Garderobsskytten

Kristoffer Bergström

Fredrik Lindström lämnade skjutvallen för Rut: ”Nu när jag är pappa vill jag vara nära”

ÖRNSKÖLDSVIK. I en källare i Örnsköldsvik siktar Fredrik Lindström sitt gevär in i garderoben och ler.

Lyckan beror inte på förra vinterns enda pallplats.

Lyckan beror på vad som hände på dagen nio månader senare.

Min fråga är omöjlig.

Den går inte att ställa, hur skulle det låta?

Men lika olämpligt vore att ignorera den. Jag har ju räknat, datumen stämmer exakt.

När jag inför OS intervjuade Fredrik Lindström i Sotji berättade han om hemlängtan. Han var 24 år och planerade att lämna landslags­åkarna och toppanläggningarna i Östersund.

Då visste han inte att spelen skulle bli misslyckade, att han skulle lämna Ryssland medaljlös. Men han visste att frun Sara var gravid.

Ett halvår senare tar Fredrik emot i sitt nya hus i Örnsköldsvik. Väggarna är av rött trä, en termometer och en piassavakvast hänger vid dörren, solen petar strålar genom mönstren i gardinerna. I källaren står en barnsäng.

”Lyckat på flera sätt”

Vi sitter vid köksbordet och pratar om fjolårets skakiga ståskytte. 77 procent träff dög inte. Den enda individuella pallplatsen kom i världscupspremiären och... på tal om den triumfen finns en lika oställbar som oundviklig fråga.

Exakt nio månader efter andraplatsen var det 31 augusti och din dotter föddes… är det en tillfällighet?

– Skämtar du?

Det gör jag inte, men jag är heller inte allvarlig. Det där är privatliv, det är nonsens, vi har tyngre saker att prata om än en lyckad lördag 2013, men...

... man vill ju veta.

Jag kniper ihop läpparna och säger av någon anledning ”på dagen”. Det är ingen fråga, men jag vill att han ska prata vidare.

Lindström svarar med ett skratt.

– Den kan ha blivit lyckad på flera sätt.

Berätta hur det är att få barn.

– Man känner direkt i kroppen när man ser barnet. Det var en häftig upplevelse. Den slår alla idrottsframgångar.

Kanske finns det två kategorier folk som är mest rutinstyrda i världen. De ena är elit­idrottare, de andra småbarnsföräldrar. Hur går det att vara båda?

– Om nätterna drar Sara det tunga lasset. Min fru är den som sköter det mesta av markservicen. Sedan har vi bra stöd av familjen i närheten.

Vad gör du som pappa?

– När jag är hemma är jag närvarande. Jag tränar på morgon och eftermiddag, men däremellan är jag hemmafarsa. Man får vara elitidrottare några timmar och småbarnsföräldrar några timmar.

Har smekmånad

Småbarn sover inte som folk. Tar Sara dottern åt sidan för att du ska få din sömn så att du kan träna ordentligt?

– Precis. Jo. Men inte alla nätter, så högljudd har inte Rut varit än så länge.

Är du rädd för att bli sjuk av att krama henne för mycket?

– Nej. Jag brukar hålla mig frisk och har aldrig varit helnojig gällande det. Jag tror det är ganska lugnt första året. De föräldrar man har pratat med säger att det börjar när barnen börjar på dagis.

Vilka råd har pappan Björn Ferry gett dig?

– Han var duktig på att ändå köra skidskyttet fullt ut. Dante bodde väl lika mycket hos mor- och farföräldrarna som hos dem. Jag är inte orolig för att lämna ifrån mig mitt barn till mina föräldrar. Jag tror att alla förstår att vi vill ha lite hjälp, att det är en speciell situation.

Du löser säkert det sportsliga, men hur är det känslomässigt att inte alltid kunna vara med sitt barn?

– Nu har vi vår smekmånad (Lindström står över septemberlägret i Ruhpolding). Jag har mycket tid med lilla tjejen. Sedan vet jag inte hur det blir att resa i väg och vara borta långa perioder. Det är tur att utvecklingen går framåt, att det finns bra hjälpmedel så att vi kan ses ändå, även om det blir via lcd-skärm.

Jag hörde att barnet lett till en förändring här i källaren. Får vi gå ner och titta?

– Ja, det går bra.

En knakig trätrappa leder till ett gevär som vilar mot de lägre stegen. En kontorsgrå sladd kopplar ihop pipan med en laptop, så när Fredrik lyfter vapnet målas kulörta linjer på skärmen.

Han öppnar garderobsdörren och siktar mot fem miniprickar på innersta väggen. Vore skäggstubben och musklerna mindre hade han liknat en pojkvasker som lekte krig med bössan under trappen.

Är det här träning?

Är det här elitidrott?

– Ja. Står jag här blir det skalenliga avståndet 50 meter, säger han.

Vad är det för linjer som målas?

– De visar exakt hur jag rört pipan innan jag skjuter. Utomhus vet man om det var träff eller bom, här får man mer info.

Hur ofta står du här?

– Fem dagar i veckan. Det är en lämplig kvällsaktivitet.

Har garderoben att göra med att du blivit förälder?

– Ja. När jag är pappa vill jag vara nära och inte ute på skjutvallen. Händer något tar det fyra sekunder att vara tillgänglig. Därute tar det 20–25 minuter att komma hem.

Skjuter 10 000 skott

Men det är trångt härnere. Går det att träna liggande?

– Nej, det är lite trångt för liggande. Samtidigt är det stående jag vill förbättra.

Vad kostar din maskin?

– Tiotusen, kanske. Vem som helst kan ­köpa en. Jag köpte den för flera år sedan och har ­ inte använt den förrän vi flyttade och fick barn.

Garderoben har sina brister som simulator (men är kanon för klädförvaring). Träningen blir inte tävlingslik eftersom det sällan blåser därinne, och skyttet sker med vilopuls, i mjukiskläder.

Ändå väger fördelarna över. Med simulatorns hjälp har Lindström i sommar skjutit 10 000 skott, vilket är 3 000 mer än i fjol vid den här tiden.

Dessutom tror 25-åringen att timmarna vid trappan är en försmak av framtiden. 1978 bytte man ut de grov­kalibriga vapnen. Snart borde det vara dags att hiva bort de finkalibriga också, hoppas han.

– Jag skulle tycka att det vore en rolig ­utveckling av sporten om tv-tittarna såg siktningen också. Det pratas om det, säger han.

Kabeln ser primitiv ut.

– Ja, den skulle aldrig funka, men det kan inte vara rocket science att få till trådlösa laserpekare.

Man ska alltså sluta skjuta med riktiga skott. Vad händer med känslan då?

– Det spelar egentligen ingen roll. Det ­behöver inte smälla för smällandets skull. I säkerhetsaspekt blir det mycket bättre. Det gör att man kan ha tävlingar i stora städer, på stora arenor. Det vore en bra utveckling.

”Skotten drar i väg mer här...”

Så hur bra är vår garderobsskytt?

Innan vi lämnar det nya hemmet ber vi ­honom avlossa en serie medan vi studerar färgkrumelurerna på datorn.

Första: pipan dansar runt målet men glider upp för långt till vänster. Bom.

Andra, tredje och fjärde: nästan matematiskt mitt i prick, skotten hade träffat också i den mindre liggpricken.

Femte: ny pipflykt upp till vänster. Bom.

Jahadu. Kommentar?

– Den här utrustningen är lite tuffare mot mig. De lite sämre skotten drar i väg ­ännu mer, så den är inte snäll.