Thorén: VM-smällen det ”bästa” som kunde hända Stina Nilsson

Stina Nilsson kallar det själv för det "värsta som kunde hända".

Tycker vi kan döpa om det till det bästa som kunde ske.

Det sätt som historiska Stina Nilsson har reagerat på och agerat efter kraschen i VM bäddar för en sak: OS-guld nästa vinter.

Det finns ett samtal som etsat sig fast i mitt inre, som kommer stanna kvar ända tills vi landar i Pyeongchang i februari.

Fem dagar efter stafettsilvret i Lahtis hade jag Stina Nilsson i mina hörlurar. Hon skulle precis hoppa in i bilen för att åka till Drammen.

Hon sprudlade. Av glädje, kanske av lättnad också. Det blev på en och samma gång väldigt mycket Stina. Det var trevligt.

Stina Nilsson kan vara rätt klurig att intervjua, fast vid sina mantra om fokus på kommande uppgift. Titta inte framåt, snegla lagom bakåt.

Men plötsligt var det som att alla fördämningar brustit.

Lycklig över kärleken hon mött i barndomshemmets vrå. Där man inte identifierar Stina Nilsson med skidåkaren, utan som lillsyrran i familjen eller ännu mer som människan hon är.

Visst hade hon, ensam, funderat över händelsen i Lahtis. Vurpan i semifinalen som fällde både henne och ryskan Natalja Matvejeva.

Hon hade förstått vad som hade gått fel, hur och varför hon kraschade.

"Jag har varit med om det absolut värsta som kan hända sportsligt. Inget kan toppa det här och det är skönt att ha det gjort".

Vi kan kalla det för en barriärbrytare.

Vad fel vi hade

För att Stina Nilsson ska få ut sin fulla potential får det inte finnas några mentala eller fysiska spärrar.

Vi trodde inte att det fanns några när vi kom till Lahtis och bara räknade med superduellen mellan svenskan och Maiken Caspersen Falla.

Vad fel vi hade.

Och att vi kunde ha så fel.

Stina Nilsson är bara 23 år. Karriären har gått spikrakt sedan Kalle Anka-finalen på den då nybyggda banan i Malung.

Som liten idrottstjej var Stina Nilsson sjukt nervös inför varje tävling. Trots att hon på ett metodiskt, men ändå på ett avdramatiserat sätt hanterat sin prestationsångest är hon ingen maskin.

Men frågan är om det var rädslan för att förlora som var större än viljan att vinna den här gången?

Nu har hon lagt det bakom sig. Hon har gått vidare, men inte glömt. VM-traumat ger henne näring i ett fortsatt strävsamt arbete.

Det innebär att vägen till den efterlängtade guldet ligger än mer öppen framför henne.

På det sättet kom motgången i rätt läge av karriären.

Vi såg på bilderna från Kanada i dag att när Stina Nilsson kör som bara hon kan finns det ingen som rår på henne.

Maiken Caspersen Falla är en galet stark skidåkare, men Stina Nilsson är starkare. När hon står hela vägen in i mål.

Utvecklat sin fysik

Hon har inför säsongen utvecklat sin fysik. Efter segern i Kanada berättade hon att det innebär att hon återhämtar sig snabbare och kan tänka klarare under sprintheaten, vilket varit en nyckel till framgångarna i år.

I Lahtis orkade hon inte riktigt tänka klart.

Visst svider det lite för alls oss om längtat efter den ädla duellen på det stora mästerskapet.

Den som vi fått flera gånger i världscupen.

Den som fick avrunda sprintsäsongen.

Nu får vi se fram emot den guldduellen, avskalad i all sin storhet, nästa vinter.

Tills dess njuter vi av sättet som hon satte punkt på sprintsäsongen.

Stina Nilsson har vunnit sex världscupssegrar i sprint. Med sina nio individuella segrar är hon historisk. Med det sagt ska vi veta att när Gunde Svan till exempel vann fem världscupslopp säsongen 1985/85 fanns det totalt nio chanser. Stina Nilsson har haft möjlighet att köra i mer än dubbelt så många lopp.

Det förtar inte hennes historiska insats.

Men sorterar in den.

Till slut ett par ord om Hanna Falk.

Hon har gjort en imponerande resa de senaste åren. Från genombrott i unga år, till tunga motgångar, sjukdom och tvivel.

En tredjeplats i sprinten den här fredagen.

Och en pallplats i den totala sprintcupen.

Om någon skulle kunna påverka den där superdullen mellan Nilsson och Falla nästa år i OS så är det just Hanna Falk.

Det må vara hänt...