Niva: Nu hänger allt på lottningen
Sveriges prestationer är helt utplanade...
VADUZ. Vad fick vi ut av det här då?
Kanske blev vi ännu lite säkrare på sånt vi redan visste.
Sverige är vad Sverige är – ett landslag med ett väldigt tydligt tak för sin högstanivå.
Sisådär en kvart in på andra halvlek kom jag på mig själv med att mest ägna mig åt någon sorts introspektivt navelskådande.
Vad kände jag egentligen? Det var i alla fall något ovanligt, något helt annat än det jag brukar uppleva när jag sitter på en fotbollsläktare.
Jag var ju inte det minsta uppvarvad eller nervös, och uppriktigt sagt inte heller särskilt engagerad.
Så vad var det då?
Likgiltighet? Nä, inte direkt. Om inte annat blev jag besviken när det sipprade fram att Ryssland gjort mål nere i Moldavien. Ointresse? Fel ord. Jag följde fortfarande spelet noggrant, letade efter mönster och tendenser.
Men där fanns ingenting jag inte redan sett förut, och när allting kom omkring fick jag lov att konstatera att jag rätt och slätt var uttråkad.
Som i valfritt väntrum
Att se på den här matchen var som att tillbringa 90 minuter i valfritt väntrum.
Det gick inte att helt zona ut och tappa fokus – det kunde ju faktiskt hända något du inte borde missa – men tiden flög inte direkt fram för det.
Sammantaget var det här en enda lång bekräftelse av sånt vi redan visste.
Zlatan Ibrahimovic är rätt bra, även om han kan bli lite orörlig och okoncentrerad i perioder. Marcus Berg är duktig på att rota fram små straffområdesluckor, men lite sämre på att utnyttja dem. Kim Källström har sin spelblick och sin passningsfot, men blir inte direkt kvickare med åren.
Och så vidare och så vidare, hela vägen genom startelvan, rätt igenom matchen och fram till det allra mest programenliga slutresultatet av alla.
Vi har det lag vi har, och det kommer inte skjuta fart mot stjärnorna vare sig i Vaduz eller i Paris, utan för stunden får vi väl vara någorlunda belåtna så länge det inte faller med fyra bollar på hemmaplan.
Bättre uttråkad än ursinnig, kanske.
Ljusglimten: Guidetti
Den lilla kittlingen uppstod ju när John Guidetti hoppade in, och även om vare sig touchen eller tajmingen var hundraprocentig var det i alla fall intressant att se honom spela.
Förmodligen kommer han inte att göra något större avtryck den här landslagshösten, men på sikt kommer hans närvaro göra skillnad för det här landslaget.
Men nu då?
Tja, nu återstår mest bara att vänta in hela kvalspelets mest avgörande ögonblick.
Moldavien på måndag? Nä, lottningen 18 oktober.
Ingen i landslagsapparaten skulle någonsin ställa upp på det, men just nu handlar det faktiskt mindre om hur vi själva presterar, och betydligt mer om vilka vi ställs emot.
Rätt långt in på Erik Hamréns tid som förbundskapten upplevde jag att det fanns en väldigt stor spännvid i landslagets prestationer. Ibland var det riktigt blekt, men vissa dagar var det faktiskt även rätt jäkla bra.
Utraderat och utplanat
Vi kunde bli utklassade av Holland ena dagen för att sedan besegra dem nästa gång.
Allt det där är liksom utraderat och utplanat nu.
Möjligen har magplasken blivit lite färre – även om det är svårt att argumentera kraftfullt för den saken några få veckor efter Österrike-fiaskot – men framförallt har topparna kapats av.
Trots att Zlatan Ibrahimovic kan trolla fram både kanoner och kaniner ur bollskorna tycks vi inte längre ha någon egentlig högstanivå. Vi vinner de matcher där vi är segertippade, förlorar de där motståndet är tufft.
Utläst i kvalspråk: En bortamatch i Vaduz klarar vi av, men ett playoff mot Holland förlorar vi. En EM-plats hänger inte längre på vår egen prestation, utan på vilka vi lottas mot.
Det finns roligare lägen att befinna sig i. Det finns bättre egenskaper att ha som lag.