Hallå där...

Albin Ekström

... Sportbladets Marcus Leifby som är nominerad till kategorin Årets sportjournalist i Guldskölden.

En klassisk sportfråga som alla journalister någon gång har ställt, hur känns det?
– Bra.

Om du får vara lite självgod, vad är det enligt dig som ligger till grund för nomineringen?
– Jag vet faktiskt inte, men jag hoppas att någon har fastnat för något i mina texter och att någon uppskattar att jag emellanåt kan vara en tjurig fan som ifrågasätter varför saker och ting är som de är, eller varför vissa gör som de gör. Sedan har jag en tacksam roll på Sportbladet som innebär att jag, när jag bevakar svensk ishockey, slipper sitta och romantisera eller jaga liv i 52 ganska mosiga grundserieomgångar i Elitserien.

Ett Vinter-OS är precis avklarat, vad i ditt arbete har varit roligast och varför?
– Nils van der Poels dubbla guld var historiskt starkt och väldigt roligt att bevaka, både i livetext och som krönikör. Jag saknar redan alla varvtider. Skriva dom. Säga dom högt. 29,5 på varvet! Inför OS pratade jag med kunnigt skridskofolk och Nils pappa Göran, och det är alltid roligt att prata med folk, lära sig nya saker och förkovra sig, till exempel i klappskridskoteknik.

Sveriges OS då, hur sammanfattar du det?
– . Många medaljer, men hur många kommer vi egentligen att komma ihåg om, låt säga, två år?
Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Ett knastertorrt Sportnytt-inslag om läget i svensk släggkastning.