Erik Niva: Everton är skitiga, elaka – och bra
LIVERPOOL. På ena sidan fanns en
spelare som är så otrolig att han snart slår över till sagofigur.
På andra sidan stod ett lag som är så praktiskt att det påminner om en snickarlärling.
1–1 blev det.
Manuset var liksom lite före perfekt regisserat.
Captain Fantastic. Stevie Wonder.
Hjälte ännu en gång – just den här dagen av alla dagar.
Även för en spelare med en karriär kantad av extraordinära matcher var derbyförutsättningarna unika.
För första gången sedan han greps av polis i december var Steven Gerrard tillbaka på Anfield, och sekunderna före avspark sjöng The Kop hans sång så att det dånade i betongen.
Gerrard var hemma, hos de sina.
Han hade gått igenom stormen med huvudet högt, helt orädd för mörkret.
Här går han aldrig ensam.
Här behöver han inte rättfärdiga sig. Här finns ingen som tvivlar eller dömer.
Förutom nere i ett litet hörn av arenan då.
Efter tio minuter fick Liverpool frispark i farligt läge, precis nedanför Everton-klacken.
Medan Gerrard förberedde sig för att slå den sjöng delar av den blå sektionen först den där smaklösa ramsan om hans baby, och sedan mangrant ”Gerrard’s Going Down”, Gerrard åker in.
Riskerar fem års fängelse
På fredag ska Liverpools lagkapten upp i rätten.
I teorin riskerar han fem år i fängelse.
Nu slog han frisparken så illa att den fastnade redan på den första försvararen.
Everton-klacken jublade triumferande. De tycktes vara på väg att lyckas påverka matchen i den riktning de ville.
Gerrard var sig inte lik. Liverpools spel fungerade inte.
Inför matchen hade Rafa Benítez vaskat om i uppställningen för att fräscha upp offensiven.
Snarare än att välja sitt vanliga 4-5-1 så parade han ihop comebackande Fernando Torres med Robbie Keane i ett tvåmannanfall.
På pappret en offensiv matchning, i praktiken kontraproduktivt.
Följden blev att just Gerrard tvingades sjunka djupare i banan, göra färre löpningar, ta mer defensivt ansvar – han blev helt enkelt mindre effektiv.
Och så som Stevie G spelar, så spelar faktiskt ofta även Liverpool.
Det gick en halvtimme och det gick en timme och det enda som höll på att hända var att ligaledningen höll på att sippra ut i en enda stor frustration – men när nöden är som störst är som bekant hjälten som närmast.
Det var som om Gerrard tröttnade på att gå runt och tassa, utan tog tag i bollen och skickade den i nät från distans.
Himlarna öppnade sig, men snön slutade falla.
Släng Steven Gerrard i fängelse och kasta bort nyckeln om ni vill. Det spelar ingen roll – han kommer ändå bara att spränga upp celldörren med sin högerfot.
Captain Fantastic. Stevie Wonder. Allt det där.
Men nej, det var som sagt lite för perfekt regisserat.
Här någonstans stoppades manuset av en kontrollinsats som tyckte att allt sliskigt gullande med Gerrard blev lite väl överdrivet, lite väl mycket.
Den kontrollinstansen hette Everton.
Är det något de är bra på så är det att sätta käppar i väloljade hjul, att förstöra fester som någon annan ordnat.
De är fula, de är skitiga och de är elaka.
De är dessutom ett satan så bra fotbollslag.
Ska man vinna över ”The Blues” så måste man fortsätta kriga lika länge som Cahill, Osman, Lescott, Neville, Hibbert, Jagielka och Baines gör det.
”Måste plåga sig i 90 minuter
Man måste plåga sig igenom ett kraftprov som alltid varar i 90 minuter plus tillägg.
I går orkade inte riktigt Liverpool med det.
När de röda tröttnade blev de samtidigt rädda och fega – och när Everton vittrar svaghet så kommer de att utnyttja den.
Pumpa på, mangla vidare, knacka långt, tackla hårt.
Praktisk fotboll, anpassad efter förutsättningarna.
När en obegripligt omarkerad Tim Cahill till sist tilläts skarva in kvitteringen var det inte alls ologiskt.
Det här var trots allt en kväll då realismen ställdes mot sagan – och tog med sig ett välförtjänt kryss hem.