Laul: Malmös värsta fiende i toppstriden

Robert Laul

Efter första halvlek mot Gefle kom tanken naturligt:

Är det ens möjligt att besegra Malmö FF just nu?

Efter andra halvlek vet jag vilka som är MFF:s farligaste motståndare i toppstriden.

Okej, 2-0 är inga jättestora segersiffror men matchbilden i första halvlek talade ett helt annat språk: Det var 5-0.

Gånger två.

Då ska man veta att Gefle är betydligt bättre än sitt rykte, de har häng på topp åtta och tränaren Roger ”Snygg-Roggan” Sandberg har en av de tydligaste spelidéerna i allsvenskan: En kompakt, välorganiserad 4-5-1-defensiv med yttrar som konsekvent smyger inåt för att utmana motståndarbacklinjen.

Mot Malmö FF på Swedbank stadion började det sådär för att uttrycka saken försiktigt. MFF var helt överlägsna. Total kontroll genom en stenhård återerövringspress.

Den ende som klarade att stå upp någorlunda var Robin ”Tomellilla” Nilsson som efter att ha blivit krokbenad bakifrån av Markus Rosenberg skrek så det ekade: ”Håll käften din jävla pajas”. Det var åtminstone vad några av landets ledande läppläsare tyckte sig se framför tv-apparaterna.

Något med Gefle och huvudskador

”Tomellilla” Nilsson – han gjorde en bra match – har själv en bakgrund som ungdomsspelare i MFF, och utbrottet möttes av påhejande tillrop från Rosenbergs (och Malmös) antagonister på sociala medier. Anfallaren blev knappast mer populär av armbågen som spräckte skallen på Jesper Florén även om min bild är att den var helt oavsiktlig. Men domaren Bojan Pandzic borde förstås ha blåst av spelet som är brukligt vid huvudskador, varför chansa i det läget?

(Vad är det förresten med Gefle och huvudskador? Målvakten Emil Hedvall har ett ”Petr Cech”-skydd, Jakob Hjelte byttes in med någon typ av svetsglasögon och så Florén då som fick huvudet bandagerat).

Låt mig därför anhålla om en avvikande uppfattning: Jag är glad att Markus Rosenberg spelar i allsvenskan. 

Jag fångas av spelare som lyckas väcka känslor för att de är lite bättre, lite smartare och som inte gör någon hemlighet av att de vet om det. Det dryga lilla flinet är den första bilden man ser framför sig när man tänker på Malmös anfallsstjärna.

Vad hade världen varit utan människor som sticker ut? Jag menar, vad tror ni att andra supportrar hade tyckt om Zlatan om han spelade i ett annat allsvenskt lag? Sedan kan – och bör! – man förstås kritisera enskilda situationer men helheten det bildar är åtminstone fascinerande.

Är Malmös största fiende

Mest omdiskuterad i Malmös egna supporterled är en helt annan spelare, Magnus Wolff Eikrem. Mot Gefle fick han chansen från start igen, och även om han slog bort en del passningar var det norrmannen som dyrkade upp Gefles backlinje vid 1-0, sedan kunde Rakip-Djurdjic-Rodic sköta resten med generös assistans av Gefles backlinje. Och jodå, sedan skakade Eikrem hand med assisterande tränare Olof Persson när han byttes ut efter en timmes spel.

In kom för övrigt Jo Inge Berget som upplever en ny vår som fotbollsspelare sedan han låtit skägget växa fritt.

I tv-intervjuerna inför avspark var det tydligt att MFF hade fokus på tabelläget där de hade hela fem lag framför sig:

– Vi har pratat om det, det är många lag med i guldstriden, därför är varje match extremt viktig, sa Markus Rosenberg.

– Koncentration och rätt fokus, vi har snackat mycket om det, förtydligade Åge Hareide.

Sedan gick Malmö FF ut för att massakera Gefle i en halvlek med en bestämdhet och kvalitet som bara går att beskriva på ett sätt: Klasskillnad. När MFF spelar så finns det inget lag i allsvenskan som kan besegra dem.

Efter halvtidspausen blottades dock stjärnlaget största svaghet: Malmö FF:s största fiende är Malmö FF själva.

Att de åter gick ner så mycket i kvalitet (som mot Åtvidaberg) kan inte vara en slump, och även om just Markus Rosenberg till slut gjorde mål för fjärde matchen i rad och punkterade tillställningen, har MFF här ett bekymmer som man tycks ha svårt att hantera.