MAKTKAMPEN
Uppdaterad 2015-06-01 | Publicerad 2015-05-31
Eriksson och Liljegren gör upp om ordförandeposten i RF
Karin Mattsson Weijber slutar som Riksidrottförbundets ordförande efter tio år.
I morgon väljs hennes efterträdare.
Blir det valberedningens förslag Björn Eriksson, 69, eller utmanaren Lars Liljegren, 68, nominerad av sex specialförbund?
Sportbladet tog pulsen på de två kandidaterna.
Björn Eriksson, 69 år.
Departementsråd och budgetchef på finansdepartementet.
Chef för Tullverket och Kust-bevakningen 1983–1988.
Rikspolischef 1988–1996.
Chef för Interpol 1994–1996.
Landshövding i Östergötland 1996–2009.
Ordförande i Svenska skidskytteförbundet 2002–2011.
Ordförande i Svenska friidrottsförbundet 2014–.
Ledamot i Riksidrottsförbundets styrelse sedan 2010.
Regeringens samordnare mot idrottsrelaterat våld 2011–2013.
Hur ser du på dina chanser att vinna valet?
– Jag tycker att det i och med att det är en enig valberedning finns hyggliga chanser. Å andra sidan ser jag inte Lasse som en konkurrent utan en kamrat som vill samma sak och som jag har gjort en del roliga saker med genom åren.
Varför är du en lämpligare kandidat än Lars Liljegren?
– Det är väl det där obändeliga självförtroendet och tävlingslusten… Nä, men det kan väl vara en fördel att jag har jobbat både i ett litet och ett stort förbund, att jag sitter i Riksidrottsstyrelsen och att jag tror att jag har ett hyggligt kontaktnät nationellt och internationellt. Men jag fokuserar hellre på vad jag kan göra än vad någon annan skulle kunna göra.
Att tillsätta en äldre, visserligen rutinerad man – är det rätt väg att gå för att utveckla svensk idrott?
– (Skratt) Alla får väl vara med och bedöma det men en positiv grej är att vi kanske äntligen drar ifrån Albanien. Albanien och Sverige är det mest kända åldersfixerade folket i Europa. Jag har väldigt svårt att köpa att det ska vara diskvalificerande. Det har väl att göra med hur man känner sig, kan man bidra eller inte?
Vilka tre frågor tycker du är viktigast för idrotten de kommande åren?
– En stark folkrörelse som ibland ifrågasätts måste kanske tydligt försvara och motivera sig. Presentationen av vad vi gör är väldigt viktig åren framöver för att få de resurser som krävs. Jämfört med 1913 har de statliga anslagen stigit lavinartat men tittar man på de senaste fem åren har det legat stilla samtidigt som idrottens intäktssida i form av samhällsnytta och folkhälsa hela tiden stiger. Det måste vi göra något åt.
– Att hålla ihop idrotten, stora som små. Idrotten är en familj. Då lever jag på ett motto: är du stor måste du vara snäll och är du liten då måste du förstå de storas behov.
– Och att leta upp idrottens vita fläckar och sträcka på ryggen när entreprenörskap och kommersiell idrott kommer på tal.
Hur ska du se till att idrotten får ökade anslag av regeringen?
– I första hand handlar det om det statliga stödet, men inte bara det. Också kommunala pengar. Och varför inte andra som kan bidra. Jag ser till exempel inom friidrotten att det finns både företag och andra som vill vara med för ett friskvårdsperspektiv och det är välkommet. Vi ska prata om att få fram ekonomiska resurser, sen om de kommer från staten, kommunen – som bland annat görs via distrikten – eller annat håll spelar mindre roll.
Enligt CIF (Centrum för Idrottsforskning) har rika kommuner fler idrottande barn än fattigare kommuner. Idrottsminister Gabriel Wikström beskriver det som alarmerande, då det statliga stödet ska motverka ojämlikhet. Hur ska du bidra för att sudda ut den skillnaden?
– Man måste börja med att sortera. Synpunkten att LOK-stödet skulle lösa den frågan är fel. Det är ett enkelt system, det går att administrera och det belönar de som är med. Vill man sedan utjämna olikheter mellan kommuner kommer man in på förslag på den politiska arenan som fritidspengar, särskilda kommunanslag eller vad det nu är. Det är knappast idrotten som kan jämna ut skillnader mellan Djursholm och mer utsatta förorter.
Hur ser du på tidig elitsatsning?
– Barn mår allra bäst när de får utveckla olika färdigheter. Det finns ett behov av att springa, kasta, hoppa. Ser man på många framgångsrika idrottare, det gäller allt från sådana personer till Zlatan och ner till andra gäller det att glömma tidig specialsatsning.
– Det är fel med tidig specialsatsning om man gör det på fel sätt. Sen är det en balansgång. Om en kille eller tjej vill stå och kicka boll mot en garageport för det är roligt ska man inte förbjuda det, men det är fel att sätta det i ett system som styrs av vuxna.
Har unga svenska kvinnor samma förutsättningar som unga män att idrotta?
