Efter hot och hat: ”Alla förlorade”
Publicerad 2019-01-31
Historien om den färgblinde handbollsmålvakten Kristoffer Fredin, 16, borde ha lett till en viktig diskussion om idrottens roll för unga.
En vecka senare står vi här.
En har hotats, en har hatats, en har ifrågasatts. Alla har de förlorat.
Det är inte ofta riksmedia täcker ungdoms-SM i handboll, men en match för 16-åringar har kommit att handla om mer än resultatet. För vad gäller när en pekar på regelboken och en annan vädjar till moralen? Till vilken grad ska man hjälpa motståndaren? Och hur viktigt är det att vinna?
Kristoffer Fredin är målvakt i Borlänge HK. Han är 16 år gammal och har en ovanlig form av färgblindhet, tritanopi, som får nyanser mellan gult och blått att flyta ihop. Vanligen störs inte hans utövande, men just den bortamatchen var golvet blått, träväggarna gulskimrande och bollen gul.
Inför döva öron föreslog Kristoffer en alternativ boll.
– De verkade inte tro på mig, så jag tänkte att jag fick ge det en chans. Det var ju SM.
”Måste ta alla fördelar vi kan få”
I halvtid klev matchinstruktören ner från läktaren. Hon tyckte synd om målvakten som flaxade, fumlade och chansade. Hon bad lagen att byta till en röd boll, en som alla såg lika bra, men motståndarnas tränare satte sig på tvären.
Så i andra halvlek fortsatte de suddiga skotten att susa förbi tills Kristoffer bytte ut sig själv. Matchinstruktören fann det hela ”för jävligt” men hade inte stöd i regelboken för att ingripa.
Motståndartränaren? Han var för upptagen för att hjälpa de andra. Han hade en match att vinna.
– Vi måste ta alla fördelar vi kan få, sa han efteråt och jämförde med att möta en kort målvakt – ska man inte få skjuta i krysset då?
Ledaren djupt ångerfull
En vecka efter Sportbladets publicering pratar jag med Kristoffer Fredin igen. För 16-åringen handlar inte historien om en person, ett lag eller ens de åtta procent av Sveriges killar som är färgblinda.
– Jag sa aldrig den andra klubbens namn för att inte peka ut dem. Vi borde lyfta upp allt till en högre nivå, till hur vi ska få jämna förutsättningar. Det som känns bra är att de ändå hörde av sig till min klubb och bad om ursäkt, säger Kristoffer.
Men riktigt så var det inte.
I ett pressmeddelande uttrycker ledaren djup ånger över ”den uppkomna situationen och de uttalanden han gjort” (vilka han läste och godkände före publicering). Men det är inte samma sak som att agerandet, huvudskaket i halvtid, var fel.
Där är han och ordföranden ense, varför någon ursäkt till Borlänge HK för det inte var aktuell.
– Nej. jag ringde för att bjuda in till ett träningsläger med beachhandboll så att vi får träffas. Men händelsen är inte fel, varken moraliskt eller regelboksmässigt, säger ordföranden.
Efterlyser mer tydlighet
Han hade önskat större tydlighet från ledarna i Borlänge gällande synproblemen. De kunde ha sökt upp dem tidigare, eller varit mer angelägna före avkastet. Och i paus pratade målvakten och lagkaptenen med funktionärerna – varför var ingen vuxen ledare med?
Nu damp frågan ner abrupt i knäet på deras tränare, som saknade insyn och var på väg ut i omklädningsrummet.
– Alla förlorade. Alla inblandade har något att lära, säger ordföranden.
Men i efterhand, vore det inte bättre om ni hade gått med på att byta boll?
– Vår ledare hade bråttom. För honom var det ingen viktig fråga. Han är inte utbildad optiker, så hur skulle det kunna vara uppenbart för honom att målvakten inte såg bollen?
För att han sa det?
– Jojo, men han kan säga vad som helst. Varför ville han byta boll?
... för att han inte ser den?
– Inte för att vinna?
Jo, i förlängningen.
– Ja! Precis! De ville byta boll för att de ville vinna matchen. Vad är skillnaden? Vi visste inte vad spelarens syfte var.
Mottog hot och hat
Formellt väljer domarna boll (regel 17:3), men för att avlasta unga funktionärer (i det här fallet var de 18 år gamla) har ansvaret i praktiken flyttats till lagen. Det tillhör god sed att komma överens och inte skaffa fördelar på så vis, säger förbundets domarkonsulent Niklas Axvallen, men uppmaningen har just visat sig bräcklig.
Samma sak med reglerna i halvtid: ett byte ska ske först om bollen går sönder eller är distraherande glansig (regel 3:1). Punkt. Men uppdraget att göra idrotten inkluderande trumfar paragraferna, enligt Axvallen.
Påståendet att alla förlorade har en extra dimension. Ordföranden berättar att föreningen och ledaren har mottagit hat och hot på sociala medier. Någon har kontaktat sponsorerna och ifrågasatt att de stöttar den ideella klubben, som vill vara en samlande kraft i sitt samhälle. De följde bara reglerna – det här förtjänar de inte!
Kristoffer Fredin är heller inte helt nöjd med efterspelet. Han är glad över att ha vågat lyfta frågan och rörd över stödet, men det anonyma näthatet går på tvärs med allt han velat uppnå.
Vad som oroar den unge målvakten är att allt slutar här: med ett käbbel om vem som är skyldig, med påpekanden att han ändå räddade ett par bollar, att det minsann är svårt att vara kort också, att allt ska överslätas när två lag ses och spelar beachhandboll.
– Matchen är inte viktig längre. Det handlar inte om mig. Det måste vi förstå. Det handlar om alla.