Roddaren Lovisa Claesson har byggt ett växthus i källaren

Vattenkokare och värmefläkt – så laddar hon för Tokyo

Publicerad 2021-07-17

Inte konstigt om du haft svårt att hitta en ny svensk roddstjärna efter Maria Brandin och Frida Svensson.

Hon håller ju till i en källare i Borås.

Ett tips: leta i det hembyggda växthuset där en billig vattenkokare brummar.

Rodd, ändå.

Vilken befriande begriplig idrott.

Sedan OS begynnelse har de där mjölksyrefakirerna funnits med och susat fram över vattenytan med ryggen mot mål. Alltid balanserande på vågorna, obrydda om smärta, ibland med tränarna cyklande och gastande på grusvägen bredvid.

Båten heter bara båt.

Åror heter åror.

Årtullar heter förvisso svirvlar, men det kan vi strunta i och i stället fokusera på att internationella förbundet av princip inte delar ut prispengar och att de aktiva har ryggtavlor som verandadörrar fast de egentligen är starkast i benen.

Lovisa Claessons kropp ser också ut sådan. Sveriges bästa roddare möter oss vid en rödmålad klubbstuga intill Öresjös östra strand. Vi är norr om Borås, dagen är mulen och vågorna studsar och kluckar.

26-åringen är högrest och rakryggad, men musklerna gör henne på samma gång bucklig som en säck med rovor. Vaderna är solbrända medan fötterna och låren är vita till följd av alla timmars utomhusträning med dräkt på.

Lovisa brås på sin pappa Per-Olof (OS 1988 och 1992) som bråddes på sin pappa Per-Ove (OS-reserv 1960). De båda männen är svåra att skilja åt i hennes historier, särskilt eftersom båda brukade sitta i följebåten, men sedan två år tillbaka är Per-Ove inte med oss längre.

– Han gick bort 2019, men han brukade kolla på alla lopp och ringa efteråt. Han mådde inte jättebra sista tiden men ville ändå se loppen, så jag visade på datorn. Per-Ove var min största supporter. Vi filmade till och med träningar så att han fick se.

Vi slår oss ner på terrassen som vetter mot sjön. Lovisa pekar på ett par elledningar en bit bort. Dit är det 1750 meter, så lägg på 250 och du uppnår tävlingsdistansen som alla seniorer oavsett kön tävlar över.

Hon testade basket och balett som barn, men rodden hade en annan gemenskap, en dragningskraft så stark att det inte gjorde något att tävlandet kunde vara jobbigt.

– När jag var tolv-tretton åkte vi minibuss och övernattade med laget, men när vi skulle ro 500 meter på roddmaskin blev jag så nervös att jag grät, säger hon.

Som 16-åring kom Claesson tvåa i Baltic cup och efter en träningsintensiv vinter gick hon från en i Sverigetoppen till landets enskilt mest lovande roddare. Hon slutade tävla i par eller lag och gick över till singelsculler.

Den första stora internationella framgången kom efter en rörig vecka i bulgariska Plovdiv 2017.

– Jag var i bra form inför U23-VM och visste att jag kunde vecka. Efter en dag vaknade jag på natten och hade väldigt ont i magen. Jag mådde i-n-t-e bra. Jag fick gå ut på toaletterna utanför för att leta toapapper, men där hade…

Hon gör en konstpaus, tittar ut över vattnet och skonar alla kräsmagade från de värsta detaljerna.

– Toaletterna var länsade på papper. Det var inte bara jag som var matförgiftad utan halva hotellet. Det var kaos.

Hade ni ätit bulgarisk räkfrossa?

– Nej, det var bara pasta, men det var inte den bästa hygienen där så vi lämnade hotellet så fort vi kunde.

Lovisa Claesson och ett par holländare och spanjorer fördes till sjukhus för dropp. Hon skrevs ut och tryckte i sig ett par rostmackor och kom till tävling ändå. Försöken gick med ett nödrop, semin var bättre och finalen strålande.

Schweiziskan Pascale Walker knep silvret, men hon var tre sekunder efter svenska Lovisa Claesson.

– I efterhand känns det som att den veckan kanske inte var så dålig. Men just då, just den där natten, var jag förstörd.

På tal om sjukhus var Lovisa Claesson tillbaka hos läkare två år senare, efter en blygsam tolfteplats på senior-VM 2019. Det året hade hon haft halsfluss fem gånger, så något behövde åtgärdas.

