Hemligheten bakom isländska tränarundret
Två islänningar leder Sverige och Danmark i kväll
Publicerad 2017-01-16
PARIS/REYKJAVIK. I fjol förde de Tyskland till EM-guld, Danmark till OS-guld och Norges damer till EM-guld.
De isländska tränarna har erövrat handbollsvärlden.
Nu har Sverige sin egen isländske förbundskapten – som i dag för första gången ställs mot en av sina stora förebilder.
Sportbladet åkte till Reykjavik för att ta reda på bakgrunden till det isländska tränarundret – och fann en gammal, sovjetisk legendar i en mörk fyrarummare med ett eget museum.
I fotboll behövde de låna in en svensk pensionär för att skapa fotbollsfeber i landet.
I handboll är det tvärtom – där har de isländska tränarna erövrat världen de senaste åren.
Dagur Sigurdsson, 44, stod för ett år sedan för en av EM-historiens största skrällar när han förde Tyskland till guld.
Ett halvår senare låg Gudmundur Gudmundsson, 56, bakom Danmarks första OS-guld på herrsidan.
I december tog Thorir Hergeirsson, 52, de norska damerna till ännu ett EM-guld.
Sedan 2008 tränar Alfred Gislason, 57, Tysklands främsta klubb – Kiel. Han har flest Bundesligatitlar av alla tränare genom tiderna och har också tre Champions League-guld i sitt cv.
Patrekur Johannesson, 44, är förbundskapten för Österrike och så sent som i december fick Erlingur Richardsson, 44, lämna tyska topplaget Berlin.
I Danmark toppas ligan av Ålborg, som tränas av Aron Kristjánsson, 44.
Islands nuvarande förbundskapten Geir Sveinsson, 52, har liksom ytterligare ett antal islänningar varit tränare för klassiska klubbar i Bundesliga på senare år.
Sedan i höstas har Sverige sin egen islänning som förbundskapten – Kristján Andrésson, 35, som visserligen är född och uppvuxen i Sverige men som har isländska föräldrar, spelat OS för Island och ett pass som är isländskt, inte svenskt.
Har bara 5000 spelare
Detta från ett land med 350 000 invånare och bara 5000 handbollsspelare allt som allt.
– På herrsidan finns det två a-lagsserier, en b-lagsserie och en serie för old boys, berättar Andrésson.
Detta kan jämföras med Sveriges 1200 lag och drygt 20 000 spelare från tolv år och uppåt på herrsidan.
Sportbladet åkte till Reykjavik för att försöka ta reda på hur det är möjligt.
Det visade sig att vi får gå tillbaka till 1970-talet.
I början av detta decennium var isländsk handboll på dekis efter att sporten fått ett uppsving i början på 1960-talet. När landslaget bara kom på plats 14 av 16 lag i VM 1974 bestämde förbundet att något måste göras och tog in en polack, Janus Czerwinsky, som förbundskapten. Han lyckades kvala in laget till VM 1978 men kunde inte följa med själv till mästerskapet av någon i dag okänd anledning utan fastnade i Polen.
Men isländsk handboll hade fått smak på polska tränare och 1978 lyckades Vikingur, med hjälp av Czerwinsky, locka över Bogdan Kowalczyk, Slask Wroclaws 32-årige, spelande tränare som just hade tagit sitt lag till europacupfinal och förlorat den mot Magdeburg.
– Han införde något helt nytt i isländsk handboll. Vi började träna mycket hårdare och han lade upp varje anfall taktiskt. Hela laget visste vad de skulle göra. Så hade mancaldrig spelat på Island tidigare, berättar Gudjon Gudmundsson.
Han var juniortränare i Vikingur på den tiden och sedermera far till Snorri Steinn Gudjonsson – spelmotor i isländska OS-silverlaget 2008 och flera europeiska storklubbar på 2000-talet.
Fick inte lämna Polen
Sportbladet träffar Gudmundsson på ett fik vid det tv-hus där han jobbar som handbollsexpert sedan många år.
