Bergström: En konstant i världseliten

Kristoffer Bergström

Mannen som aldrig slutade utvecklas är som bäst när han lägger av

Du behöver inte tro på sagor för att uppskatta en vacker Ferrytale.

Det är svårt att lämna något man ägnat hela sitt vuxna liv åt.

Det är mästerligt att vara bäst i världen när man gör det.

helskärm

Den västerbottniska skogen växer med fem procent per år. Träden sträcker sig knarrande mot himlen. De pudras av snö, blåses torra av vårvindar, slokar av sommarhetta, pinas under frostiga höstmorgnar och möter nya vintrar.

Ett år till. Fem procent högre och starkare. Knak, knak. 

Någon annanstans arrangeras sporttävlingar. Företag emitterar, politiker säljer budskap, kändisar sjunger i tv, men skogen växer sig oförtrutet starkare.

Mellan träden, längs de västerbottniska stigarna ska en Björn strosa. I tretton vintrar har han tillhört världstoppen i skid- skytte, han har slussats mellan Antholtz och Ruhpolding, Hochfilzen och Oberhof, men snart hittat hem.

I dag är han skidskytt i Oslo.

I morgon är han pappa och skogsägare i Storuman.

Björn Ferry har aldrig slutat att utvecklas. I grova drag var han som sämst 2001 och som bäst 2014. Världsmästare avlöste varandra, stjärnskott blossade upp och slocknade, rivaler lärde sig skjuta i turbofart, Wolfgang Pichler kom och gick, gevären blev precisare, men den långe svensken höll sig som en konstant i världseliten.

Hellre lyssna än lära

Han var på pallen i världscupen första gången 2005, kom fyra på OS 2006, tog VM-guld i mixstafett 2007 och vann sitt första individuella lopp i världscupen 2008.

Sporten har förändrats men det har sannerligen Björn Ferry också. När unga åkare som Ted Armgren och Tobias Arwidson nådde landslaget ville han inte bli någon sorts lärare åt dem, utan lika mycket lyssna på deras råd för att komma vidare.

Ett år till. Några procent snabbare och starkare. Framåt, framåt.

Efter en blygsam fjolårssäsong bestämde Björn i somras att den kommande vintern var hans sista som skidskytt. Han ville inte halka runt på en sentimental avskedsturné utan höjde träningsdosen med 35 procent. 

Kroppen svarade på experimentet, om än lite feltajmat. Under OS var Björns form god, två veckor efter spelen exploderade den. 

Gårdagens tredjeplats är hans sjätte pallplats på sina åtta senaste starter. Halvpensionären är världens bäste skidskytt i mars månad, möjligen i konkurrens med norrmannen Johannes Thingnes Bö, ändå är det lönlöst att be honom förlänga karriären.

När Björn är dålig tränar han mer. När han är bäst slutar han. Hur ska man förstå ett sådant psyke?

I vintras försökte jag krypa innanför det där västerbottniska skallbenet genom att prata om hans största triumf i karriären. I Vancouver 2010 låg Ferry åtta inför den olympiska jaktstarten, men hämtade in 1.12 och vann storstilat.

Hade redan säkrat segern i skallen

I skidskyttevärlden var OS-guldet en sensation. I Sverige sågs det som en bragd. Men i Björn Ferrys huvud var det bara en logisk följd av slitsam träning och visualiserande.

– Alla verkade överraskade av att jag vann, men jag hade redan upplevt segern hundra gånger förut i huvudet. Det var så jag hade tränat mentalt. Bilderna av att skjuta om guldet hade förföljt mig som jättestarka känslor på natten eller bara dagdrömmar. Du kan styra fysiken genom tankarna, tänker man på en smaskig fitta får man stånd, det är samma sak att föreställa sig att vinna OS-guld. Jag minns hur lite som till sist skiljde mellan verklighet och dröm.

Han har någon sorts Frankensteinhjärna, hopsatt av bitar från en nobelpristagare, en sportnörd och en fjortonåring. Vissa ord i snippcitatet är grova (smaskig), men kom inte och säg att Björns resonemang inte är målande.

Kallar du honom barnslig är du för gammalmodig. 

Kallar du honom universalgeni är du en dåre.

Kallar du honom knäpp har du inte förstått.

Vi har pratat ofta de senaste månaderna. Björn har berättat om familjelivet som väntar. Försörjningen är säkrad, för segerpremierna har tillsammans med konstprojekten och kokboken gett någon sparad miljon. Den är investerad i skog som växer med fem procent varje år. Han vill lunka runt där.

Dessutom vill han jobba i ett par styrelser med sin grundidé att gubbväldet är skadligt, att det behövs fler oliktänkade och inte minst kvinnor. Han ska fjärma sig från skidskyttet ett tag, säger han, men utesluter inte något nytt inhopp i lattjo-tv som Doobidoo.

Han har aldrig verkat ångerfull. Han vill sluta. Han skiter i Pokljuka och Kontiolahti och de andra hålorna. Däremot minns jag, medan jag skriver det här, hur han tillät sig lite sentimentalitet efter OS sista lopp.

”Sedan ses man aldrig”

Det låg klibbsnö i den mixade zonen, han hade blivit tolva. Jag letar upp ljudfilen från den dagen och lyssnar igen:

– Jag tror inte att jag kommer sakna tävlingarna. Det är människorna man kommer att sakna. Det är som när man slutar gymnasiet: man skriver namn och adress på en lista och lovar att höra av sig, men sedan ses man aldrig.

Jag frågar hur han tror att folk i Sverige kommer reagera på att det inte längre finns någon Björn Ferry i skid- skyttet. Han svarar rappt:

– Jag vet inte. Det räcker att det kommer någon annan som är bra.

Världscupen i Oslo 15 km masstart: TV4 15.25