– Jag hade jättestora problem med mina halsmandlar och var sjuk så många dagar att jag inte vågar kolla i min träningsdagbok. Efter 2019 tog jag bort dem i Stockholm och läkaren sa att de var såhär stora och vita.

Med tummen och pekfingret formar hon en oval stor som ett plommon.

– De var äckliga. Och just då var jag inte ens sjuk. Jag har i efterhand läst konversationen med läkaren och bilderna ner i halsen ser inte jättebra ut.

Den sortens bilder brukar jag be om för att bifoga artikeln.

– Ja. Men den här gången tror jag inte att ni vill ha dem.

Historikerna är oense, men möjligen tävlingsrodde de gamla egyptierna för 3500 år sedan. Mer belagt är att britterna tävlade på Themsen på 1700-talet, vilket är en slags förlaga till The Boat Race mellan Oxford och Cambridge som arrangerats sedan 1829.

Sverige hakade tidigt på trendsporten och snart bildades Götheborgs Ro-Club, men ändå är våra internationella framgångar försvinnande få. Vi har två OS-silver, varav det senaste är 65 år gammalt, och två VM-guld (Maria Brandin 1995 och Frida Svensson 2010).

Lovisa Claesson hoppas en dag nå dit, men hon är uttagen till Tokyo som ett framtidsnamn och ser inte medalj som realistiskt.

– Mitt mål är att ro bättre och snabbare än jag någonsin gjort tidigare, säger hon.

En riktig fullträff är final?

– Då har det gått väldigt, väldigt, väldigt bra. Når jag semifinal har gått väldigt, väldigt bra.

Hur är förutsättningarna i Tokyo?

– Det kommer blåsa sida-med. Medvind går snabbare än motvind, men när det kommer från sidan blir det svårare att hålla balansen och ro. Och så är det saltvatten vilket är halare, så det blir en utmaning att få bra grepp i handtagen. Det kan krävas andra grepp, i saltvattnet i Rio rodde några till och med i handskar. Men jag ska prova surfvax, det de har för att få grepp om sina brädor.

Två saker talar ändå för Lovisa Claesson.

Det ena är kontinuiteten, att hon behållit sin tränare från flickåren och hela vägen upp i världseliten. Han heter Per-Olof.

– Det är coolt att pappa lärde mig ro för många å sedan och att vi nu ska till OS. Vi har bråkat, jag kan bli irriterad, men vår relation är tajt och klarar av det.

Punkt två kliver vi en trappa ner för att inspektera. I omklädningsrummet därnere står ett rangligt och säreget bygge. Uppallat på några brädet svajar ett växthus i plast. Därinne finns en träningscykel, ett värmeelement och en vattenkokare.

Lovisa pluggar i sladdarna, fyller upp kokaren och brassar på.

– Det kommer vara extremt varm och fuktigt i Tokyo. 35 grader och 75 procent luftfuktighet. Jag ser på mina sociala medier hur kompisar i andra länder håller till inne i värmekammaren för att anpassa sig, men jag har tagit ett vanligt växthus. Jag har mätt så att det blir tillräckligt varmt och fuktig där.

Ångan stiger därinne. Hon kliver in och börjar trampa.

– Jag kör fyra gånger i veckan, 40 minuter per gång. Det är inga fulla och tuffa pass, men det hjälper för acklimatiseringen.

Vad lär du dig i växthuset?

– Min kropp lär sig svettas. Kroppstemperaturen går upp, då försämras prestationen markant, så jag vill lära mig att hantera det.

Jag kliver in och hostar. Hu! Det är för hett och klibbigt för att vara en professionell reporter i en sådan miljö. Att med åror föra fram en båt 2000 meter i sådant klimat tycks lika löjeväckande som att hoppa höjdhopp i galonbyxor.

Jag går ut.

Låter Sveriges bästa roddare försvinna in i dimman.

På väg hemåt Gustavsberg grubblar jag över hur en rödfnasig och solskygg typ som jag ska kunna vara reporter i Tokyohettan och Japanfukten.

Det får blir några veckors acklimatisering härhemma först. Det får bli en tur till byggvaruhuset för att köpa vattenkokare och växthus.

Allt inför sommar-OS 2021 i Tokyo

Stor guide: Hela OS-programmet dag för dag, tv-tider och svenska truppen

OS-guide: Friidrott OS-guide: Simning OS-guide: Handboll OS-guide: Fotboll

Följ ämnen i artikeln