”Fantastiskt – vi skapar historia”
Publicerad 2015-09-19
I kväll boxas Erik Skoglund i Nyköping – 47 år efter senaste titelfajten över tolv ronder på svensk mark
Han fick höra att han var den mest talanglösa fajter som någonsin satt sin fot hos boxningsklubben i Nyköping.
Nu är Erik Skoglund tillbaka i barndomsstaden – för att skriva boxningshistoria.
För första gången sedan 1968 avgörs en titelmatch över tolv ronder på svensk mark, och det är en tidigt utdömd 24-åring som spelar huvudrollen.
– Jag var vek, grinade och tålde inte att ta en smäll. Ja, jag var bedrövlig och hade verkligen inte oddsen på min sida.
Att boka upp en intervju med Erik Skoglund och föreslå kafé Vetekatten som mötesplats visar sig vara ungefär lika genomtänkt som att ta med Frank Andersson till ett kloster. 24-åringen står inför sitt livs fajt och har förberett sig minutiöst, inte minst när det gäller kosten. Sedan mitten av maj har han gått på diet, med allt vad det innebär.
– Inget socker, inget vitt mjöl, inget gluten, säger han och ser sig om i lokalen där daglediga njuter av bakelser, bullar och kakor.
Han slår undan frestelsen och ska gå en ny, mer fysisk match på lördag. En titelfajt över tolv ronder har inte arrangerats i Sverige sedan 1968, då en viss Floyd Patterson förlorade mot Jimmy Ellis på Råsunda. 47 år och fem dagar senare är det dags igen, då Skoglund möter Oleksandr Cherviak i den stora ishallen på Rosvalla i Nyköping.
Trivs på hemmaplan
Hans utmanare kommer från Kirovograd i Ukraina, men Skoglund behöver inte direkt ta flyget till ringen där han ska försvara bältet i lätt tungvikt i IBF:s interkontinentala klass.
– Jag bor 200 meter från hallen.
Hur pass stor är den här matchen för dig?
– Enormt stor, men inte matchen i sig. Det är första titelmatchen över full distans sedan 1968. Det är en stor händelse och känns jättestort att få vara en så stor del av det. Att den inte bara går i Sverige utan i Nyköping är fantastiskt. Jag kan inte föreställa mig känslan att kliva in i ringen.
Är du förvånad över att ni fick dispens? Enligt gällande regler får en proffsmatch inte vara längre än tolv minuter, det vill säga fyra ronder.
– Nej, men lättad. Det är jätteskönt att det gick igenom.
Ni marknadsför matchen med två ord, ”Making history”.
– Ja, det är ju det vi gör, skapar historia. Förhoppningsvis kan det här leda till att vi får ordna galor med titelmatcher mer kontinuerligt. Intresset för kampsport är stort i Sverige och vi har många boxare som är på väg mot den absoluta världstoppen. Får vi arrangera galor på hemmaplan ett par gånger om året kommer vi ha flera världsmästare om fem år.
Hur har du förberett dig inför den här fajten? Det sägs att du är extremt noggrann.
– Jo, jag är väl det. Jag lägger mig runt nio och går upp vid sju så att jag sover mina timmar. Jag för träningsdagbok med sömn och kost, så att jag kan gå tillbaka och titta om jag får till en perfekt formtopp.
Är du även extrem när det gäller kartläggningen av dina motståndare?
– Ja, många kollegor tittar knappt på videoupptagningar utan lämnar den biten till sina tränare. Jag har varit ganska fanatisk sedan jag började, analyserar hundratals gånger för att inte missa något. Det har jag nytta av, att bearbeta tanken på att boxas mot just den personen och läsa in vad som kan tänkas komma, hur han reagerar på olika saker och vad jag kan utnyttja.
Hur mycket har du studerat Cherviak?
