Patrik Brenning årets sportjournalist 2022
Publicerad 2023-01-16
Som reporter är han nyfiken och bråkig.
Som krönikör är han oväntad och fyndig.
Därför är det intressant, upprörande, överraskande och roligt att Patrik Brenning utsetts till årets sportjournalist.
Av en tillfällighet intervjuade jag en SHL-sportchef strax innan jag ringer 2022 års bästa sportjournalist. Hockeyledaren kände inte till den kommande utmärkelsen men ville ändå säga ett par sanningens ord om Patrik.
– Den journalistik som jag verkligen avskyr är den som din kollega Brenning står för.
Jag vågar påstå att ingen mottagare av Svenska Sportjournalistförbundets utmärkelse – från Åke Strömmer 1987, via Lasse Sandlin 1998, André Pops 2011 till Linda Hedenljung 2019 – väckt sådant irritation som min kollega Patrik. Och så mycket tårar och igenkännande nickar.
”Det kom tvåhundra tips”
För Brennings huvudsyssla är att granska ungdomsidrotten, främst fotbollen och hockeyn – och företrädelsevis de mörka sidorna. Särskilt riktar han förstoringsglaset mot sprickan mellan elit- och breddverksamhet, mot tränare som tvingas väga snabb framgång mot långsiktiga segrar, mot barn som kommer i kläm mellan sin ambition och någon vuxens.
Klart att hockeytränare blir sura.
Lika klart är det att föräldrar och bortsorterade idrottare blir glada över att oberättade historier till slut bereds utrymme.
På telefon förklarar Patrik Brenning att han halkade in på sitt bevakningsområde av en slump men sedan inte kunnat lämna det.
– Vi fick ett tips om ett fotbollslag, ett ambitionslag, som betedde sig speciellt. Jag hade aldrig hört begreppet; vad sjutton är ett ambitionslag? Jag skrev och så kom fem nya tips. Och när jag kom in på hockeyn så kom inte fem tips utan tvåhundra, säger han.
Är problemen störst i fotbollen och hockeyn?
– Gissningsvis. Gemensamt för dem är att de har blivit prestigesporter. Som ungdomsidrotten utvecklats är det en statusmarkör att ha ett framgångsrikt barn, ett som spelar i ett akademilag eller en äldre åldersgrupp, vilket innebär större utmaningar för de sporterna.
Som?
– Det är inte bara unga som vill något, utan föräldrar försöker uppnå saker genom sina barn. De kommer till en idrott som stått still i sina gamla traditioner och strukturer och därför står extremt dåligt rustad. Det råder ett mindre kaos i delar av ungdomsidrotten.
”Staten kommer att fundera...”
Du måste förklara närmare. Vad är kärnan i din pågående hockeygranskning Utgallrad?
– Att det finns ett utslagningssystem. Klubbar och förbund har inte hur mycket resurser som helst, så i ambitionen att föda fram elitidrottare slussas resurserna till ett visst antal utövare, till dem som ledarna tror har störst möjlighet att lyckas. Men man har glömt att fråga sig vad som händer med alla andra.
Vad händer med dem? Lägger inte bara de av och tänker att sport inte var något för dem?
– Det är inte så enkelt. Jag intervjuade med en man som tvingades bort från ett lag för tjugo år sedan och det påverkar honom än. Idrotten har alltid fattat besluten åt unga, men aldrig tittat i backspegeln. Hur påverkar det människor att väljas bort?
Men varför är det viktigt att folk sportar? Kan inte folk hålla på ungefär som nu?
– Jo, men utvecklingen går åt att selektera ännu hårdare och tidigare. Och de kommersiella krafterna skyndar på utvecklingen. Någon gång kommer staten att fråga sig varför man då ska förse idrotten med skattepengar. Det gör man inte för att ta fram elitfotbollsspelare utan för att befolkningen ska ha en sund livsstil, för att sänka sjukhuskostnaderna och för att lära ut demokratiska värden. Men om idrott inte i första hand bygger hälsosamma livsstilar utan tidiga barnelitidrottare? Staten kommer nog fundera på om det är värt att bekosta.
Patrik Brenning är 36 år gammal och uppvuxen i Älta utanför Stockholm. Han kom till Sportbladet 2010 och är den åttonde på tidningen att koras till årets sportjournalist (DN har haft tre, Radiosporten två och Expressen en).
