Niva: Det unga, hemvävda AIK lyfte – och kunde behålla sin framtidstro
Ett snyggt mål, två mognade talanger, tre poäng.
AIK fick iväg säsongen i rätt riktning, skapade lite tro på klubbens nya väg.
De har ett utmanande år framför sig – men hoppet i ryggen.
Under dagarna före den allsvenska starten har det påståtts att en seger i premiären inte är värd mer än en seger i den fjortonde omgången.
Tre poäng är tre poäng, liksom.
Det är helt enkelt inte sant.
AIK fick sina tre poäng mot Halmstad, men mer än något annat så behöll de kontakten med en av de starkaste mänskliga känslor som finns.
Hoppet lever starkt runt AIK idag – och med hoppet i ryggen kan man uträtta vad som helst.
Barack Obama vann inte det amerikanska presidentvalet för att mannen på gatan uppskattade detaljlösningarna i hans finanspolitik.
Folk röstade på honom mot löfte om att få hoppas igen.
På en premiärdag är inte fotbollssupportrar världens mest svårflörtade människor.
Den svartgula armén mötte spelarbussen med bengaler, ramade in Norra Stå med citat ur Edvard Fredins översättning av ”Nyårsklockan” – ”Det dagas, släktet fram i styrka går” – och begärde egentligen inget annat tillbaka än lite framtidstro.
Två anledningar
Efter bara fyra minuter fick de se en vårfräsch Gabriel Özkan komma rättvänd, skjuta fart och driva bollen 50 meter.
Efter ytterligare ett litet tag fick de se Martin Kayongo-Mutumba visa upp ett nytt namn, en ny spelförståelse och samma, gamla dribblingskonster.
AIK har en svår ekvation att trixa ihop.
Med färsk ledning och dålig ekonomi ska det bli mer Väsby och mindre Sydamerika på Råsunda framöver – men ändå större framgångar.
Ska man tro på det så behöver man en anledning.
Norra Stå fick två.
Efter en knapp timme ryckte Martin Kayongo-Mutumba loss på högerkanten, och i andra änden av passningen väntade killen från bortre sidan av Rinkebysvängen.
Gabriel Özkan från Tensta skruvade in en precis bredsida.
Det unga, hemvävda AIK hade lyft.
De premiärpositiva fansen hade fått två ansikten att fästa sina drömmar vid.
Saknar en striker
Än är inte Mikael Stahre i närheten av något färdigt lag.
Energin och entusiasmen finns, men centrallinjen är inte fast nog. Mittbackarna har inte hittat sin positionsfördelning, innermittfältet har problem med både tempo och fysik och anfallet saknar en straffområdesstriker.
Det räckte mot ett oambitiöst HBK – utan förmåga att få fast bollen på offensiv planhalva – men om bara finske stängeln Tim Sparv satt sin gratisnick i slutminuten så hade det pekats fingrar över hela Solna idag.
Nu blev det istället den första premiärsegern på fyra år, nu pumpades försäsongens hoppballong upp snarare än att spricka.
AIK är en klubb där skillnaden mellan den positiva och den negativa spiralen ofta det som skiljer ett lyckat år från en krissäsong.
Åker utan press
Och jag ska verkligen inte överdriva den här parallellen mellan en amerikansk president och en fotbollstränare från Gröndal, men vafan – kan man erövra västvärlden med hopp så kan man väl överprestera sig upp i toppen av en jämnknepig allsvenska?
När Barack Obamas politiska segertåg började rulla så stod han i Iowa och höll ett tal som gick ut på att välja hopp snarare än rädsla.
– Hopp är det som den här nationen vilar på – en tro på att vårt öde inte skrivs åt oss, utan av oss, av alla de män och kvinnor som inte nöjer sig med världen som den är, utan som har modet att bygga om världen till vad den borde bli.
Barack Obamas andra bok heter ”The Audacity of Hope”, som på svenska blev ”Att våga hoppas”.
I nästa omgång ska AIK till Kalmar för att möta de svenska mästarna.
De åker ner utan förlamande press på sig.
De åker ner och vågar hoppas.