– Jag har säkert sett matcher med honom hundra gånger och jag upptäcker nya saker hela tiden. Han är en obekväm boxningsförstörare som kommer framåt i alla lägen. Han skyddar sig rätt bra, är mjuk i midjan, tål en smäll och orkar jobba sig igenom matcherna. Jag minns 2013, då han stoppade en kollega till mig i tionde ronden. Det är väl det han har tänkt göra den här gången också, men jag hoppas att jag har vad som krävs för att manövrera ut honom.
Det kan göra ont att möta ukrainare, och det har du erfarenhet av...
– Precis. Jag fick en nyttig läxa av Vladimir Borovsky. Det var min sjätte match. Jag var 19 år, ganska grön och gjorde ett klumpigt misstag...
...och fick käken avslagen på tre ställen.
– Ja, jag gick i clinch som i amatörboxning, ställde mig med händerna på hans huvud, slappnade av, andades med munnen och väntade på att domaren skulle säga ”break”. Då slängde han upp en krok som träffade jävligt illa. Det ringde till ordentligt i öronen, jag fick smärta i käken och hade svårt att bita ihop. Han fortsatte att slå på samma ställe, så käken gick av på två ställen till och jag tappade ett par tänder. Det var riktigt jobbigt ett tag.
Men du bröt inte matchen och lyckades vinna...
– Ja, jag ville vinna. En kollega, Thomas Trollenberg, blev knockad och bröt käken någon vecka tidigare. Han fick sparken och jag kände att det inte fick hända mig så tidigt i karriären. Även om det gjorde ont hade jag kontroll på matchen. Jag var mest orolig för att domaren skulle stoppa matchen.
Vad har du för förhållande till smärta egentligen?
– När det gäller kan jag utföra min uppgift hur ont jag än har, men vardagligt är jag ingen tuffing. Jag utsätter kroppen för stora påfrestningar, har ofta ont och gnäller ganska mycket över småskavanker.
Du går på diet nu, men hur var det när du som 18-åring flyttade till Tyskland? Blev det mycket skräpmat då?
– Nej, jag har alltid varit noga med kosten. Min sambo har varit med från början och det är hon som står för min kost. Hon är duktig och har utbildat sig inom det. Hon har en son i Sverige, men var med mig i Berlin varannan vecka. När jag var själv försökte jag efterlikna det hon lagade.
Erik Skoglund pratar om Angelica Sjöstedt, 29, som befinner sig i en annan del av kafeterian. Vid samma bord sitter hans föräldrar, Johan, 52, och Maria, 48. Det var delvis längtan efter nära och kära som fick Erik Skoglund att flytta hem till Nyköping tidigare i år.
Hittade rätt i Ockelbo
– Jag vantrivdes i Berlin och de två sista åren utvecklades jag inte så mycket. Min tränare (Karsten Rover) har en stor träningsgrupp och måste ta hänsyn till allihop. Det blev mycket gruppträningar och jag kände att jag, för att ta det sista steget till den absoluta världstoppen, måste få mer individuell träning och träna på mina villkor. Därför bestämde jag mig för att byta tränare.
Och då ringde du till Ockelbo av alla ställen på den här planeten...
– Jag ville att bytet skulle bli perfekt från början och med stöd från Nisse Sauerland började jag kolla på möjligheten att skaffa en svensk tränare. Jag skulle göra en lista på tänkbara namn, men det blev bara ett namn: Tommy Antman från Ockelbo. Han hade gått i pension men är en extremt kunnig tränare. Jag är väldigt glad att han hjälper mig.
Tommy Antman har tidigare jobbat med ”Lillen” Eklund.
– Ja, och sonen Sören Antman, som deltog i två OS. Det är en boxningsfamilj utöver det vanliga. Alla hans grabbar var duktiga boxare. Jag träffade Tommy på ett träningsläger när jag var 12 år. Då pratade jag litegrann med honom och blev kompis med hans barnbarn, Sörens son Martin. När pappa, som är kompis med Tommy, ringde till honom förklarade han att han hade en hobby, och det var att följa mig och min karriär. Han har ringt till pappa inför och efter matcherna och varit intresserad av hur jag har det.