Brennings artiklar utgår ofta från den enskilda människans historia. Inte sällan är det en ung idrottare som hamnat snett i en värld som ena stunden sägs vara för alla och i nästa sorterar bort i hopp om att klättra i tabellen.
Sportchefen i början av den här texten menar att Brennings texter är för anekdotiska. Öden som drabbar ett fåtal är inte allmängiltiga utan hockeyn mår utmärkt, anser han. Och att drabbas av nederlag är inte farligt utan direkt nödvändigt för att växa som människa.
Årets sportjournalist andas djupt två gånger.
Lättare att skjuta ifrån sig
På telefon förklarar Brenning att arbetsmetoden krävs för att effektivt diskutera bredare frågor. Själva problemställningen – exempelvis varför en sextonåring kan behöva betala 100 000 kronor för att få lämna ett hockeygymnasium – är central. Sedan hittar han vad som på journalistspråk kallas ett case för att levandegöra hur skevt systemet är.
– Jag har märkt att många hockeyledare är upprörda. Men ingen har klagat på något sakfel, utan de menar att den samlade bilden skadar hockeyn, får den att se värre ut än vad den är. Jag kan förstå den åsikten. Men om sex bilar kraschar på fyra år i en kurva på Nynäsvägen, ska vi då ändå hylla alla hundratusentals lyckade bilfärder? Eller är det läge att se om krascherna har något gemensamt?
Du har en poäng. Men varför skriver du ändå inte mer positivt om hockey och fotboll?
– Jag förstår att det är jobbigt. Jag kliver in i deras största kärlek – allt de ägnar sig åt, kanske deras försörjning – och frågar ”vad håller ni på med?”. En ungdomsledare sa till mig att om han erkänner problemen så måste han snart också medge att han själv gjort fel i alla år. Att han skadat barn. Det blir för stort, så då är det lättare att skjuta ifrån sig alla anklagelser.
När vi hörs är Brenning pappaledig, därmed står också arbetet med en kommande bok med arbetsnamnet ”Pyramidspelet” tillfälligt på paus. Han vill inte släppa några detaljer om innehållet, men det tycks inte bli 350 sidors lovsång över Brommapojkarna och hockeygymnasier.
– Många hävdar att jag svartmålar idrotten. Och det är klart att det blir negativa skriverier, men det är för att idrotten har problem som vi måste prata om. Hockeyledare säger ibland att de inte känner igen det jag skriver, för de skulle inte acceptera sådana missförhållanden, men jag har 200 mejl från föräldrar som skriver ”alla känner till det här”. Så antingen har man blundat för problemen. Eller så råder en tystnadskultur så att ingen vågar berätta för ledarna, vilket vore ännu värre.
”En gudagåva och förbannelse”
Gör du mer skada än nytta för hockeyn?
– Det ska jag som journalist inte bry mig om. Jag ska bara se om det är sant och relevant. Men ambitionen med boken är att lyfta debatten som idrotten fastnat i, elit mot bredd, där falangerna tycker att den andra sidan är dum i huvudet. Debatten i sociala medier är häpnadsväckande.
Bara där?
– Nej. En av Sveriges främsta fotbollsledare skrev till exempel en bok där han avfärdade att det inte skjuts straffar i yngre serier ”för att ingen ska bli ledsen”. Men sanningen är att det saknas straffområden i de spelformaten.
Vi måste byta ämne. Man får väl läsa dina artiklar om man vill veta mer. Men om du är allvarlig som reporter är du rolig som krönikör. Varför är så många andra krönikörer tråkiga?
– Hm.
Jag borde utelämna Patrik Brennings svar. Inte för att det är pladdrigt eller inkonsekvent, men för att det är långt. Det också. För är det någon förändring jag försökt pådyvla honom under våra samtal på redaktionen så är det att korta lite i texterna, att inte klocka in på 32 000 tecken varenda sablans gång.
Och så går jag i fällan själv.
Tappar kontrollen över tangenterna.
Men okej, nu får du som läsare ta emot några extra citat när texten borde vara slut. Se dem som elva tilläggsminuter i fotboll eller som en hyllning till den just nu bäste sportreportern i Sverige. Gällande krönikor säger Patrik Brenning:
– Sporten har en gudagåva och en förbannelse i att den är obetydlig. Hur en fotbollsmatch slutar spelar egentligen ingen som helst roll, men alla har kommit överens om motsatsen. Det gör sporten fantastisk. Att Messi vann VM-guld kändes som ett stort ögonblick i mänsklighetens historia och då måste alla skriva bombastiskt för att upprätthålla bilden. Då är det lockande att peta lite. Vara lustig i ett allvarligt rum. Jag älskar att läsa Peter Wennman, Lasse Anrell och Marcus Leifby, för de låter en ha kul mitt i allvaret som elitidrotten blivit. Så vill jag också skriva.
