Debutantens ångest – gömde sig bakom en soptunna
Henrik Skiöld/TT
Publicerad 2023-09-01
Wilma Hellström ställde sig i ett hörn men hon klarade inte att se ritten som gav EM-guldet.
Hon kröp ihop och gömde sig bakom en soptunna.
– Jag var så nervös att jag höll på att bryta ihop, säger hon.
Det är få förunnat att vinna en mästerskapsmedalj, det är ännu färre som får en guldmedalj om halsen.
Kort efter att talangen som fick chansen rest sig stod hon där som Europamästare – i mästerskapsdebuten.
– Jag finner inga ord, säger hon.
Och så rann de ur henne som ett svenskt regn den här sommaren. Ett stadigt flöde, nu när proppen var ur, när känslorna fick svalla fritt och även anspänningen fick rinna ur henne.
Fullmåne störde sömnen
Wilma Hellströms två nedslag på Cicci i torsdags var allt annat än vad hon, som ny i gänget och allt, hade hoppats och trott på. Det fick inga allvarliga konsekvenser, Sverige gick trots allt in i finalen som tvåa bakom Tyskland.
Men det är alltid bättre att leda – och du mår bättre som ryttare om du bidragit positivt till laginsatsen.
Hellström hade en tung dag. Kanske var det nerver, kanske var det den stora fullmånen som natten till torsdagen lyste över Lombardiet. Oavsett vilket, hon sov illa. Låg och vred sig.
– Cicci var heller inte på bra humör, säger hon.
Ett dygn senare stod stjärnorna rätt. Eller om det nu var Hellström som plockade fram det bästa ur sig själv när det behövdes som mest. Efter Henrik von Eckermanns inledande nedslag var läget lika enkelt som svårt.
Rid felfritt eller glöm guldet.
– Jag tyckte det var skönt. Vi behövde tro på felfritt och då blir som ”okej, då är det så”. Jag var faktiskt inte nervös i dag.
Är det bra att få den pressen på sig?
– Ja, det är skönt på något sätt. Jag vet vad jag måste göra så det är bara att se till att göra det.
Kramar och tårar
Det är alltid en fördel om hästen är inne på samma linje. Det var Cicci i stundens stora allvar.
– Hon var helt fantastisk i dag.
Mamma Ann och mormor Anja, 89, var snabbt framme och gav henne kramar. Kompisen Angelica Augustsson Zanotelli, med i EM-bronslaget 2013, började gråta av glädje.
Wilma Hellström nöjde sig med att bara vara i stunden.
– Nej, jag grät inte. Det är bara ett sånt lugn som infinner sig.
Förbundskaptenen Henrik Ankarcronas val att satsa på henne i laget betalade sig väl. Hellström är djup tacksam för att hon fick vara en del av upplevelsen när landslaget säkrade trippeln – OS, VM- och EM-guld.
– Allt är så organiserat med vad man behöver, alla är hjälpsamma och stöttar, även när man har en dålig runda. Det är full uppbackning. Jag har inga ord att få vara med och att få uppleva det här.
Fredagens prestation tog henne även till söndagens individuella final.
– Jag orkar inte tänka på den nu, säger hon.
