Pokern exploderar – men till vilket pris?

Läs Ken Lennaárds pokerkrönika – varje måndag

Hur mycket större kan poker bli? Mycket större. Jag är övertygad.

Stora delar av Europa spelar inte. Asien är en svart fläck på pokerkartan. Och i Australien lär det växa lavinartat när den nyblivne världsmästaren Joe Hachem kommer hem.

I VM spelades pokerturneringar för närmare en miljard kronor. En otrolig summa med tanke på att spelarna slänger upp stålarna själva. Alla är övertygade om att den siffran slås med råge nästa år. Det pratas redan om över 10Ì´1;000 spelare i ”The Big One” nästa år. Bra. Jag vill vara den förste som vinner över tio miljoner dollar i en tävling.

I slutet av 1990-talet såg allting annorlunda ut. Hela världseliten var givetvis på plats och spelade om stora summor på Binion´s Horseshoe. Men gick man ut på gatan fanns inte ett spår av årets händelse i poker. Jag brukade betrakta casinots andra gäster som inte hade en aning om att VM pågick. De noterade givetivs aldrig att det var två världsmästare som stod före dem i buffékön. De trodde nog att pokerspelarna var luffare. Gamla, feta, fult klädda och inga flickvänner i sikte.

Ny status på pokerspelarna

Nu är det stora anslagstavlor över hela staden. Överallt ser man människor med pokertröjor och pokerkepsar. I hela staden anordnas massor av turneringar som är överfulla och det är svårt att få en plats i ett cashgame. Pokerspelarna är stora stjärnor och skriver autografer i massor. När Daniel Negraneu dyker upp blir han nästan överfallen av fans. Dagens stjärnor är unga, smala, snyggt klädda och med rakknivar vid sin sida.

Givetvis är det bra för plånboken för gamla rävar som jag, men jag saknar det gamla. Tillväxt i denna fart tvättar tyvärr bort alla traditioner och den speciella känslan. Jag gillade att tillhöra en sluten, nästan hemlig, värld. Poker var en värld i världen, osynlig för den oinvigde.

Vi träffades en gång om året. Inga frågor om vad som hänt under året eller hur frugan mår. Bara det gamla vanliga Bad Beat-gnället. Man hade alltid någon att äta frukost med. Middag bokade man utan att nämna mötesplats för man hittade alltid varandra. På kvällen när man var trött på poker gick man till baren där pokerspelarna hängde. Irländarna och svenskarna alltid i samma hörn, till tidig morgon.

Jag är tacksam över mina erfarenheter av en svunnen värld. Och ju längre tiden går desto mer romantiskt kommer det att bli. Precis som lumpen. Som helhet är förändringen till det bättre. Inga mera skumma svartklubbar. Inga rökstinkande kläder och irriterade luftrör. Man spelar när man vill och var man vill. Och jag kan alltid uppleva det igen. För en öl drar jag gärna de gamla skrönorna för ungtupparna.

Ken Lennaárd är pokerproffs,

expertkommentator på Poker, Kanal 5

och chefredaktör för Poker Magazine