Det var först i samband med att jag blev jättesjuk i vuxen ålder som jag sökte reda på mina biologiska föräldrar och fick veta att det fanns en ärftlig tarmsjukdom i familjen.

Skolan var jobbig. Hon blev retad och knuffad av större barn. Dagligen hamnade hon i rännstenen på väg till och från skolan.

–?Jag hade magknip precis varenda dag. Ibland gick jag inte alls hemifrån. Långt senare läste jag in allt jag missat.

Fosterfar gav trygghet

Sören var enda barnet i sin fosterfamilj. De bodde på en gård utanför Ulricehamn. Han älskade sin fosterfar och de första åren fick han vila i den trygga värld som han så väl behövde.

–?Men när jag var nio år dog pappa. Då dog jag också, så kändes det. Mamma var bara trettiotvå år gammal. Hon fick en svår chock när hon blev ensam.

En anställd på gården som varit där i många år blev som en extrapappa för honom och ännu en tid hankade han sig fram i tillvaron. Mamman var strängt religiös, vilket fördjupades när hon blev änka. Men när Olsson, som extrapappan hette, fick sparken för att ha tagit sig ett par glas för mycket en lördagskväll, svartnade Sörens liv helt.

–?Jag tror att mamma tog mig som fosterbarn för att få ytterligare arbetskraft på gården. Hon var mycket kall mot mig. Det fanns inte längre någon kärlek hemma.

Efter Olsson anställdes en man som inledde en livslång, hemlig kärleksrelation med Sörens fostermor. Sören bemödade sig aldrig med att kalla honom något annat än ”Drängen”, för efter bara en vecka tillsammans på gården skar det sig helt mellan dem. Efter det talade de i princip aldrig mer med varandra.

–?Vi satt tysta varje måltid runt samma bord. I alla år. Du kan ju föreställa dig vilken stämning som rådde i huset! Inte förrän efter många år hamnade vi i ett gräl, det var när jag var hemma på permis från lumpen. Det slutade med att han tog ett kraftigt stryptag på mig och försökte ha ihjäl mig. Han blev överraskad över hur stark jag var. Det räddade mig.

Fyra vuxna barn

Precis som Lena hade Sören det tufft i skolan. Han var ständigt utsatt för klasskompisarnas sparkar och slag.

–?I skoltaxin var det nästan samma sak varje dag, alla dagar. När jag kom in blev jag nedtryckt på golvet och så slog de andra takten på mitt huvud hela vägen fram till skolan. Chauffören sa aldrig någonting.

Som tröst och tillflykt för Sören fanns musiken. Vägvalet kom när rektorn för en folkhögskola som Sören börjat på efter grundskolan såg hans musikaliska begåvning. Rektorn var mycket bestämd med att Sören skulle in på en musikutbildning. Så blev det också. Helst hade Sören velat spela blåsinstrument, men precis i samma veva började hans tänder att krångla. Att blåsa hårt var en omöjlighet – tänderna satt inte fast tillräckligt i käken. En skada sedan födseln på grund av att hans biologiska mamma hade haft syfilis. I stället blev Sören framgångsrik på klaviatur.

Lena har varit gift tre gånger tidigare och har i dag fyra vuxna barn; två söner och två döttrar.

–?När jag bytte ut min tredje man mot en hund, lovade jag mig själv att det aldrig mer skulle komma en karl över tröskeln, skrattar hon och sneglar mot Sören.

Hon minns mycket väl den allra första gången hon och Sören pratade med varandra. Det var sextiotal, de var femton år och hade fullt upp att på var sitt håll tackla livet. Sören jobbade som blomsterbud på Nilssons Blomsterhandel och kom med en leverans till Lenas grannar. Nog hade de setts tidigare någon gång och kände igen varandra på gatan i lilla Ulricehamn.

–?Jag minns att det var en paketcykel. Den var jättestor och jag såg att Sören hade lite svårt att manövrera den. Vi log mot varandra, pratade en stund.

