Ibiza - mycket mer än party

Gräset grönare på andra sidan ön

Joan möter med öppna armar, som vanligt.

– Hello Petra, welcome back.

Jag var tvungen att resa hit till Ibiza två gånger för att hitta hans lilla lanthotell.

Men det behövdes inte mer än två dagar vid mitt allra första besök för att förstå att Ibiza är mycket mer än en ö med en engelsk partystad och berusade européer.

Ön är liten till sin storlek och du kör från den norra till södra delen på tjugo minuter. Nord och syd är också här lite utav varandras motpoler, eller egentligen kompletterande hälfter. Öns huvudstad som heter Eivissa (Ibiza stad), flygplatsen och alla stora diskotek ligger längst söderut medan det rakt norrut är skogsmark, grönskande kullar med lantgårdar och små byar. Och det är behändigt, om du också trivs med att inte behöva välja, utan både vill äta kakan och ha den kvar. Tjugo minuter, aldrig längre bort.

När vattnet är uppvärmt och turisttrafiken bedarrat, då i början av hösten är ön min. Jag vandrar i lysande pinjeskog, snorklar i ödsliga laguner som bjuder på både vänskapliga och färggranna fiskar, promenerar på vattnet i kajak, väljer efter väderlek (och humör) mellan de sjuttio små stränderna som kan se helt olika ut, kör bilen i det böljande landskapet som dignar av hibiskus, apelsin, doftjasmin och olivlundar? Min ö, och mitt mikrokosmos.

En ö kan vara isolerad till sin natur, eller tvärtom, som i Ibizas fall mycket liberal. För ingen har undgått historierna om hippietiden, på 1960-talet när sökande själar dansade i månskenet på Ibizas stränder. Kanske är det den bilden som naglat sig fast, men det finns även iÌ´1;dag en frihet att finna här. Kryddad med spansk imorgon-mentalitet. Någon förtäljer mig en teori om att det är på grund av en blodig historia av ideliga belägringar och piratanfall som den utsatta ön med sin befolkning blivit öppen för alla, mer eller mindre vinddrivna existenser.

Min danska väninna kom hit för trettio år sedan och har sedan dess levt sitt liv här. Hon var vild och (är fortfarande) vacker, dansade på klubbarna och levde livet hela vägen. IÌ´1;dag visar hon mig sin välskötta köksträdgård, avokado- och mandelträden och berättar vad alla de katter hon tar hand om heter. Fortfarande, eller ännu mer nu när hon är äldre, stör hon sig på den låga miljömedvetenheten jämfört med Skandinavien, till exempel har man låtit ön helt dräneras på färskvatten, men som hon säger:

– Vädret, jag skulle aldrig stå ut under vintern i Danmark.

På Ibiza ligger temperaturen på runt 10–15 plusgrader hela vintern, fast i vintras var det nollgradigt och Ibizaborna stannade inne framför brasan. Typiskt medelhavsklimat för det mesta alltså. Även maten är klassiskt medelhavskök med mycket fisk och skaldjur, oliver, bröd och vin. Men en av flera egenheter som utmärker Ibiza i Medelhavet är den täta pinjeskogen, redan de gamla grekerna döpte Ibiza och grannön Formentera till ”pinjeöarna”.

Doften är förtätad och den ivriga ljusgröna färgen är ibland självlysande. På den pyttelilla ön Formentera är 70 kvadratkilometer av 80 möjliga vita glittrande stränder, här är det saltet i sanden som får ljuset att sticka i ögonen (och turisterna att bli pepparkaksbruna på kort tid). Formentera hör nästan till Ibiza trots att vatten skiljer dem åt, den som bor på eller besöker Ibiza åker över för att bada eller för att cykla.

En vän har två cyklar stående på Formentera och vi ger oss iväg, landskapet är helt platt och det som inte är sand är ljungbeklädd sand som man inte får gå på, därför har det byggts träbryggor på land. Den som törs kan paddla kajak tillbaka till Ibiza, men det är en bit. Fast ett av Ibizas många original, en europé vid namn Sergio, han är prins dessutom, paddlar gärna från Ibiza till Formentera och tillbaka om förmiddagarna, för motionens skull. Sergio har windsurfat över Atlanten och står med i Guinness rekordbok. Sådana är människorna på Ibiza. Också.

Eftersom havet hela tiden gör sig påmint och aldrig är långt bort på Ibiza ägnar inte bara lokalbon sig åt vattenlekar. Jag säger inte att det är lika rikt på fisk i vattnet som i Västindien, men låt dig förvånas av små svärdfiskar, randigt och prickigt, olika maneter och bläckfisk. Förvåning är milt uttryckt vad vi kände när jag och dykinstruktören kände igen varandra från en liten ö Västindien vi besökt vintern innan. Den blondlockige fransosen berättar:

– Jag är där om vintern och på Ibiza om sommaren, för att få den bästa dykningen året om.

Han säger också att det är lika avslappnat här som i Västindien, lite ”yeah man, cool man”, och jag är beredd att hålla med. Lite utav det man gärna kallar bohemiskt. Ibland längs vägarna ser man sjalar i chakrats alla färger hänga på tork och det finns flera yogacenter.

Några av stränderna har viloträdgårdar med upphängda tyger, hängmattor och massagebänk. Mest hippie är det kanske på stranden som heter Benirràs och ligger längst upp i norr. Här ser man solnedgången, eller man trummar ned den. Jag har aldrig sett en solnedgång på Benirràs utan att det har funnits någon där som trummar, eller sitter och mediterar i lotusställnig. Allt medan ungar och hundar jagar varandra.

Lanthotellen har exploderat i antal under ett par år, det fanns kanske 3–4 stycken, nu är det ett tjugotal. Men det finns stränga regler och hotellen får inte ha fler än 15 rum och husen måste vara gamla. Min vän Joan som driver Can Planells ser positivt på utvecklingen och pratar varmt om sina konkurrenter. Han tycker också att det är roligt med besökare som intresserar sig för både fauna och flora. Det finns flamingos, massvis av småödlor, vildhundar, ängar av timjan, trettio olika sorters mandelträd, orkidéer?

Återstår att berätta om Atlantis. På Ibiza finns det en strand, en stenstrand vid en grotta nedanför ett stup. Få vet vägen, och ingen kan rita upp en karta, men att det är svårtillgänglig mark intygas. Myterna om Atlantis florerar och eftersom jag ännu inte hittat dit finns det all anledning att återvända.

Petra Dokken (resa@aftonbladet.se)