30 år sedan mardrömsfärden

USA. Människor satt bänkade vid tv-apparaterna för att följa läraren Christa McAuliffes äventyr upp i rymden.

Men färden slutade i en katastrof som många fortfarande minns, 30 år efter att rymdfärjan Challenger exploderade.

– Det var ju ganska nära i tid som Olof Palme mördades och för mig var det här nästan lika chockartat, säger Christer Fuglesang, Sveriges förste och hittills ende astronaut.

Har man en gång sett bilderna är de svåra att glömma. 73 sekunder efter start försvinner plötsligt rymdfärjan in i ett moln av rök och eld. Människorna som samlats vid Nasas uppskjutningsplats, bland annat anhöriga till besättningen, söker med blicken som att de hoppas att rymdfärjan plötsligt ska dyka upp oskadd längre upp i atmosfären. Men det enda som syns är föremål som rykande faller genom luften. Publiken börjar skruva på sig. Efter ett tag hörs i högtalare vid platsen:

– Vi har nu fått bekräftat att farkosten har exploderat.

Lärare ombord

Människor brister i gråt, skrik hörs. Vissa blickar bara tomt ut i ingenstans. Runt om i landet bevittnar amerikaner, varav många barn, explosionen i direktsändning.

Anledningen till att flygningen var så uppmärksammad redan på förhand stavas 36-åriga Christa McAuliffe. Hon hade valts ut bland 11 000 sökande till att bli den första läraren i rymden och hade tagit tjänstledigt för att utbildas av Nasa inför färden. Tanken var att McAuliffe skulle hålla två lektioner från rymdfärjan som skulle sändas ut till klassrum runt om i USA och projektet hade rönt stor uppmärksamhet i tv och tidningar.

– Det fanns någon att identifiera sig med. Man kan tänka sig att astronauter kan kännas väldigt speciella men nu fanns en vanlig människa med, en lärare också som alla har en relation till, säger Maria Sundin, astrofysiker vid Göteborgs universitet.

Levde efteråt

Efter olyckan gjordes omfattande utredningar och det visade sig att explosionen orsakades av att tätningen vid en fastbränsleraket inte fungerade som tänkt. Den fasansfulla upptäckten att besättningen förmodligen överlevde själva explosionen gjordes också.

– Det finns ganska goda anledningar att tro de gjorde det, de satt i en ganska solid del av skytteln som inte gick sönder. De har också analyserat kabinen och sett att det förmodligen inte läckte ur luft tillräckligt snabbt för att de skulle förlora medvetandet av det, så det finns en chans att de överlevde ända tills de slog i vattnet, säger Maria Sundin.

Skärpt säkerhet

Olyckan förändrade säkerhetsarbetet inom USA:s rymdprogram och det dröjde flera år innan en ny bemannad rymduppskjutning gjordes. Men olyckan handlade inte bara om tekniska problem utan även om kulturen hos Nasa.

– Ingenjörer som hade jobbat med delen som var den direkta orsaken hade sagt att "vi bör inte starta i morgon, det är väldigt kallt". De avrådde starkt men blev överkörda av ledningen. Så sen försökte man införa en kultur där alla ska komma bättre till tals och man införde oberoende säkerhetspaneler, säger Christer Fuglesang och nämner ytterligare en detalj som ändrats sedan Challenger exploderade:

– Då stod familjerna bland alla andra på läktarna och tittade och var i bild. Efter detta har familjerna alltid suttit på en undanskymd plats.

TT