Läraren: ”Jag har lärt mig höra om explosioner är farliga”
Snart ett år av krig i Ukraina
Publicerad 2023-02-17
Oleksandras arbetsplats är sönderbombad av ryska styrkor och flera av hennes elever begravda.
För Aftonbladet berättar hon om en ny vardag med krigslarm, flygbombningar och yoga.
– Det är en otrolig tur faktiskt, att jag hittat en yogastudio som är just i en källare om bomblarmet går, säger hon.
När Ryssland inledde sin offensiv mot Ukraina den 24 februari förra året flydde läraren Oleksandra sin hemstad Sloviansk. Hon packade bara en väska med laptop och några ombyten och trodde inte att hon skulle behöva vara borta länge. Nu har hon levt som internflykting i snart ett år.
– När kriget startade var det som att mitt liv stannade. Men här på centret har jag fått mycket hjälp och stöd att skapa en ny vardag i kriget, säger Oleksandra.
Hon pratar med Aftonbladet över Skype från ett stödcentrum för kvinnor i Dnipro. Idag bor hon i en studentlägenhet i staden tack vare ett samarbete mellan hennes arbetsplats, en yrkeshögskola i Sloviansk, och en skola i Dnipro.
Skolan bombades
Oleksandra har undervisat på Sloviansk Chemical Technical College i många år men innan kriget startade. Nu är den vackra gamla skolan, som byggdes år 1909, sönderbombad av ryska trupper. Oleksandra har fortsatt undervisa sina elever som är mellan 14–25 år på distans.
– Nu är eleverna spridda över hela Ukraina, och några har tagit sig till Polen, Tyskland, Nederländerna och Tjeckien. Så vi ser varandra under lektioner online.
Att undervisa på distans under ett krig innebär stora utmaningar. Med plötsliga strömavbrott och bombangrepp är det svårt att hålla en planering.
– Numera sitter jag framför datorn så ofta som jag har elektricitet. För alla elever har inte elektricitet samtidigt, beroende på var de befinner sig, utan jag får anpassa min handledning och undervisning till när eleverna har en chans att logga in.
Oleksandra säger att hon blivit van vid att leva i krig. Hennes stad Sloviansk i Donetsk attackerades av Ryssland redan 2014.
– Jag har varit med om många explosioner nu och jag har lärt mig att höra om bomber är farliga. Om de är ingående eller utgående och hur långt borta de är. Så när krigslarmet ljuder springer jag inte längre till skyddsrummet direkt. Det är som att mina nerver har blivit starkare med kriget. Jag har lärt mig att jag inte kan stressa upp mig varje gång om jag ska orka, säger hon.
Yoga under flyglarm
Oleksandra berättar att hon hittat strategier för att klara en vardag i krig, och för att kunna hjälpa sina elever att överleva kriget.
– Det är en utmaning. Om mina elever har ångest vill jag spontant säga till dem att ta en promenad och andas och lugna ner sig. Men det kan jag inte göra för det är riskabelt, särskilt om alarmet går. Så jag brukar rekommendera yoga.
Det är genom yogan som Oleksandra själv hittar kraft att orka fortsätta vara ett aktivt stöd för sina elever.
–Jag gjorde yoga före kriget och när jag började få ont i ryggraden och i benet och känna mig stressad, då letade jag efter ett sammanhang att kunna göra yoga igen och då hittade jag det här stödcentret för kvinnor.
Eftersom yogastudion ligger i en källarlokal som fungerar som skyddsrum har Oleksandra kunnat yoga sig igenom krigslarm och anfall.
– Man kan säga att yogan blivit min livräddare i kriget.
Många kvinnor och barn har valt att lämna Ukraina. Varför stannar du?
– Till en början var det för att jag trodde att kriget skulle ta slut snabbt. Sen efter det har jag stannat kvar eftersom min familj är här, bland annat min mamma som är 84 år.
Vad drömmer du om nu?
– Självklart drömmer jag om fred, som alla gör. Sen drömmer jag om att kunna återvända till min hemstad även om jag vet att det kommer bli fruktansvärt att se vad som har hänt med den och jag vet att det kommer ta lång tid att få en vardag igen. Men jag drömmer om att det kan bli fred snart.
Är det något särskilt du vill säga till Aftonbladets läsare?
– Jag vill säga att vi lever i en konstant mardröm här. Vi har tvingats begrava många av våra elever och det är fruktansvärt. Samtidigt är vi väldigt tacksamma för den hjälp vi får från omvärlden. För det frivilliga och organisationer hjälper oss med för det gör att vi orkar hoppas på en framtid.