Silvertjejer värda guld

Sportbladet var med när barndomskompisarna firade den historiska VM-medaljen: Det här är det största som hänt

JEREZ

En gång i tiden satt de och skumpade i samma skolbuss på grusvägarna utanför Norrköping.

I går gjorde Malin Baryard och Helena Lundbäck en ny gemensam resa.

Den slutade i historieböckerna.

– Nu är det bara en OS-medalj som fattas. Sedan är vi fulländade, säger barndomskamraterna och skålar.

Dagen har blivit kväll, kvällen är på väg mot natt, men på restaurang Don Pepe i Jerez nordöstra delar är det ingen som längtar till sängen även om någon enstaka besökare redan borde ligga där.

– Det här var gott, säger Helena och sänker champagneglaset.

På den lilla krogen hinner inte den ena brickan med tapas ta slut, förrän nästa ställs fram på borden. Det är fest, och det finns en historisk anledning att fira.

– Det här är det största som har hänt. Direkt efter tävlingen kände jag mest lättnad, men nu, när allt har sjunkit in, är jag bara glad, säger Malin Baryard.

Hon pratar om ett VM-silver, ett historiskt VM-silver. Sverige har aldrig varit i närheten av en medalj i VM, men när prisutdelningen ägde rum på Chapinstadion stod de där, Malin, Helena, Peter Eriksson och Royne Zetterman.

Det var till stor del tjejernas förtjänst att det blev silver i stället för brons. Medan de rutinerade herrarna sviktade i den sista omgången, svarade Helena för en ny felfri runda innan Malin med fyra fel höll undan för Belgien.

”Inte så farligt nervöst”

– Det var kul att vi var viktigast i dag. Det här är ju ändå ett gubbvälde. Vi var det enda laget som tog medalj och hade tjejer i laget. Det känns jättebra, säger Malin Baryard.

Det måste ha varit nervöst inför slutrundan...

– Nej, konstigt nog var det inte så farligt. Jag börjar väl bli gammal. Jag trodde att medaljchansen var borta när Peter och Royne hade ridit, men när Helena och Mynta skuttade runt tändes hoppet igen. Hon har svarat för en bragd.

Hade du koll på ställningen?

– Jag visste att guldet var kört men visste inte om vi förlorade både silver och brons efter mitt nedslag. Jag hade inte total koll. När jag sedan fick se tvåan på resultattavlan var det så skönt, så skönt.

Ni var i ledningen inför slutomgången. Vad gjorde ni i pausen?

– Vi åkte tillbaka till hotellet. Jag försökte sova, men varje gång jag var på väg att somna såg jag dels när vi fick guld, dels när de andra hade haft 30 fel var. Jag gick igenom alla olika situationer. Det är fantastiskt att vi nästan lyckades hålla positionen.

Både Malin och Helena ingick i laget som tog EM-silver förra året. Efter gårdagens insats vet förbundsledningen var den ska leta efter de största talangerna.

– Ja, jag hoppas att hela Norrköping jublar. Nu har vi både EM-medalj och VM-medalj. Det är bara OS-medaljen som saknas, säger Malin och skrattar.

”Vi pratade mer om killar”

Hon bor på Jonstorps gård, Helena i Ekensberg ett par kilometer därifrån. Det märks att de är goda grannar. De pratar om Humlan och Bettan, gamla fyrbenta ungdomskärlekar, och deras gemensamma lag-SM-guld för Ekenryttarna.

– Jag var elva år och Malin tolv när vi började rida ihop.

– Jag har ett vagt minne av när jag såg Helena första gången. Jag visste inte vad hon hette utan kände igen henne som Hasses dotter, säger Malin.

Nu sitter ni här och firar ett VM-silver. Det trodde ni inte när ni satt i bussen på väg till skolan...

– Nej, då pratade vi nog mer om killarna i skolan, säger Malin och skrattar.

Helena Lundbäck och Mynta har varit mästerskapets största utropstecken. Så sent som i somras var ekipaget ljusår från VM. Nu ligger de trea i den individuella tävlingen.

– Det känns skönt att ha med sig den här medaljen inför fortsättningen, säger hon och flinar.

Royne, Helena, Malin och Peter kvartetten som gjorde bragden

Stefan Holm