Wegerup: Det blir inte vackrare än så
BRASILIA. Så USA kanske var bäst.
Men Sverige ville mest.
Svenskorna reste sig ur gruppspelets blekhet
och växte hela vägen till semifinal.
En seger sprungen rakt ur kämpande svenska hjärtan.
Vilken njutning, vilken ynnest. Att få uppleva denna match med nerverna utanpå och se Sverige gå segrande ur den.
Att sitta på den majestätiska Mané Garrincha-stadion under den brasilianska himlen och se Sverige vinna efter en heroisk, historisk kämpainsats.
Ögonblicket när Lisa Dahlkvist sätter bollen bakom Hope Sole och det svenska laget stormar ut på planen. Det är de stunderna som gör fotbollen.
I skrivande stund sitter jag i presskonferensrummet och har nyss hört den amerikanska förbundskaptenen Jill Ellis svara amerikanska journalister som klagade på att Sverige spelade så defensivt.
Well, guys, that’s the name of the game. Sverige gjorde en taktiskt perfekt match, precis den jag efterlyst inför kvartsfinalen. Pia Sundhage ställde upp laget 4-5-1 med en kompakt defensiv, benhård disciplin och en ursinnig glöd som laget inte visat på hela turneringen förrän nu.
Lyfte fler nivåer
Svenskorna sprang, slet, gick in i närkamperna och slutade aldrig, inte för ett ögonblick, att kämpa.
Visst, USA dominerade och Sverige har kvar sina stora problem med passningsspelet. I synnerhet ytterbackarna slår bort kopiöst med bollar, något som gång på gång bäddade för farliga kontringar.
Det var också en av ytterbackarna, Jessica Samuelsson, som inte fick kontroll på bollen vid 1-1-målet.
Sverige var periodvis pressat intill bristningsgränsen men denna match slutade de blågula aldrig slita, kämpa, täcka upp för varandra. Lotta Schelin var inte felfri och borde släppt bollen tidigare i några lägen men lyfte ändå flera nivåer.
Hon borde också fått sitt mål godkänt, det som felaktigt dömdes bort av en assisterande domare som bör gå om grundkursen i offsideregeln.
Men Sverige höll i, bet sig kvar, i en match där laget segrade men där det ändå är värt att hylla också de enskilda hjältarna.
20-år unga Stina Blackstenius som byttes in och var iskall när drömpassningen från Lisa Dahlkvist kom. Steget, styrkan och så skottet, i precis rätt ögonblick. Hon gav Sverige det grepp om matchen vi behövde.
Och så mittlåset, Nilla Fischer och Linda Sembrant, omutliga, närmast felfria. Att Sembrant missade sin straff fråntar henne inte en perfekt försvarsinsats.
Lindahls lugn avgörande
I Sveriges mål då, Hedvig Lindahl, som outtröttlig höll oss kvar i matchen. Jag minns hennes osäkerhet när jag mötte henne första gången i EM 2005. Som hon vuxit, både som människa och målvakt. Det lugn och den pondus hon utstrålade inför straffläggningen var helt avgörande.
Eller, som Hedvig sa till mig efteråt: ”Jag kände mig säker”. Pia Sundhage hyllade också en dold hjälte kring straffarna, målvaktstränaren Mikael Olsson. Han som gett Hedvig all information hon behövde, in i detalj. Han som valt de rätta straffskyttarna.
Hope Solo är känd för sin tuffhet men här klarade hon inte att rubba svenskorna. Hennes handskbyte var förgävens och hennes bitterhet efteråt pinsam.
Kommer bära långt
Lisa Dahlkvist stod lugn som det svenska urberget, slog en perfekt straff och det svenska laget stormade planen i total glädjeyra.
Trots alla fel och brister som återstår gjorde Sverige en match som kommer att bära långt. För första gången i OS följde spelarna taktiken och spelplanen och, som jag redan skrivit, man visade hjärta, vilja och styrka, både fysisk och mental.
Att försvara sig så, också genom en förlängning, och ändå klara att vinna straffläggningen, det är en hjälteinsats.
Oavsett om det blir Brasilien eller Australien i semifinalen blir det en minst lika svår match som i dag. Men Sverige kommer dit buret på den här segern, med vetskapen att om man utnyttjar sina resurser på bästa sätt är inget omöjligt.
Blir inte vackrare
USA:s nederlag är gigantiskt. Laget har tagit medalj i vartenda mästerskap sen första dam-VM, 1991. Vartenda, både i VM och OS. I OS har man vunnit guld fyra av fem gånger. Det är i ljuset av det Sveriges insats ska ses. Än är ingen medalj vunnen men vi är i semifinal, på Marracana, i Rio de Janeiro.
Och när den rosa skymningen föll över Brasilia visade presscentrets tv om och om igen reprisbilder på hur Lisa Dahlkvist satte sin straff.
Det kan inte bli vackrare.