”Stockholmare begriper inte fotboll”
Inför derbyt mellan Djurgården och AIK fördjupade jag mig i historien kring klubbarnas rivalitet sedan 1900-talets början och fram till idag.
En slutsats är att stockholmare faktiskt inte begriper sig på fotboll lika bra som folk gör i övriga landet.
Mitt långa dokument om Tvillingderbyt publicerades i onsdags och blev uppskattat av AIK:s och Djurgårdens supportrar.
Den här krönikan landar knappast lika mjukt…men innan ni kastar er på mejlen: Nej, jag har inte börjat kröka igen, teorin jag tänker lansera är förankrad i forskning (nåja).
En anledning till att Stockholmslagen AIK/Djurgården/Hammarby bara lagt beslag på 13 guld ihop – jämfört med IFK Göteborg/Malmö/IFK Norrköping som har 46 guld (snart 47…) i allsvenskans 92-åriga historia – lanserades av idrottsforskaren Torbjörn Andersson som nyligen släppte boken "Spela fotboll bondjävlar 2":
– Sponsorer, inte minst i Sverige, är känsliga och helt klart har Stockholm – delvis på grund av huliganismen – inte kunnat utnyttja sin enorma ekonomiska övervikt gentemot andra städer.
Ultrasgrupper ”tävlar” mot varandra
Historien visar tydligt att rivaliteten mellan AIK och Djurgården har sporrat klubbarna framför allt utanför planen: Djurgården var först med en hejarklack, AIK kontrade med blåsorkester, Djurgården startade en supporterklubb, AIK tog grepp om souvenierförsäljningen. I modern tid har det fortsatt med organiserade klackar, firmor och Ultrasgrupper som ”tävlar” mot varandra: Firmorna med våld, de andra med tifon, banderoller, marscher och sånger.
Hammarby och Bajen Fans ska inte glömmas bort i det här sammanhanget som anser sig vara grundare av hela den moderna, svenska supporterkulturen och alla dess uttryck (typ).
Bajenfansen var först med en hel del som tifo (1994), och influenserna kom där från Italien (i princip alla svenska supporteruttryck är importerade från USA, England eller Sydeuropa så någon "svensk" supporterkultur existerar egentligen inte i den bemärkelsen).
Bara spelare från Brommapojkarna
AIK har vunnit publikligan 39 gånger, flest i allsvenskan även om Hammarby gått om för tillfället.
Hur som helst har de tre stora Stockholmsklubbarna tillsammans gått i främsta ledet på läktar- och supporterområdet i Sverige, något man inte kan påstå att de har gjort på planen.
Det är nämligen inte bara guld som saknas.
Länge pågick en diskussion varför spelare från Stockholm aldrig platsar i landslaget. De var lätträknade under -00-talet (Johan Mjällby och Magnus Hedman), och i VM-truppen 1994 var det inte särskilt många fler (reservmålvakterna plus Anders Limpar). Spelare fostrade i Malmö och Göteborg dominerar i landslaget även om vi backar några årtionden.
Nu kan visserligen ett litet trendbrott skönjas men de Stockholmsspelare som är med i dagens trupp – John Guidetti, Albin Ekdal och Ludwig Augustinsson – är alla fostrade i ungdomsklubben Brommapojkarna som mer påminner om föreningar i Malmö, Göteborg, Norrköping och övriga landet där fokus ligger på talangutveckling och fotbollsresultat, inte läktaruttryck.
(AIK:s Patrik Carlgren kommer från Falun, by the way).
Tror engagerade fans håller med
Tittar man på tränarsidan är det samma sak där: Nämn en riktigt framgångsrik fotbollstränare från Stockholm?
Förutom Tommy Söderberg, alltså.
Ni ser, det är inte så lätt.
Stockholmarna tycks helt enkelt inte ha förkovrat sig inom spelet fotboll i samma utsträckning som folk i övriga landet vare sig historiskt eller i dag. Draget till sin spets borde det innebära att man i Stockholm faktiskt inte begriper sig på fotboll lika bra.
Även om den slutsatsen kanske retar upp en och annan fotbollsintresserad i huvudstaden tror jag att många av de mest läktarengagerade håller med om det här:
Det är inte hela världen att sluta åtta eller tia så länge man har mest folk och bäst drag på läktaren. Vad som händer på planen är inte alltid lika noga. Även om det förstås är trevligt att vinna ett guld vart tjugonde år.
Eller?