– Det är en lurig fråga. Den kan man svara ja och nej på. Jag har ju turen att ha fått jobba med två sporter i skidskytte och friidrott där ingen har tyckt att det varit ointressant att titta på Magdalena Forsberg, Helena (Ekholm), ACO (Anna Karin Zidec) och inom friidrotten samma sak. Däremot i andra sporter där man ska jämföra herr och dam blir det groteskt. Det större problemet är antalet förtroendevalda och kvinnliga ledare. Jag tycker att det är fantastiskt inom friidrotten där vi numera har ett stigande antal kvinnliga tränare. Jag tror vi ska jobba hårt med att hitta en balans mellan antalet aktiva och förtroendevalda kvinnor och kvinnliga ledare.
Ett av regeringens krav på RF är att bidra till integrationen. Hur sker det bäst tycker du?
– Jag tror att man delar upp det i två högar. Idrotten ligger långt framme när det gäller integrationen. Jag ledde själv en offentlig utredning av ensamkommande flyktingar och såg att här fick de möjlighet att spela fotboll och vara med. Men en vit fläck var flickor från utomeuropeiska länder. Men som helhet kan idrotten gå med rak rygg och ligger långt före det politiska systemet och regeringen får inte se idrotten som en organisation där man beställer tjänster. Idrotten är relativt bekant med problemet, men kan alltid göra mer.
Ska Sverige söka OS? Ska Sverige arrangera stora mästerskap?
– Ja. Jag har varit med och haft ansvaret inom RF för att driva på intresset för internationella evenemang, det gäller allt utom OS. Alltså när specialförbunden söker. När vi tidigare började med det här var alla syndare. Idrotten begärde garantier på regeringskansliet, de lovade men höll ingenting och näringslivet var med så länge det inte innebar några risker. Nu har vi kommit så långt att vi vet vad vi vill. En enda stol är tom, nämligen statens och nu väntar vi på att någon ska sätta sig på den så att vi alla kan dra åt samma håll.
– När det gäller OS är det kommunerna som söker. Det är inte mitt specialområde, men jag tror att ha en vision av den här typen är bra.
Hur ser du på den ekonomiska relationen till SOK, som äskat mer pengar för att slippa skära ner truppen inför OS 2016, men där har RF sagt nej?
– Det har ju varit lite småbråk tidigare och jag satt i den medlargrupp som fanns och känner mig ganska komfortabel därför. Problemet är att det är för lite pengar i kistan, summan måste bli större. Jag är fullkomligt övertygad om att deras äskande är välgrundat, men problemet är att det finns för lite pengar. Regeringen valde att gå ut med extrapengar till RF nu, det kanske går att få det igen?
Rätt eller fel att Sverige inte har en renodlad idrottsminister?
– Det är rätt att vi inte har det.
*****
Lars Liljegren, 68 år.
Ordförande i Svenska fäktförbundet sedan 2001.
Ledamot i Svenska handbollförbundets styrelse 1976–1984.
Ordförande i Stockholms idrottsförbund 1985–2007.
Ledamot i SISU:s första riksstyrelse 1985–1987.
Ledamot i Riksidrottsstyrelsen 1987–1999.
Ordförande i Sport Campus Sweden sedan 2005.
Arbeten inom offentlig sektor bland annat som sakkunnig och som planeringschef i statsråds-beredningen 1982–1989.
Förvaltningschef för kultur och fritid i Haninge kommun 2006–2010.
Hur ser du på dina chanser att vinna valet?
– De sex förbunden som nominerat mig har bett mig att kandidera. Jag vill inte spekulera i möjligheterna, men normalt ska valberedningens förslag ha största chansen. Å andra sidan vet jag att det är ganska många som inte är glada över valberedningens förslag och hur valberedningen har agerat.
– De som hade nominerat mig blev ganska upprörda när de fick läsa att alla ordförandekandidater bjöds plats i Riksidrottsstyrelsen utom jag. Det sågs som ett försök att hålla mig utanför, det där var inte så bra gjort. Hade valberedningen bara ringt mig hade jag sagt nej, jag har varit med i tolv år och det kan räcka. Men det hade varit en bra gest.
Varför är du en lämpligare kandidat än Björn Eriksson?
– Björn kommer att bli en alldeles utmärkt RF-ordförande. Om man ser vad vi presterat inom idrotten är väl min meritlista längre, Björn har varit ämbetsman och synts mer inom den biten. Men jag tror att vi skulle bli alldeles utmärkta båda två.
Att tillsätta en äldre, visserligen rutinerad man – är det rätt väg att gå för att utveckla svensk idrott?
– Jag tror att svensk idrott just nu behöver mer kompetens och erfarenhet på det centrala planet. Den dagen jag somnar på möten är det dags att säga till, men när man gör nytta tror jag inte det. Jag tycker att vi behöver en tyngre, starkare Riksidrottsstyrelse (RS) där fler tar ansvar än vad vi har i dag.
Vilka frågor tycker du är viktigast för idrotten de kommande åren?
– Vi har en riksidrottsstyrelse med ett antal kända politiska namn. Jag hade trott att det skulle gå bättre med Björn (Eriksson) men främst Mona Sahlin och Tommy Ohlström som haft de politiska kontakterna att få starkare stöd av staten, men på åtta år har vi inte fått det. Så min viktigaste fråga blir det statliga stödet. Att öka idrottens intäkter. Att vi blir bättre på idrottspolitik.
