Bankar ett stort blågult hjärta hos Duplantis

UPPSALA. Många ser fortfarande Armand ”Mondo” Duplantis som mer amerikan än svensk.

Men jag kan garantera att det bankar ett stort blågult hjärta där inne i bröstet.

Det var därför han aldrig hade en tanke på att skippa SM här i Uppsala bara två dagar efter storgalan i Monaco.

Jag förstår att många ser ett segerresultat på 5,63 från en kille som hoppat 6,18 som en besvikelse.

Men här handlade det bara om att vinna, att ta det där första SM-guldet för sin klubb Uppsala och verkligen ställa upp när SM nu gick på hans nya hemmaplan.

Och ännu mer imponerande är väl hur hans mamma Helena, mostern Marie Hedlund och vännen Anna Jansson offrade sig och körde hans stavar nonstop ända från Monaco.

En kapplöpning med tiden för en tävling som är en av de absolut minsta i Mondos tävlingskalender.

Betalar stora pengar

Även i coronatider är de största galararrangörerna beredda att betala uppåt 30 000 dollar (270 000 svenska kronor) bara i startpengar.

Så stor är han ute i världen.

Ja, den absolut störste, då han faktiskt är rankad etta i världen totalt bland herrarna.

I Uppsala fick han inte en krona.

Nej, jag är glad att Mondo valde Sverige när han skulle bestämma sig där inför ungdoms-VM som världens bästa femtonåring.

Hans storebror Andreas hade gjort det valet några år tidigare och valt Sverige.

Även om den nu 27-årige Andreas inte nådde de riktigt höga höjderna så hann han med att tävla för Sverige i ett JEM.

När Mondo var redo för samma steg ville hans pappa Greg att han skulle tävla för USA.

Ge det en chans och åka till de amerikanska uttagningarna för att slåss om en plats.

Men Mondo vägrade.

Han hade redan bestämt sig.

– Han valde att gå i sin mammas fotspår och det var helt hans eget beslut, berättade Greg om det avgörande ögonblick som gjorde Mondo till svensk.

Går inte att köpa

Det är inte konstigare än så.

Mondo har alltid haft två pass och chansen att välja.

Han har alltid varit lika mycket svensk som amerikan.

Och även om uppväxten i Louisiana format honom mest, så har han ändå fått en dos av svensk sommar varje år under besöken i Sverige och mormor Ingrid och morfar Lars-Åke i Avesta.

Mer svensk än så blir knappast en svensk sommar.

Och hans val gör att svensk friidrott kommer att ha ett givet affischnamn i tiotalet år framåt. Kanske ännu längre.

Ett namn och en lyskraft som kommer att locka massor barn och ungdomar till friidrotten och trygga nya generationer.

Det är något som inte går att köpa för pengar.

Ja, det blev en härlig SM-vecka i Uppsala, med strålande sol och snudd på tropiska temperaturer kring 30-strecket.

Tyvärr överskuggades mycket av skandalen kring diskusringen, där Axel Härstedt försökte psyka motståndare och få Daniel Ståhl diskad.

Det kommer att få sitt efterspel och jag skulle bli förvånad om Härstedt får behålla sitt SM-brons efter det osportsliga uppträdandet.

Men det riktigt stora och glädjande var alla ungdomar som stormar fram.

Det var embryot till en gyllene generation som visade upp sig.

Storhetsperiod på gång?

Sjuttonåriga Oskar Edlunds guld och sextonåriga Moa Granats silver skvallrar om att det kan komma en storhetsperiod på Sveriges gamla paradgren 400 häck.

Den gren som norrmannen Karsten Warholm gjort stekhet igen.

Och Alice Magnell Millán som sprang hem SM-bronset på 1500 meter trots att hon bara är femton.

För att inte tala om Melwin Lycke Holm och hans SM-guld i höjd.

Det var SM:s största ögonblick när han sprang de 30 meterna och kastade sig i pappa Stefan Holms famn när guldet var klart.

Han höll på att riva arenan.

Ren och skär lycka och helgens mest rörande ögonblick när tårarna föll hos både far och son.

Det kommer mera. Var så säkra.

Följ ämnen i artikeln