Du är bara 24 år. Vad har du för drömmar med boxningen?
– Att ta någon av de stora världsmästartitlarna och försvara den tills jag kan välja att gå i pension. Om det blir så eller inte får vi se, men jag hoppas kunna luta mig tillbaka och vara nöjd. Många idrottare, boxare i synnerhet, saknar sporten och gör comeback fast de inte borde. Sedan får de släpas ut ur ringen, när de är gamla och sönderbankade. Det ödet vill inte jag gå tillmötes.
Tänker du ofta på riskerna med boxning?
– Jag är medveten om riskerna, men är mest rädd för att skada mig inför en match, så att jag behöver ställa in. Jag vill verkligen inte det. Inför min senaste match drog jag på mig diskbråck under träningslägret men valde att boxas eftersom jag inte visste hur allvarligt det var.
Du opererades i februari. Är du helt återställd?
– Det finns hjärnspöken, men det mesta är överstökat. Jag har tränat hårt i månader och känner att jag är starkare än tidigare.
Hur förändras du när du kliver in i ringen?
– Jag blir extremt fokuserad på min uppgift. Just då finns inget annat i världen, bara motståndaren och den uppgift jag ska lösa. Jag är svår att störa. Det spelar ingen roll vad motståndaren håller på med.
Ingen stereotyp
Människan har många fördomar och förutfattade meningar, som att boxare går sina första matcher på gatan och att idrottare från Nyköping paddlar kanot. Här sitter du, en väluppfostrad boxare som knockar alla normer.
– Matcher på gatan har jag inte gått några. Jag tycker inte om att slåss och har aldrig varit delaktig i ett slagsmål, förutom med min storebror. Det gills inte, och de flesta av de slagsmålen har ägt rum i boxningsringen. Nä, jag är ingen tuffing och ser mig som vilken seriös idrottsman som helst. Jag brukar jämföra mig med friidrottare och skidåkare och jämfört med dem sticker jag inte ut.
Berätta om din uppväxt.
– Pappa var entreprenör, byggde upp och sålde företag. Mamma var hemma med mig och min bror. Jag hade en kanonuppväxt med alla förutsättningar på min sida. Jag är extremt lyckligt lottad och kommer inte från några tragiska förhållanden.
Drogs med av brorsan – var usel
Erik Skoglund berättar om sin bror, som är ett och ett halvt år äldre och heter Marcus. Det var hans förtjänst att Erik blev boxare.
– Vi var nästan som tvillingar, hade samma intressen och samma kompisar. Vi var fyra-fem år när vi såg de första Rocky-filmerna och han har tjatat om boxning sedan vi var små. Han tyckte det var häftigt och sprang runt med handskar hemma. Han började med boxning när han var 12 år och efter något halvår ville han att jag skulle följa med. Han tjatade, men jag höll på med karate, slog i luften och gjorde mina kator. För mig behövde det inte bli så mycket närkontakt, men han ville ha någon att slå på och övertalade mig att följa med. Jag var absolut ingen talang. Många som tränade där menar att jag var, och fortfarande är den sämsta som har satt sin fot där inne. Jag var bedrövlig. Jag var vek. Jag grinade, tålde inte att ta en smäll. Jag var omöjlig på alla sätt. Ja, jag var riktigt dålig och fick höra det. ”Han kommer att sluta”, sa alla – och det drev mig. Fan, jag kan också det här. Brorsan var en stenhård talang, men jag hade lite lillebrorskomplex och ville visa att jag också kunde. Jag var strykrädd de första åren, men det botade jag med... stryk.
Som proffs har du gått 22 matcher och vunnit samtliga. Vad gör dig till en bra boxare?
– Jag är väldigt målinriktad, påläst och fysiskt förberedd. Jag är en seriös idrottsman och tror inte att andra förbereder sig lika bra som jag. Jag har tränat hårt och det har gett resultat, men jag är långt ifrån färdig, säger Erik Skoglund.