”Lillgrabben” har blivit stor
WIEN. Ett gäng talanger som tvingat sig att ta klivet, en grupp som orkat hålla ihop, ett lag som vågat ha roligt.
Europamästerskapens bästa landslag?
Räcker inte.
Detta Spanien är det här årtusendets bästa landslag.
Framför mig står en kille som fortfarande har matchdräkten på sig, men som virat den spanska flaggan runt höften.
Där står han och är samma kille som han var förra sommaren, bortsett från ett par saker.
Han pratar engelska nu.
Han har vunnit sitt livs första buckla.
Och han har själv blivit matchhjälte i EM-finalen.
För ett år sedan var Fernando Torres 23 år gammal.
Han kallades fortfarande konsekvent för ”El Niño”, ”Lillgrabben”.Mest handlade det om gammal vana, förstås, men någonstans där inne i smeknamnet fanns det också en gnutta sarkastisk kritik.
Torres hade spelat för Atlético Madrid i mer än halva sitt liv. Han hade haft en utköpsklausul på 3 miljoner euro när han var 15, a-lagsdebuterat när han var 17 och blivit kapten när han var 19.
Men – sommaren 2007 hade han fortfarande inte tagit det där klivet från supertalang till storstjärna. Fernando Torres hade stagnerat.
Han var 23 år gammal, och kallades fortfarande konsekvent för ”El Niño”.
Då satte han sig på ett EasyJet-plan till England – och lillgrabben blev äntligen vuxen.
”Jag vill göra ett likadant mål”
Efter semifinalen skrev jag en text om hur tiden i England hade härdat Cesc Fàbregas, hur hans erfarenheter och utveckling var symbolisk för ett nytt Spanien som var både smartare och tuffare.
Den ene flyttade när han var 16, den andre när han var 23 – annars fungerar exemplet precis lika bra med Torres i huvudrollen.
Han har också de där berättelserna om hur han frusit mer än han någonsin gjort i sitt liv, om hur han varit tvungen att ringa Pepe Reina när han inte förstått ett ord av elinstallatörernas dialekt – och hur han varit tvungen att lyfta sin fotboll till en ny nivå i en främmande miljö.
– Jag vill göra ett likadant mål som Marcelino gjorde, sa Torres dagarna före finalen.
För ett år sedan hade han inte gjort det.
Livet var lite för enkelt då, fotbollen en gnutta för bekväm. Då hade aldrig Fernando Torres lurat Phillip Lahm, trängt sig fram och fått foten på en boll som egentligen var förlorad.
Då hade han aldrig gjort ett likadant mål som Marcelino.
En av de sista dagarna i maj kom en speciell delegation till det spanska landslagets läger i Las Rozas.I centrum stod en man med svart keps, svarta solglasögon, svart rock, och en sorts magnetisk aura.
”Spelarna, som kan känna medaljlukten på flera kilometers håll, samlades omedelbart runt honom”, skrev El País.
Fernando Torres var en av de som var först framme hos Marcelino – den mytiska mannen som avgjort EM-finalen 44 år tidigare.
– Ta hem bucklan nu, sa den gamle målkungen till den unge.
Sedan minglades det vidare mellan hjältar från dåtid och nutid. Di Stéfano, Gento, Gallego och Del Sol snackade vinnarmentalitet med Torres, Casillas, Ramos, Villa och de andra.
Efteråt var Chus Pereda – den andra målskytten i finalen ´64 – imponerad:
– Du kunde känna hur enat laget var, hur spelarna var beslutsamma och självsäkra, utan ett gram av arrogans.
De spelar med tro kontroll och glädje
Halva sanningen om Spaniens EM-guld 2008 är att en del spelare har rest ut i Europa och utvecklats där. Den andra halvan handlar om det som Pereda är inne på: enighet, beslutsamhet, ödmjuk självsäkerhet.
Laget har spelat med en noggrannhet och en disciplin som gjort dem i stort sett osårbara – men efter överkörningen av Ryssland i semifinalen kände ändå Chus Pereda att det var en dimension han saknade lite där han satt framför tv:n.
Han bombarderade sin gamla vän Luis Aragonés med sms-meddelanden:
– Skratta, Luis! SKRATTA!
När jag nu skriver det här har jag sett en i stort sett fullbordad insats av det spanska landslaget.
Jag har sett dem kombinera den underbara spanska passningstraditionen med en mer nordeuropeisk direkthet, och jag har sett dem spela med både tro, kontroll och glädje.
Jag har sett katalanen Carles Puyol sjunga ”Que Viva España” och jag har sett en skrattande Luis Aragonés kastas i luften.
Jag har sett ett Spanien som förvaltar det egna arvet från 1964 och förvandlar det till den bästa landslagsfotboll världen har skådat det här årtusendet.
Till sist: min absoluta favoritberättelse från det här underbara mästarlaget.
Jag älskar ju hur kung Juan Carlos kramar Aragonés, hur Iker Casillas mamma svimmar av spänning och hur laget tillägnar segern till den avlidne lagläkaren Borrás – men allra mest älskar jag segersamtalet mellan Joan Capdevila och Santi Cazorla.
– Vet du vad som är det bästa som fotbollen har givit mig?
Cazorla skakade på huvudet åt Capdevilas fråga.
– Jag har en liten systerdotter. Och när hennes mamma – min syster – frågar henne: ”Vad gör morbror?”, då ropar hon bara: ”Gol”.
Vet du vad, Joan Capdevila?!
Jag är nu inte din lilla systerdotter, men när jag tänker på ditt spanska landslag någon gång om många år, då kommer jag också att ropa en enda sak.
Gol.