”Någon måste ge vika, annars är det finito”

Wendelas Daniel Pernikliski om den heta skaffa barn-frågan

Kan man ha rätt till ett barn med någon som inte vill?

Och kan man klandra den som försöker övertala den som sagt att den inte vill?

Jag vill svara nej på båda frågorna.

Argumentet att man har sagt från början att man inte vill ha barn och därmed borde slippa påtryckningar, håller inte riktigt tycker jag. När man är kär upphör man att vara den logiskt beräknande och strategiskt tänkande person, som det skulle krävas för att ta till sig den informationen.

Annars är man inte kär.

Och det kan ju inte vara bara den som vill ha barn som bär ansvaret för att kärlek uppstod.

När jag träffade Lisa var jag inte säker på om jag någonsin ville ha ett eget barn och hade inga problem med den ovissheten.

Ända tills Lisa uttryckte att hon definitivt inte ville ha fler barn (hon har en dotter som då var åtta).

Plötsligt blev frågan mer aktuell än någonsin och det kändes oerhört frustrerande att beslutet skulle ligga helt i hennes händer.

Jag ville ju inte berövas möjligheten. Vi bråkade och hon tyckte att jag var tjatig och jag tyckte att det var smärtsamt att hon aldrig skulle vilja ha ett barn med mig.

Men i hennes tvärsäkra övertygelse skymtade en annan sida. En sida som längtade efter en familj.

Lyckligtvis behövde jag aldrig fatta något avgörande beslut, då ett klassiskt litet misstag ledde till en gemensam dotter.

När hon föddes försvann den utanförskap jag upplevde innan och min plats i familjen kändes självklar.

Att man skulle ha rätt att kräva ett barn av någon som inte vill är en helt absurd tanke.

Men att till fullo försäkra sig om att ens partner verkligen menar allvar, att det står utom allt tvivel att det inte finns en chans till ett gemensamt barn med den man älskar, tycker jag är helt rätt. Först därefter kan man fatta ett beslut.

För matematiken är enkel. Någon måste ge vika, annars är det finito.