Han satt fängslad i Nepal

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-23

– men kärleksbrevet till frun räddade svenska Trond

Familjen Berg sa upp sig från sitt bekväma liv och flyttade till Nepal.

Det blev en resa de inte hade tänkt sig. Efter bara några veckor i det nya landet kastades Trond plötsligt i fängelse.

–?Men vi kommer aldrig att ångra att vi flyttade till Katmandu, säger han i dag.

Trond serverar kaffe, bullar och frukt på altanen bakom familjens hus i Karlskoga. Fyraåriga Samuel som inte var född när det stora äventyret utspelade sig klämmer in sig i soffan mellan sina två största tryggheter i livet.

Solen värmer kroppen mjuk och gör sinnet lugnt och det dröjer inte länge förrän han slumrar. Trond ler och stryker sonen över håret. Det är ett leende hos en man som vet att inte ta saker och ting för givna.

”Jag ville hjälpa andra”

Trond har fyllt 43 år och hans hustru är 42. Det har gått åtta år sedan äventyret i Nepal, en händelse som de i dag, något motstridigt sammanfattar som det bästa de någonsin gjort, men det värsta de någonsin upplevt.

Trond jobbade som plåtslagare och Lisbeth var kokerska. De bodde med sina tre barn, Susanna, 10, Stefan, 8, och Simon, åtta månader, i Bergen i Norge och var djupt rotade i vardagen när tankarna på att göra någonting annat började knacka på.

–?Vi kände oss lite trötta och tyckte att livet mest bestod av måsten och att planera för morgondagen. Vi hann aldrig njuta av nuet och tillfredsställelsen över det man presterat och vi var trötta på det materialistiska sättet att leva, förklarar Lisbeth.

”Meningen med livet är att hjälpa andra”

Trond nickar eftertänksamt.

När han var yngre hade han fått insikten att hans uppgift i livet var att hjälpa andra människor.

–?Som tonåring var jag en sökare. Jag funderade mycket på meningen med livet och jag gick igenom perioder av depressioner och dödslängtan. Så upptäckte jag att om man ändrar fokus från sin egen person till att hjälpa andra så får livet plötsligt en mening. Det var en aha-upplevelse för mig. Tänk att något som känts så svårt egentligen var så enkelt.

Påsken år 2000 reste Trond till Indien för att hälsa på sin syster. Med i bagaget fanns också det inre pockande uppdraget att hitta en ny plats för sig och sin familj. Han träffade P.P. Job som var ledare för den kristna organisationen ”The voice of the martyrs” och han sa till Trond: ”Jag tror att du ska till Nepal.” Trond hade inte tänkt på Nepal, han hade tänkt på Indien, men han kände genast att det var rätt.

–?När jag kom hem och berättade för Lisbeth om Nepal hade hon fått samma tanke. Hon visste att vi skulle dit, säger Trond.

De sålde sitt hus i Bergen, packade sina väskor och beställde biljetter. Vissa tyckte att de var galna, men drivkraften att följa sin egen inre övertygelse var stark, även om det naturligtvis fanns stunder när de tvivlade.

–?Jag minns när vi satt där på flygplatsen och väntade på att få kliva ombord på planet, då undrade jag vad i hela världen vi hade gjort, säger Trond och skrattar.

Enkelt boende

Första tiden i Katmandu blev intensiv. De hyrde en lägenhet med enkel standard, men med inhägnad trädgård och för Lisbeth kom den första tiden mest att handla om att få det praktiska att fungera. En riktig utmaning när man är utan alla tänkbara bekvämligheter i form av tvättmaskin, frys, kylskåp och internet.

–?Vi hade visserligen ett litet kylskåp, men det var lite si och så med driftsäkerheten så för att vara på den säkra sidan blev det till att handla varje dag.

Under de första dagarna fick hon ganska täta besök av de tvivelaktiga tankarna.

–?Vad gör vi här egentligen? Samtidigt var det väldigt spännande. Men när jag i dag tänker tillbaka på den här första tiden i Nepal så är det ändå som en positiv period i vårt liv. Jag är så glad över att hela äventyret inte enbart är synonymt med att Trond blev fängslad, säger hon.