Kowalczyk nådde snabbt framgångar med Vikingur men när han 1980 skulle återvända till Island från en resa till hemlandet fick han plötsligt inte utresetillstånd från det kommunistiska Polen, där det rådde stor oro sedan fackföreningsrörelsen Solidaritet hade bildats och utlyst en landsomfattande storstrejk samma år.
Vikingur stod plötsligt utan tränare och tittade återigen österut.
– Vi kontaktade den sovjetiska ambassaden på Island och frågade om de hade någon tränare de kunde skicka över. Vi hade inget namn eller så, berättar Gudmundsson.
– Ambassaden visste väl att vi hade haft Kowalczyk och tänkte att de måste skicka över en bra tränare från Sovjetunionen.
Det blev Boris Akbatjev, som hade varit assisterande förbundskapten till legendariske Anatoli Jevtusjenko 1969-74.
– Jag ville inte vara förbundskapten för då hade jag inte kunnat vara klubbtränare samtidigt. Jag vill bygga klubblag, säger Akbatjev, som hade fört en av Moskvas toppklubbar till två semifinaler i Europacupen.
”Te? Pepsi? Vodka?”
Sportbladet träffar den kortväxte 83-åringen i den lilla, mörka fyrarumslägenhet i utkanten av Reykjavik där han bor med sin fru Olga och där han vigt ett rum och halva hallen till ett museum över sin egen tränargärning. Rummets väggar är täckta från golv till tak med medaljer, pokaler, vimplar, foton och pins.
– År 1975 gick jag en fajt med den sovjetiska sportkommittén och fick sparken. Året efter vann de OS-guld i Montreal. Mitt lag!
Boris pratar högt och energiskt och bredvid sitter frun Olga och försöker följa en såpopera på en rysk kanal. Ju högre han pratar desto mer höjer Olga volymen och till slut sitter Sportbladets utsände mellan två dån.
Olga har dukat fram en salig blandning av smörkolor, digestivekex, mandlar och pumpafrön.
Boris frågar:
– Vill du ha något att dricka? Te? Pepsi? Vodka?
Sportbladet avböjer vänligt men bestämt.
Akbatjevs engelska är svår att förstå, trots att det är språket han klarat sig på genom alla år på Island.
Gudmundsson får därför berätta vad som hände när Akbatjev anlände till Island 1980.
– Då hade Bogdan hunnit få visum igen så Boris fick gå till Valur, vår konkurrent, i stället.
Utan att någonsin arbeta tillsammans kom de båda tränarna från östblocket att påverka isländsk handboll i decennier framöver.
– Det var en revolution. De är nyckeln till allt som kommit efter det, säger Gudmundsson och fortsätter:
– Utan Bogdan och Boris – inget OS-silver 2008.
Fast det gick nästan 30 år?
– Precis. Aldrig.
Blev förbundskaptener
Men de hade helt olika tränarideologier.
– Bogdan stod för strategi, taktik, fysik och stenhård träning. För Boris handlade handboll om små detaljer och att utveckla individen, säger Gudmundsson.
Boris:
– Taktik kan avslöjas. Spelarna ska inte vara några robotar. Handboll handlar om vad individuella spelare åstadkommer.
Trots sin ålder studsar han upp och ner och ur soffan för att visa hur man ska passa, skjuta och agera som målvakt.
Parallellt med tränarjobbet i Vikingur var Kowalczyk förbundskapten på Island 1983-90. Han lyfte också landslaget, tog dem till sjätte plats i både OS 1984 och VM 1986.
När järnridån föll flyttade han hem till Polen igen där han var tränare fram till 2014, bland annat för landslaget 1992–94 och under 2000-talet storlaget Wisla Plock.
Akbatjev blev kvar på Island. Han var runt i flera klubbar, dock aldrig Vikingur, och var assisterande förbundskapten 1994-2001 med femteplatsen i VM 1997 som höjdpunkt.
Tillsammans tränade, eller influerade starkt, de här båda alla de islänningar som på 2000-talet skulle få så framträdande tränaruppdrag i handbollsvärlden.