”Barnen är inte äldre än tio år”
Jag vill få ner textlängderna på Sportbladet. Du förstör mitt arbete.
– Förlåt. Det är svårt med textlängder. Förut delade vi upp ett stort ämne i fyra texter, men då läste ändå alla bara den första. Då är det bättre att man får allt på samma ställe. Det är lätt att förklara var, när och hur på 2000 tecken, men varför är värre. Ingen kan göra TV-pucken begriplig på 5000 tecken, så jag försökte på 30 000.
Vi ska inte fastna i reportertugg, men var det kul att märka att folk läste texter som tidigare ansågs som hopplöst långa?
– Ja. I bruset som är internet, där vi scrollar mellan tolv sekunder långa filmer, tycker jag att det är skönt att någon leder mig djupt ner i en grotta och lär mig saker jag inte visste att jag var intresserad av. Jag tror att framtidens journalistik går mot att extremt nischade och jättegenomarbetade artiklar kommer bli vanligare.
Vann du, förutom äran, pengar?
– Femtontusen.
Det är ungefär 120 bjudluncher till oss kollegor som krattat manegen åt dig.
– Eller kanske tio individuella träningspass för min femåriga son.
Just det. Det som sker i storstäderna, att föräldrar köper privatlektioner i fotboll åt sina barn, så att de kan hoppa över små häckar. Du måste älska det.
– Mm. Jag bor nära Vasaparken i Stockholm, där det finns en fotbollsplan som är öppen för allmänheten och inte går att boka. Ändå är där inte ovanligt med privattränare med koner och bollnät och barn som hoppar jämfota på trappstegen intill. Barnen är inte äldre än tio år. För tio år sedan var det helt otänkbart, nu syns det överallt. Oavsett vad jag tycker om det så är det en fascinerande utveckling. Väl värd 30 000 tecken.
Pyramidspelet, eller vad boken nu ska heta, beräknas släppas vintern 2023/24.
Några av Patrik Brennings texter 2022:
Elever köpte platser på elitgymnasium
Bombhotades i jakten på SVT:s prestigeturnering
Familjer pressas på jättebelopp för att få hem sina barn
Brenning: Nobben var det bästa som kunde hända Tommy Salo
Brenning: Svagt att sparka Linnér
Årets sportjournalist: Här är alla vinnare
- 1987: Åke Strömmer, Radiosporten
- 1988: Anders Andersö, SvD
- 1989: Torbjörn Peterson, DN
- 1990: Per-Olof Olsson, TT
- 1991: Claes-G Bengtsson, Expressen
- 1992: Bo Gentzel, SVT
- 1993: Pia Erlandsson, SVT
- 1994: Ulf Pettersson, Idrottsboken
- 1995: Anders Steinvall, DN
- 1996: Ken Olofsson, frilans
- 1997: Sune Sylvén, SvD
- 1998: Lasse Sandlin, Aftonbladet
- 1999: Lennart Eriksson, frilans
- 2000: Jens Lind, frilans
- 2001: Lars Östling, Sportbladet
- 2002: Jan Majlard, SvD
- 2003: Lasse Granqvist, frilans
- 2004: Jens Littorin, DN
- 2005: Simon Bank, Sportbladet
- 2006: Peter Jihde, SVT
- 2007: Göran Zachrisson, frilans
- 2008: Mats Wennerholm, Sportbladet
- 2009: Tommy Åström, frilans
- 2010: Henrik Skiöld, TT
- 2011: André Pops, SVT
- 2012: Erik Niva, Sportbladet
- 2013: Lisa Edwinsson, DN
- 2014: Johanna Frändén, Sportbladet
- 2015: Olof Lundh, TV4
- 2016: Ola Wenström, MTG Sport
- 2017: Kristoffer Bergström, Sportbladet
- 2018: Alexander Lundholm, Radiosporten
- 2019: Linda Hedenljung, Östersundsposten
- 2020: Anders Bengtsson och Johan Orrenius, Offside
- 2021: Joel Segerdahl, Discovery
- 2022: Patrik Brenning, Sportbladet