Trond ägnade dagarna åt att undervisa på olika bibelskolor och i församlingar. Genom sin dagliga gärning träffade han på Timothy Rai, som var representant för den tvärkyrkliga missionsorganisationen ”Campus Crusade for Christ” i Nepal och blev inbjuden till en konferens i Rajbiraj i östra Nepal. Men eftersom konferensen skulle hållas på Lisbeths födelsedag tackade Trond nej. En timme innan bussen skulle gå ringde Timothy och övertalade Trond att ändå följa med. Det var ett beslut som han aldrig kommer att glömma.

När han skulle resa klamrade sig Susanna och Stefan fast vid Trond på ett sätt som de inte brukade. ”Pappa, du får inte resa”, gnällde de. Men Trond slingrade sig loss och sa ”Jag kommer tillbaka om ett par dagar”. Sedan tog han sin ryggsäck och gick. Det skulle dröja 109 dagar innan de träffades igen.

Konflikt om pengar

Det var på den andra konferensdagen det hände. En man som presenterade sig som den högste chefen för Röda korset i Rajbiraj kom fram till Trond och hälsade, och undrade om Tronds organisation kunde stödja hans organisation med fem miljoner nepalesiska rupier, vilket motsvarar 570 000 svenska kronor.

Trond blev lite häpen över hans rättframhet och fräckhet och förklarade vänligt att han inte hade någon organisation bakom sig och att han själv hade betalat sin resa och sitt uppehälle. Då blev mannen som förbytt. Han pekade hotfullt mot Trond, ställde sig upp och började gapa och skrika samtidigt som han gestikulerade vilt med armar och ben.

–?Hatet lyste i hans ögon och han sa att han minsann skulle berätta om min verksamhet och komma tillbaka. När jag frågade honom om jag gjort honom något ont blev han bara ännu argare.

En timme senare kom han tillbaka tillsammans med ett trettiotal andra lika vansinniga människor. ”Varför slog du vår ledare”, skrek de upphetsat och tog tag i Trond och släpade med honom ut, kastade ner honom på marken och slog honom med en stock, samtidigt som de andra runtomkring spottade och sparkade på honom.

–?Jag kan säga att jag ärligt trodde att min sista stund var kommen, säger Trond.

Polisen kom, men i stället för att lugna ner de arga nepaleserna grep de Trond och tre personer till. När han inte hade sitt pass med sig skrek de att det räckte med förklaringar för Tronds del och att han hade gjort sig skyldig till ett allvarligt brott då han tvingat hinduer att omvända sig till den kristna tron. Iförd handboja fördes Trond till häktet, tillsammans med de andra tre kristna, David, Timothy och Prem. De låstes in i en smutsig cell, med golvet alldeles fuktigt av urin. I ena hörnet fanns ett hål i golvet. Det var toaletten.

–?Stanken var olidlig och det var så trångt att vi låg packade som sardiner på natten. Om man skulle vända sig så var man nästan tvungen att göra det samtidigt.

Barnen längtade och grät

Redan samma kväll fick Lisbeth veta att Trond gripits. Men i stället för att få panik ringde hon norska ambassaden. Där förstod man allvaret direkt, och insåg att Trond blivit en bricka i ett religiöst och politiskt spel.

Men det tog betydligt längre tid för regeringen hemma i Norge att förstå att Trond Berg faktiskt var oskyldigt gripen och fängslad.

–?Barnen grät och längtade efter pappa. Vi pratade mycket och jag försökte hålla modet uppe på dagarna, men på nätterna hade jag mina stunder. Jag hade ju ingen aning om hur det här skulle sluta, säger Lisbeth.

Efter knappt två veckor blev det rättegång. Trond fick stå upp i rättssalen i tio timmar och svara på frågor som han knappt förstod, medan domaren satt och sov sig igenom halva rättegången. Ingen dom blev avkunnad. Däremot fick Trond veta att han skulle få sitta i fängelse mellan tre och sex år, beroende på hur han skötte sig.