– Utan dem inget isländskt tränarunder, säger Gudjon Gudmundsson.
Thorir Hergeirsson, som lett de suveräna norska damerna i åtta år, lämnade Island redan som 22-åring när han kom in på Norges idrottshögskola. Men han hann influeras mycket av Kowalczyk och Akbatjev även om han aldrig hade någon av dem som tränare.
– Det gjorde alla inom isländsk handboll. Jag var på landslagsträningar med Bogdan, klubbträningar med Boris och gick på kurser.
Han menar att han influerats främst av Akbatjev, spelarutvecklaren.
– Framför allt hans metodik i individuell teknik och taktik. Det var mycket intressant och något som jag har användning för fortfarande.
”Bogdan är min mentor”
Vi träffar Gudmundur Gudmundsson, Danmarks förbundskapten, i Paris inför kvällens möte med Sverige.
– Bogdan är min mentor. Han tränade mig i Vikingur från att jag var 18 till jag var 30 år. Jag har lärt mig mycket av honom. Hur man organiserar träningen... ställa krav... Vi tränade otroligt hårt. Det var som i militären. Sedan lärde jag mig också hur man inte ska vara. Jag är en annan ledartyp än Bogdan.
Gudmundsson hade Kowalczyk både i klubblaget och landslaget under 1980-talet.
– Den isländska handbollen har honom att tacka för mycket.
Alfred Gislason i Kiel har också influerats mycket av Kowalczyk under sina landslagsår på 1980-talet.
Tyske förbundskaptenen Dagur Sigurdsson och dagens isländske förbundskapten Geir Sveinsson har däremot präglats av Akbajtev, liksom Islands störste spelare genom tiderna – Olafur Stefansson.
De har allihop Valur som moderklubb.
– Boris tränade Dagur och Olafur i individuell teknik från att de var 10-11 år och senare min son Snorri också, säger Gudjon Gudmundson.
Stefansson håller Akbajtev mycket högt och har skänkt flera av sina priser och medaljer till ryssen.
Själv har Stefanssons tränarkarriär inte tagit fart sedan han lade av för ett par år sedan. Han var spelade tränare i Valur 2013-14 och assisterande förbundskapten 2015-16.
Aron Kristjánsson, i dag i danska Ålborg, är i samma generation, födda 1972-73, som Sigurdsson, Stefansson och Patrekur Johannesson. De hade allihop Akbatjev som assisterande förbundskapten i slutet av 1990-talet och spelade i det landslag som Gudmundur Gudmundsson förde till semifinal i EM 2002.
– Bogdan och Boris var väldigt olika men arvet från dem båda har förts vidare, säger Kristjánsson när vi ses i Reykjavik.
Spelar från Sovjetunionen
Kowalczyk och Akbatjev är portalfigurerna men till Island kom också andra tränare från Östeuropa i slutet av 1980- och början av 1990-talet.
– Vi fick också spelare från Sovjetunionen. Vi fick ut otroligt mycket av att arbeta med de här handbollsmänniskorna från öst, säger Gudmundur Gudmundsson.
Sveriges nye förbundskapten Kristján Andrésson minns:
– Det fanns alltid någon tränare som var från Östeuropa i klubbarna hemma på Island. Man använde dem mycket som teknikutvecklare.
Gudjon Gudmundsson:
– Landslaget och topplagen på Island har därför egentligen aldrig spelat skandinavisk handboll utan haft andra influenser.
Andrésson är förstås starkt influerad av de isländska tränarna.
– Jag har haft Gudmundur som förbundskapten och har haft möjligheten att träffa Alfred ett par gånger genom åren. Sedan har jag en dialog med Geir och Dagur. Jag ser upp till många av de isländska tränarna.
Men han har gått den svenska tränarutbildningen.
– Det har varit en bra skola att ha båda. Jag har otroligt många duktiga ledare i Sverige att tacka, säger Andrésson.
I kväll ställs han mot just Gudmundur Gudmundsson.