Lena tog initiativet

Vi förflyttar oss 42 år framåt i tiden från ögonblicket vid staketet. Lena bor i Borås. Hon har just hyfsat lappat ihop en gammal gitarr och försöker tonsätta dikter som hon skrivit under en tid när hon var allvarligt sjuk. Hon har också alltid varit mycket musikalisk och under långa perioder tagit sånglektioner.

–?Jag tyckte det räckte med de fyra strängar gitarren hade och så kunde jag ju tre ackord. Jag hade bestämt mig. Jag skulle ut och spela och sjunga mina texter. Men jag insåg rätt snabbt att jag behövde hjälp av någon som kunde musik på riktigt. Det var då Sören dök upp i minnet. Jag hade ju sett att han hade spelat på olika ställen i Borås under de år som jag bott där.

Lena mindes inte hans efternamn och började jaga på måfå, utan att hitta honom, förstås. Det var under våren 2005. I september fick hon äntligen napp.

–?Den sjunde september. Jag ringde och så fort han svarade kände jag igen hans röst. Efter alla år!

Sen gick det snabbt.

–?Jag tog mina dikter och min trasiga gitarr och åkte hem till Sören. Han bodde också sedan många år i Borås, så det var inte långt. Han hade det så mysigt och bjöd på hembakta tekakor.

Och Sören blev betagen.

–?Jag minns att Lena hade en fantastisk röst och jag ville absolut att det skulle få en fortsättning. Det kändes in i själen att vårt samarbete skulle bli bra. Det var nog kärlek vid första ögonkastet, säger han lyckligt.

Dagen därpå började de leta replokal och en vecka senare hade de sin första repetition. Innan september månad var slut hade Sören friat till Lena. Som sa ”ja”.

–?Det var som att vinna högst vinsten! berättar Sören.

Nu tar deras gemensamma liv fart. Nu blickar de framåt tillsammans. Sören vågar för första gången också blicka bakåt och söka svaren på frågor han tidigare inte orkat tänka på eller funderat över.

–?Jag undrade ofta varifrån jag hade min musikbegåvning.

”Jag blev hel”

Tillsammans med Lena sökte Sören upp sin biologiska mor och han fick veta att hans morfar varit mycket musikalisk. Namnet Sören hade han efter sin mammas lillebror.

–?Efter det kände jag mig hel på ett sätt som jag inte gjort förut. Jag hade sett henne, hon hade sett mig. Jag hade fått svar på några av alla mina frågor om varför jag är den jag är. Jag har tur som alltid varit gladlynt. Det har hjälpt mig att gå vidare, säger Sören och ser tillfreds ut.

Han kan till och med skratta när han berättar att han av en slump fick reda på att en av hans främsta plågoandar under hans egen skoltid är rektor på en skola i hans nya hemkommun.

–?När jag träffade Lena igen fick mitt liv en mening. Jag har blivit stark i mig själv. Nu betyder jag någonting. Jag har vunnit över mitt förflutna, säger Sören.

De har så mycket fint att säga om varandra. Sören beundrar sin vackra fru som ”sjunger som en ängel”. Lena är stum inför Sörens musiköra och lyhördhet för hennes texter. Och för värmen i hans ögon.

–?Det var den jag föll för, berättar hon.

De ser så underbart nyförälskade ut att det inte går att beskriva annat än med ord som låter som klichéer. När de drar i?gång musiken i den lilla lägenheten blir ögonkasten mellan dem magiska. Sören på keyboard och Lena vid mikrofonen. Musiken finns hela tiden som ett kitt mellan dem, något som lever och förändras, ett naturligt sätt att uttrycka sina känslor. De har en tvåsamhet så stark att den känns utanpå.

–?Vi vet att vara varliga med våra ord, berättar Lena och fortsätter:

–?Vi vet att livet kan vara så svårt. Man måste ta vara på lyckan när man möter den.