– Det andra som är otroligt viktigt är idrottens självständighet. 6 000 idrottsledare är med och utvecklar idrotten. Där tycker jag att det har blivit vanligt att stat och kommun delar ut uppdrag till idrotten. Vi är med där för att själva forma våra mål.
– Den tredje punkten, som jag har drivit i Fäktförbundet, är ungdomsidrott där alla barn och ungdomar får ett livslångt idrottsintresse. Och där kan det bara gå bättre, där viker många förbund.
Hur ska du se till att idrotten får ökade anslag av regeringen?
– De idrottspolitiska aktiviteterna var bättre förr. Vi syntes mer, vi hördes mer och tog för oss mer. Vi gjorde idrottspolitiska manifest, vi förankrade på RF-stämman vilka frågor vi skulle driva tillsammans. Vi har skrivit en motion till stämman om det här. Det handlar om att distriktsförbunden ska arbeta hårdare mot kommunerna för att nå dem före valet med idrottspolitiska ställningstaganden. Det måste bli mer liv i bredden av Sveriges starkaste idrottsrörelse. Vi har 600 000 idrottsledare som också är väljare, det har inte synts i den tidigare valrörelsen. Blir jag ordföranden kommer jag att se till att vi blir bättre på den punkten.
Enligt CIF (Centrum för Idrottsforskning) har rika kommuner fler idrottande barn än fattigare kommuner. Idrottsminister Gabriel Wikström beskriver det som alarmerande, då det statliga stödet ska motverka ojämlikhet. Hur ska du bidra för att sudda ut den skillnaden?
– Vad vi ser är ett samhälle där skillnaderna är stora mellan människor. Ska vi prata riktig politik kan vi inte prata om LOK-stödet (det lokala aktivitetsstödet) för att utjämna klasskillnader. När rapporten kom var det idrottens fel att det var klasskillnader i Sverige, jag blev full-ständigt frustrerad över detta.
Hur ser du på tidig elitsatsning?
– Vi vet att barn och ungdomar blir bättre om de håller på med flera idrotter. Jag är otroligt skeptisk till tidig elitsatsning. Det går inte att göra en prognos för en 15–16-åring gällande vem som kan vinna ett VM. Tidig elitsatsning där ungdomar slås ut kan man vara emot av mänskliga skäl och det är jag. Och ska man koncentrera sig på hur man ska få de bästa landslagen måste man hålla ihop åldersgrupperna.
Har unga svenska kvinnor samma förutsättningar som unga män att idrotta?
– Nej, det tror jag inte att de har. Tittar man på vilka tider de får så är det fortfarande så att killarna får bästa tiderna. Sen har unga tjejer i Sverige större möjligheter att idrotta än någon annanstans. Men jag tror det finns mycket att göra kring jämställdheten. Hur ser det ut i de stora lagidrotterna, där dyker det upp diskussioner.
– Det brinner jag för, men det beror nog också på mina fyra döttrar. Vi har inte ett jämställt Sverige. Vi har en brist på jämställdhet i föreningsstyrelser och bland tränare. Det ska vi jobba med. Jag är skitbekymrad över detta.
Ett av regeringens krav på RF är att bidra till integrationen. Hur sker det bäst tycker du?
– Då är mitt svar: kasta inte skit på svensk idrott och svenska idrottsledare. Det finns inget ställe i samhället där integrationen fungerar bättre. Ta Brommapojkarna där 38 procent av de aktiva är barn som är födda utomlands eller har föräldrar som är det. Vi ska inte stå vid en skampåle i den frågan. Idrotten är ett lysande exempel på integration.
Ska Sverige söka OS? Ska Sverige arrangera stora mästerskap?
– Det svarar jag alltid ja på. Jag var med i styrelsen som försökte få OS 2004 där vi fick stryk. Självklart tycker jag vi ska göra det. Att idrotten slåss för att få ett OS är självklart, vi har tillräckligt många politiker som pekar på tomma arenor.
Hur ser du på den ekonomiska relationen till SOK, som äskat mer pengar för att slippa skära ner truppen inför OS 2016, men där har RF sagt nej?
– Det slagsmålet pågår jämt och jag har ingen mening om det. Jag kan bara konstatera att SOK har blivit en fantastisk organisation som näst intill gjort sig oberoende av statsstödet. Så jag tycker att det är en ganska liten fråga med tanke på hur SOK:s ekonomi ser ut. Jag vet inte vad man krävt eller har fått.
Rätt eller fel att Sverige inte har en renodlad idrottsminister?
– Den diskussionen har hamnat lite snett. Man tror att vi får en bättre folkrörelse om vi har en renodlad idrottsminister men denna stora folkrörelse har i alla tider sagt att vi inte vill ha en idrottsminister som styr och ställer i alla detaljer. Däremot vill vi ha ett kunnigt statsråd som är ansvarig för idrotten men som lämnar oss i fred. Som är tung i sitt eget parti och tar fram pengar.