WEGERUP: Väldigt mycket U21-vibbar
Sverige, Europamästare.
Vilken glädje i stunden.
Vilket hopp för framtiden.
EM-guld, EM-guld, EM-guld!
De svenska spelarna sjöng framför den blågula klacken på läktaren. De spanska spelarna, de satt kvar i gräset och grät. Sverige slog förhandsfavoriten och vann guldet, precis som i F19-EM 2012.
Calle Barrlings tjejer har växt genom hela turneringen och Spanien var egentligen aldrig ens nära i finalen.
Spanjorskorna dominerade i inledningen men utan att någonsin vara riktigt farliga i den avgörande fasen. Spanien ägde och flyttade mycket boll men Sverige försvarade sig väl och utan större problem.
Efter Stina Blackstenius två mål var matchen blågul hela vägen fram till bucklan. Det blev blott några skälvande minuter då Spanien reducerat innan Filippa Angendals 3-1 definitivt tog guldet till Sverige.
Där spanjorskorna var uddlösa var svenskorna vassa.
Spanien kändes mindre
De favorittippade spanska spelarna kändes snäppet mindre i det mesta. Sverige var starkare, tuffare, mer beslutsamt, mognare.
Och man hade Stina Blackstenius, spelaren som gjorde skillnaden. Två mål och en assist. 18 mål totalt i EM och kvalet. Ett ständigt orosmoln vid motståndarnas horisont.
På den svenska himlen är hon vår senast tända stjärna och hon ger hopp åt hungriga själar efter vårt platta fall i VM i Kanada.
Visst är det skillnad på VM och F19-EM, det krävs mycket för att gå från talang till fullfjädrad spelare på världsnivå mot tuffast tänkbara motstånd.
Men jag hävdar att Stina Blackstenius är en av de mest intressanta spelarna svensk damfotboll fått fram på många år. Inte minst för att hon förenar styrka och snabbhet. Den typ av spelare jag alltid efterlyst och som vi smärtsamt tydligt saknade i VM. Jag hoppas att hon fortsätter att växa och tillåts göra det, genom att släppas in i större sammanhang – snart.
Sundhages berom
Pia Sundhages ord om henne ”det är en spelartyp man älskar” ger hopp om det. Liksom den svenska damförbundskaptenens beröm till hela laget: ”de flesta spelarna har möjligheten att nå a-landslaget”.
Det skönaste med att se F19-tjejerna och deras guldglädje är just det: glädjen, farten, viljan, modet. Allt det som saknades i VM för damerna och som även i herrlandslaget ibland lyser med sin frånvaro.
F19-gänget ger lite av samma känsla om U21-killarna: fotboll är roligt, fotboll är livet, låt oss inte skapa problem där inga problem finns. Älska att vinna, var inte rädd för att förlora.
Visst blir saker svårare när man blir äldre, när allvaret tilltar och insatserna höjs. Men ändå, det är det här allt handlar om eller borde handla om: glädje. De unga har gett oss två EM-guld denna sommar och nu är det upp till Svenska Fotbollförbundet att förvalta dessa spelare, våra talanger, och hålla deras ivriga hjärtan bultande.
Förbundsordförande Karl-Erik Nilsson var på plats på hedersläktaren och gratulerade de svenska tjejerna när de tog emot EM-bucklan och guldmedaljerna. Han är väl medveten om att det är de unga lagen som räddat denna fotbollssommar för svensk del.
Sverige har försprång
I natt var allt dans och fest för guldtjejerna.
I morgon ska vi titta vidare mot framtiden och den chans damlandslaget ännu har att gå till OS 2016.
Sverige har fortfarande ett stort försprång när det gäller flick- och ungdomsfotboll med bra organisation, tränare, planer och framför allt ett så stort antal tjejer som spelar. Nu gäller att på nytt förvalta det försprånget bättre, hela vägen upp på högsta nivå, så att vi där återvinner förlorad mark i världseliten.
Detta EM-guld förändrar inte svensk damfotbolls framtid.
Men det ger glädje och hopp när vi som bäst behöver det.