Källström – den ”okända” supertalangen som är tillbaka
Publicerad 2024-05-21
GÖTEBORG. Hon är den kanske största talangen som aldrig kom med på Sportbladets talanglista.
Dubbla korsbandsskador satte stopp.
Men handbollen räddade Amanda Källström och nu spelar 20-åringen SM-final efter att ha varit klackledare i två finaler i rad.
– Det hjälpte mig otroligt mycket att få ha kvar handbollen i livet.
Landslagsspelarna i handboll från Norrland är få: Torbjörn Klingvall, Rolf Hertzberg, Anton Halén, Lars ”Lappen” Enström, Veronica Isaksson, Jenny Holmgren, Lena Nilsson, Helena Lindblom och Helena Ruthström är dem som har mer än ett litet fåtal.
Vi hade kanske kunnat ha en till nu – Amanda Källström. 20-åringen (fyller 21 i oktober) är uppvuxen i mitt i Hälsinglands bandyland – Bollnäs, eller strax utanför med lilla Abrå HK som moderklubb och oftast 2-2,5 timmar till bortamatcherna med ungdomslaget.
Varför blev det handboll och inte bandy för dig?
– Tack vare min släkt, där har nästan alla spelat handboll. Vi höll oss undan bandyn, säger Amanda när vi ses på ett fik mitt i Göteborg.
Det var hit hon flyttade som 16-åring för att uppfylla sin barndomsdröm: gå på rikshandbollsgymnasiet och spela i IK Sävehof.
Då var mittnian med de kraftfulla satsningarna, fina rytmen och härliga underarmsskottet en av landets största talanger på väg in i det yngsta flicklandslaget.
”Blev en ren chock”
Men så slog först pandemin till och ställde först in allt det roliga för jättetalangerna i den här åldern som USM, riksläger och ungdomsmästerskap och så småningom hela säsongen 2020/21.
När samhället, idrotten och handbollen öppnades upp igen efter pandemin på senvåren 2021 slog korsbandsskadorna till.
På en av sina första träningar med Sävehofs a-lag i juni 2021 drog den då 17-åriga jättetalangen korsbandet i höger knä. Hon opererades redan efter 4,5 veckor och rehaben gick överraskande snabbt och lätt.
– Kanske lite för snabbt och jag hade inte jättemycket respekt för skadan, har jag förstått senare om jag ska vara ärlig. Jag tänjde lite på gränserna och sjukgymnasterna fick hålla tillbaka mig.
I april 2022 var hon i gång igen. Ny träning med a-laget för att förbereda sig inför en samling med ungdomslandslaget. Hon landade lite ”stumt” efter ett lättare hoppskott på målvaktsuppvärmningen och klev av utan att vara särskilt orolig.
– Jag trodde inte att det var något. Jag tänkte inte ens kolla upp det.
Men det gjorde hon och det visade sig att samma korsband var av igen.
– Det blev en ren chock.
Amanda valde att vänta med operationen den här gången till efter sommaren.
– Jag skulle ta studenten och ville kunna ”springa ut” då. Jag var också med laget i finalsteget i USM i maj när vi vann och gick in och slog straffarna. Jag var inte mentalt redo för en ny operation med allt vad det innebar och ville ha en sommar utan att vara nyopererad.
Amanda opererades i november 2022 och nästan ända fram tills hon var tillbaka på handbollsplanen i höstas, ett år senare, funderade hon på att ge upp karriären.
– Jag velade fram och tillbaka om det verkligen var värt det, att göra den här satsningen igen.
Men det var det. I november 2023 gjorde Källström comeback i division ett med Sävehofs andralag – tre år efter att hon spelade sin senaste handbollsmatch.
I februari i år fick Källström debutera i handbollsligan och i slutspelet har hon varit med i matchtrupperna och fått spela några minuter här och där.
Handbollen blev räddningen
Antalet korsbandsskador är dubbelt så många bland damer som herrar, visar korsbandsregistret. Varje säsong tvingas 110–130 handbollstjejer genomgå en korsbandsoperation för första gången och ytterligare ett antal för andra eller kanske till och med tredje gången. Bara i Sävehofs damlag går tre spelare korsbandsskadade just nu.
Har du några tips för hur man ska ta sig tillbaka?
– Att hitta något annat man kan göra, något du mår bra av. Så man inte faller in i att bara vara hemma och stänga in sig.
För Källström blev handbollen räddningen. Jo, faktiskt.
– För mig funkade det att vara uppe i handbollen. Jag var på nästan varje träning och jag var med som tränare i olika ungdomslag i Sävehof. Jag stod också mycket i klacken Kamikazes på våra matcher. Det var fantastiskt. I de två senaste finalerna var jag till och med klackledare. Det hjälpte mig otroligt mycket att få ha kvar handbollen i livet.
Hon har ett tips till:
– Våga prata! Ta stöd av familj, vänner och laget. Alla fattar att man inte mår bra och det är okej att prata om det. Jag har faktiskt mått bättre än vad jag trodde att jag skulle göra. Jag har haft ett extremt fint stöd från klubben, vännerna och familjen. Det har räddat mig.
Amanda är ett sladdbarn så när hon kom in på rikshandbollsgymnasiet valde föräldrarna att bryta upp från livet på landet utanför Bollnäs och flytta till Göteborg där de först inkvarterade sig i en liten lägenhet några tiotal meter från dottern.
– Det var mamma och pappa och två hundar på 24 kvadratmeter i ett halvår. Men nu har de en större lägenhet i Partille.
Att ha föräldrarna så nära har förstås varit viktigt under de här tre tunga åren.
– Den tryggheten har varit väldigt skön. Jag är extremt tacksam för att de flyttade med.
”Blir det en tredje är det kört – hårda sanningen”
I kväll spelas den andra finalen mot Önnered. Sävehof vann den första med 27–21.
Källström är med trots att hon står utan kontrakt.
– Jag har inte haft något kontrakt den här säsongen. Vi valde att inte skriva något nytt, utan se om knäet håller och hur jag skulle prestera.
Är du inte orolig för knäet? Man brukar säga att man kan komma tillbala efter två korsbandsskador men inte tre?
– Blir det en tredje är det ju kört. Det är den hårda sanningen. Det är jag väl medveten om. Tanken finns före och efter att jag spelar men inte medan jag spelar. Och ju mer man kommer in i det och tiden går så kommer det nog bara att flyta på.
Vad drömmer du om?
– Drömmen är att bli så bra som möjligt och att, efter skadorna, motbevisa alla odds. Jag är både stolt och tacksam över att jag tagit mig hit och njuter av att spela handboll igen.