Premiär - Italien nästa

Krönika Jennifer Wegerup

Nu är det serie A igen och nu är det serie A igen...

Ännu en ny säsong att se fram emot. Men även ännu ett år som gått.

scudetto Kommer Inter att försvara ligatiteln från i fjol?

Packar väskan inför dagens avfärd till Italien och får samma känsla som när jag tar fram julpyntet: är det möjligt att det redan gått ett år igen? Kanske är det åldern som skapar den där känslan av att varje år går lite fortare än det föregående, att det hela tiden är avspark för en ny säsong. Om jag känner så här vid 34, hur blir det då om trettio år till? Borde kanske slå ärade signor Nordahl en signal och fråga, han som har ett helt arkiv av serie A-minnen att bläddra i.

Själv minns jag som om det var häromdagen den första säsong som jag bevakade, våren 2001. Flytten till Rom, promenaderna till Olympiastadion, resorna ut till Trigoria och Formello. Den tidiga värmen, mimosan som blommade, Svennis som drog till England, Edgar Davids som åkte dit för dopning och Verons falska pass.

Fotboll blott en lek

Så gick våren över i försommar, Roma vann ligan, staden smyckade sig till gulröd fest. Det snöade konfetti, bilarna tutade nätterna igenom och min kypare på kvartersbaren i området Prati lät gratis-bubblet flöda fritt i gästernas glas.

Hösten blev desto mörkare, i skuggan av 11 september och därefter flygkraschen på Linate. Jag tillbringade den mesta tiden i Milano, rapporterande om olyckan. Fotbollen kändes mer än någonsin som det den är; blott en lek, ett spel, men också, mitt i allt det mörka, som en nödvändig tillflykt.

Där var ljusa, ljuva dagar som den då jag tog ett dammigt tåg till Verona och lilla oskuldsfulla Chievo. Där fick jag prata fritt med spelarna, där satt tanterna och såg på träningen medan vinodlingarna runtomkring brann i höstens färger och tränare Del Neri efteråt bjöd på lokalt vin och bra fotbollssnack i baren. Lika trevlig var Daniel Andersson när jag träffade honom där följande höst. Vi fastnade i vägarbeten, Andersson väntade snällt i lobbyn på Veronello.

Mina vägar bar hemåt igen 2003, men jag fortsatte att bevaka serie A. Det var våren då Roma ville ha Zlatan, men bara hade råd med hans benskydd och då Empoli förgäves suktade efter Källström.

Succén föjldes av mörker

Året därpå höll jag på att packa mina väskor i Aten, för att åka hem efter en månad på OS, när telefonen ringde. Turin nästa; Zlatan var på gång till Juventus. Jag minns hans ligadebut på slitna Stadio Rigamonti i Brescia. Målet, triumfen, den magiska första säsongen.

Hösten därpå, 2005, blev en bakrusets tid. Inga mål, bråk och svarta rubriker. Så, i maj 2006, rämnade allt. Moggiopoli, Calciopoli. Den italienska fotbollens mörkaste tid, men också början till en renässans.

Zlatan, han ville bara bort. Han fick som han ville, pojkdrömmen blev sann, Inter kallade. På mig kallade tidningen och jag avbröt mammaledigheten och flög på snabbjobb till Milano. Med nödpass och bröstpump i bagaget. ”Ingen manlig kollega eller chef vet vad jag går igenom nu”, tänkte jag när jag kämpade med pumpen på den minimala flygplanstoaletten. Kvalar man in till 10 000-metersklubben även på det? Risktillägg borde man få i alla fall...

Ny säsong väntar

Så har nu ännu ett år gått, den lilla bebisen har blivit en liten flicka som hjälper mig att packa inför resan till ytterligare en ligastart, ännu en säsong av serie A. Varma italienska städer, tidningskiosker med fullspäckade ligamagasin, fotbollsprogram som rullar dygnet runt inför premiären, Gazzettans redaktion som sjuder mer än vanligt, gröna planer som väntar med öppna famnar.

Ännu en säsong av italiensk fotboll. Bättre kan det inte bli.

Följ ämnen i artikeln