Det är macho att rida

Dressyrstjärnan Jan Brink om hockeyn, tjejerna & bilintresset

GÖTEBORG

Mick Jagger med flera har börjat lira musik för att skaffa brudar.

Jan Brink började med dressyr.

Sportbladet har träffat en av världens främsta dressyrryttare inför världscupfinalen i helgen i Scandinavium och bland annat snackat Porschar, Ernst Billgren och ishockey.

Hockeygrabbarna i Tyringe ville vara där tjejerna var. När de fått av sig hockeyrören efter träningen drog de alltid ner till stallarna, det var ju där tjejerna höll till.

En kväll skulle tjejerna jäklas med hockeygrabbarna och tvingade upp dem i sadeln. Det gick inget vidare för nån av dem tills den långe, elake hockeybacken satt upp.

Han föll in perfekt i rytmen i lättridningen och tjejerna blev alldeles till sig av förtjusning.

– Jag tänkte att var det så här lätt att imponera på tjejerna så måste jag fortsätta.

Året var 1969, Jan Brink var nio år.

Han fortsatte att tillbringa fritiden både i hockeyrinken och ridbanan tills han var 16 år. Då hade uttagningarna till tv-pucken börjat.

– Det blev allt fler träningsläger i hockeyn samtidigt hade pappa köpt en häst för 3 000 kronor som vi hade hos en bonde. Jag tvingades välja och följde nån sorts inre intuition och har aldrig ångrat mig.

Men hur kan man hålla på med dressyr som kille, det är ju inte det mest macho man kan komma på?

– Du, många av mina kompisar som är tuffa när de spelar hockey blir ganska spaka när de kommer nära en häst på 1,70 meter och 600 kilo. Jag tycker det är jäkligt macho att rida och utveckla hästar. Det är ingen dans på rosor att dressera en ung, vild hingst.

”Mycket slitgöra

Men ni sitter där i er hatt och frack och struttar runt?

– Det är det ni ser – det konstnärliga. Men det är mycket skit under naglarna.

Intuitionen 16-årige Jan följde var kärleken till naturen, countrystilen, gårdar och hästar.

Vad sa dina hockeykompisar?

– Jag märkte inte av några fördomar. De såg hur jag tidigt kom in i ett yrke och tjänade mina egna pengar, sånt imponerar på grabbar.

Men om du fått välja – världens bäste hockeyspelare eller världens bäste dressyrryttare?

– Dressyrryttare. Det är en livsstil.

Brink är professionell beridare, utbildad i Tyskland i flera år.

– Det är ett hantverk. Hästen är råmaterialet, en oslipad diamant. Det är en härlig känsla att se den fula ankungen bli en vacker svan.

Han började, som det brukar heta, med två tomma händer. I dag har han en miljonindustri på Tullstorps gård utanför Hässleholm.

Den är uppbyggd på den där intuitionen och...

– ... hårt arbete. Det försöker jag lära ut: man får inte vara rädd för att ta i.

Gården var från början ett torp, sedan några år tillbaka är den en hel liten by, där alla de nio anställda bor. Här, på 40 tunnland, utbildar Brink sina egna och andras hästar – totalt 36 stycken.

Rädd för attentat

Han har själv ritat sitt herrgårdsliknande boningshus, liksom det åttakantiga hingststallet, där djuren står i boxar utan namn på.

– Dels är det för att jag är rädd för attentat, skulle någon ta sig in där ska han inte veta vilken häst som är vilken, dels för att lärlingarna ska lära sig känna igen hästarna till utseendet och inte namnet.

I stallet står hästar för tiotals miljoner kronor.

I hemmet hänger konst för, om inte miljoner, så tiotusentals kronor.

– Jag gillar Ernst Billgrens tavlor. Jag köpte av honom redan tidigt i hans karriär, de är så... befriande.

Esteten Brink tycker också om bilar.

– Snabba, vackra bilar. Jag är inte intresserad av att meka. Jag skaffade en Porsche redan när jag var 24 år, var med i Porscheklubben, tvättade den varje gång jag kört en sväng och höll på. Jag sålde den för fyra år sedan när jag skulle bygga ut gården.

”Försöker lugna ner mig”

Då hade han hunnit bli av med körkortet ett par gånger efter fortkörningar.

Jan har ibland haft lite för bråttom, både med bilen och i livet.

– Jag fick diabetes för två år sedan på grund av för mycket stress, för mycket arbete och oregelbundna mattider. Nu försöker jag lugna ner mig.

I Scandianavium svingar han sig vant över sargen på väg mot en tv-intervju. Han har gjort det förr.

– Jag har faktiskt spelat både här i Scandinavium och på Johanneshov, förmatch till Sverige–Sovjet.

Hur det gick med brudarna?

Jodå, sambon Minna Telde från Dalarna var dressyrlärling hos Kyra Kyrklund på Flyinge – ”vi hamnade bredvid varandra på en middag och... på den vägen är det”.

Men frågan kvarstår: hur kan man hellre vilja vara Anky van Grunsven än Wayne Gretzky.

Johan Flinck