En seriefigur på pengajakt
Och på andra sidan av gränsen mellan myt och människa?
Jo, där syns skönhetsfläckarna för den som vill titta efter.
Kejsaren kanske inte är naken, men Kungen har satt på sig hattar som inte klär något vidare.
Alltså, det är inte så att jag egentligen har några problem med den upphöjda globala gudaikonen, och det är klart att tidernas störste har rätt att ta betalt.
Och det är ju verkligen inte heller så att jag ogillar ambitionen att träda fram som den moderna fotbollens idealistiskt varmhjärtade samvete.
Det är bara det att när kombinationen inte passar ihop – när det ena så uppenbart skär sig mot det andra – så önskar jag att någon ska säga det.
Ett verbalt korståg
Det mest bekväma vore såklart att bara låta sig svepas iväg av ögonblicket, att blint instämma i alla hedersbetygelser Lennart Johanssons öser över sin vän.
Pelé är tillbaka i Sverige, på besök på det Råsunda där allt en gång började. Han klappar om gamla 58-motståndarna med uppriktig värme, målar vackert upp bleknade minnen, signerar tröjor och trycker nävar.
Men sedan börjar frågestunden, och ännu ett verbalt korståg mot dagens pengadrivna fotbollsspelare.
– På vår tid så spelade vi mer, men tjänade mindre. Nu bryr sig inte spelarna om tröjan de spelar i längre. De älskar vilka som helst som betalar lite mer.
Tidigare har Pelé pratat om hur girigheten hos dagens spelare gjort så att vanligt folk inte längre kan relatera till dem. Nu frågade jag honom om han trodde att de människorna fortfarande kunde relatera till Pelé.
– Självklart. Utan tvekan.
”Har sålt sin själ till djävulen”
Och det är alltså här någonstans vi kan börja ifrågasätta skillnaden mellan the talk och the walk. När jag gjorde en avstämning med min brasilianske kollega Cassiano Gobbet skrattade han bara:
– Folk i Brasilien relaterar väl till Pelé ungefär som de relaterar till Walt Disney eller Ronald McDonald.
Gobbet utvecklade:
– När Pelé en dag går bort så kommer alla skavanker att glömmas bort – då kommer han bli brasilianskt nationalhelgon för evigt – men just nu så framstår han som en sorts seriefigur på pengajakt.
2001 var året då glorian föll på sned. Pelé Sports Marketing anklagades för att ha försnillat drygt fem miljoner kronor från en välgörenhetsmatch för Unicef. I samma veva slöt huvudpersonen själv sig samman med Ricardo Teixeira, förbundsbasen som för många förkroppsligar den korrupta brasilianska fotbollen.
– Han har sålt sin själ till djävulen, dundrade ansedde kolumnisten José Trajano i ledande sporttidningen Lance.
Med åren har Pelé lånat ut sitt namn och ansikte till en lång rad multinationella företag: MasterCard, Coca-Cola, Nokia, Samsung, Petrobras och Viagra.
Bara reklamintäkterna beräknas ge honom årliga intäkter på drygt 300 miljoner kronor, och det är ändå bara början.
Varumärkesuniversum
Hemsidan för Prime Licensing – företaget som numera säljer rättigheterna till Pelé och hans namn – sammanfattar ett ”varumärkesuniversum” på 14 ben.
Där finns fastigheter, konst, finansiell rådgivning – och så förstås evenemang. Exakt hur mycket pengar Pelé krävt för att flyga till Stockholm vet vi inte, men branschfolket pratar om rejält tilltagna summor.
Så vad vill jag då ha sagt med allt det här? Att Pelé lika gärna kunnat stanna hemma, att minsann inga maskrosor ska få växa mot himlen utan att vi missunnsamma svenskar ska hacka av dem?
Skrockade belåtet
Nej, givetvis inte, bara att levande legendarer inte automatiskt blir immuna mot inkonsekvens och att det som vanligt fungerar bättre att tro på konsten snarare än på konstnären.
I min värld är Pelé världens genom tidernas bäste fotbollsspelare, men han är samtidigt också en rätt pompös man som gillar att prata om sig själv i tredjeperson från höga moraliska hästryggar.
Mot slutet av gårdagens presstund ställdes så frågan om Pelé – appropå Barack Obama – inte var sugen på att bli Brasiliens första färgade president.
Han skrockade belåtet till svar.
– De behöver ingen svart president. De har redan sin svarta Kung.