–?Jag vet att jag tänkte: ’Då är mina äldsta barn tonåringar. Nej, aldrig i livet att jag accepterar det’, berättar Trond.

Vistelsen i fängelset var en fruktansvärd resa in i en ny värld och kultur där ett människoliv inte var värt någonting. Han fick se medfångar misshandlas till döds och till livslång invaliditet. Som västerlänning hade Trond en fördel och behandlades förhållandevis väl.

–?Jag delade cell med en fyraårig pojke som var där med sin pappa. Men han hade det säkert bättre där än ensam ute på gatan, säger Trond beklämt och tittar på sin egen snusande fyraåring i soffan.

Ambassaden kopplades in

Ambassaden lyckades ganska snart upprätta en förbindelse in och ut ur fängelset och Lisbeth och barnen fick skicka förnödenheter, teckningar och brev. En dag skickade Trond ett ”kärleksbrev” till Lisbeth. Han skrev ner sin berättelse och bad en vän på besök att ge brevet till Lisbeth. Han visste att Lisbeth och barnen var på väg att resa hem till Norge igen och tanken var att hon i sin tur skulle ge det vidare till en journalist.

Men vakten ville inte släppa iväg brevet, utan bad Trond att översätta det till engelska.

–?Jag sa nej. ’Det är ett kärleksbrev till min fru och jag kommer inte att skriva det på engelska.’

Vakten ögnade igenom brevet och lämnade sedan tillbaka det till Tronds vän som tog med sig det ur fängelset.

Det var förvisso ett kärleksbrev till Lisbeth, men det var också en skildring av vad som egentligen hade skett i samband med gripandet och hur verkligheten såg ut innanför de nepalesiska fängelsemurarna. Det skulle leda till enorm uppståndelse i den norska medievärlden.

–?Det är det viktigaste kärleksbrev jag någonsin skrivit och det enda som fått genomslag i hela Norge, säger Trond och skrattar.

När Lisbeth och barnen återvände till Norge gav hon brevet till journalisten Per-Ole Aalberg. Det publicerades direkt i den kristna veckotidningen ”Magazinets” webbupplaga. De flesta dagstidningar och radio- och tv-kanaler hakade på.

15 kilo lättare

I fängelset fortsatte Trond att skriva dagboksanteckningar. En del av dem lyckades han förmedla via ambassaden till den norska pressen. Anteckningarna blev så småningom också boken ”Fängslad i Nepal”, som gavs ut 2001.

Vid jul lyckades Trond bli överflyttad från fängelset i Rajbiraj till ett fängelse i Katmandu, där tillvaron blev en aning enklare.

Så småningom åkte också chefen för utrikesdepartementet, Torbjörn Holte, till Katmandu och besökte Trond i fängelset, och även den sovande domaren i Rajbiraj. Med påtryckningar från regeringen – Norge är en stor biståndsgivare till Nepal – lyckades man få Trond fri. Den 15 februari, 109 dagar efter att han gripits, släpptes han. 15 kilo lättare och med en erfarenhet som hade fått hans ögon att mörkna ett par nyanser.

Han var fortfarande dömd för brottet han anklagats för och var utvisad, men det spelade ingen praktisk roll just då. Äntligen fick han komma hem till sin familj.

När han mellanlandade i Danmark fick han se något bekant rusa emot honom. Det var Stefan som kastade sig i pappas armar och strax efter kom Susanna och Simon. Lisbeth och barnen hade åkt till Kastrup för att ta emot honom, en fullständig överraskning.

Trond Berg var förstasidesstoff i norska medier under flera veckor. Han hade för alltid blivit missionären som fängslades i Nepal. Efter något halvår kände familjen ett behov av lugn och ro och flyttade därför till Karlskoga, där de tidigare bott under några år.

De bor fortfarande kvar och familjen Berg har sedan dess utökats med lille Samuel. I dag har Lisbeth nyligen återvänt till arbetslivet igen, som springvikarie inom kommunens kostavdelning, medan Trond läser till snickare.

De har landat i vardagen igen, men tiden i Nepal har påverkat dem för all framtid. Men när de ser tillbaka är det inte något som de skulle vilja vara utan, trots allt som hände.