– Olinda nöjer sig inte med att vara vacker

Åsa Mattsson: Hennes skamlöshet sätter skräck i oss

Det blev, inte helt oväntat, Olinda Borggren från dokusåpan Paradise Hotel som tog hem titeln som årets påskhäxa i läsarnas egen omröstning. Olinda som fått de andra deltagarna att ömsom gråta och få panik och ömsom känna det som om de var på en betydligt hetare plats än i paradiset, Olinda som är dominant, aggressiv, manipulativ och verkar trivas med att skälla ut folk om det behövs och som kallats allt från ”vidrig” och ”äcklig” till ”jätteelak” i diskussioner på nätet.

Ja, det låter ju onekligen som en tvättäkta modern häxa. Om vi går till symbolen Häxa, så är det en kvinnlig avvikare från de normer som (mans)samhället har dragit upp för hur kvinnor bör bete sig för att anses ”normala”. På Häxan har män, och kvinnor, projicerat skräcken för den uppslukande kvinnliga sexualiteten, som om den släpptes lös skulle hota den förhärskande ordningen.

I Olinda Borggrens fall är det också något annat som spelar in, hennes utseende. Hon är ung och snygg och i vårt samhälle, liksom i andra patriarkat, finns föreställningen att kvinnors makt heter skönhet, men skönhetsidealen är skapade av män. Den kvinna som anses vacker i patriarkatet är en kvinna som män vill äga och visa upp för att befästa sitt eget värde hos andra män. Skönheten ger inte kvinnor själva någon egentlig makt, det stärker bara den manliga makten. Olinda Borggren agerar också på många sätt i Paradise Hotel som om hon instinktivt kände att det är så, hon gör -medvetet eller omedvetet- uppror. Hon nöjer sig inte med att vara åtråvärd, det räcker inte för henne att vara en vän, vacker kvinna som männen vill ha till flickvän. Hon spelar ut alla mot varandra, hon ”mobbar”, hon är inte empatisk eller omvårdande, hon vill vinna, hon är skamlös när det gäller att få makt för egen del. Det är då hon kallas ”bitch, ”slampa”, ”slyna”, ”luder”, skräcken för häxan i henne gör att både män och kvinnor påpekar vad det är i hennes utseende som minsann är fel och ful, som att hon har för tjocka läppar eller konstig blick. Man försöker degradera hennes skönhet och därmed göra henne mindre farlig. Olinda inkräktar på den manliga makten på ett sätt som stör spelreglerna, hon är inte tillräckligt tacksam och nöjd med att vara den unga, vackra och åtrådda, hon håller inte käften, utan gapar och skriker. Klart att hon är en häxa, men är Olinda verkligt farlig? Är hon ett verkligt hot mot manssamhället? Nej, för att bli det måste hon själv visa att hon är medveten om vad hon gör och vad hon vill.

Gudrun Schyman, nummer två på läsarnas häxlista, har i många år demoniserats, för att förta hennes farlighet. Gudrun har framställs som skrikig, okvinnlig, ”för mycket”, skamlös, framfusig, uppseendeväckande, slarvig, ansvarslös, pinsam, egotrippad och dessutom har hon ju haft alkoholproblem bevars. Det har ändå inte lyckats. Gudrun Schyman är förmodligen den farligaste kvinna det här manssamhället har sett på decennier. Hon har en lång gedigen politisk erfarenhet i den vanliga partipolitiken, hon är kunnig inom en massa samhällsområden, hon är en slipad debattör, hon har en djupt förankrad feministisk övertygelse som hon menar verkligt allvar med, och det märks. Hotet om ett kvinnoparti är mycket mer än ett hot.

Gudrun Schyman behöver troligen inte heller uppmärksamhet från män, och kvinnor, i största allmänhet för att hon skulle vara snygg eller sexig. Troligen är hon ”vaccinerad” på den sårbara punkten (att bli framställd som en ful hagga som ingen man vill ha) genom att hon haft flera långa kärleksförhållanden till intressanta män som uppenbart älskat henne.

Åsa Mattsson