I motvind skiljs agnarna från vetet

Jag vägrar be om ursäkt. Visst förstår jag att jag är privilegierad, men jag har jobbat hårt för mina framgångar och tänker inte be om ursäkt. Någonsin.

Det är synd om mig. De ändrade på schemat för VM från april/maj till juni/juli. Inte nog med det. I?dag åker jag till Paris och spelar poker. Nästa vecka är det London som gäller och sen är sommaren slut. Jag som älskar den svenska sommaren missar hela skiten ännu en gång. Och det blir ännu värre nästa sommar. När jag vunnit VM måste jag åka på promotionturné. När ska jag egentligen få njuta av den svenska sommaren?

Du däremot. Du är allt bra privilegierad. Ligger i hängmattan, dricker iskall saft och läser Aftonbladet. Ditt enda problem är vad du ska ha till middag. Att du inte skäms. Tänk vad du har det bra. Själv får man kuska runt till världsmetropoler fulla med avgaser och turister.

Sommaren är kort

Gräset är grönare på andra sidan. Problemet är när man kommer över dit är gräset återigen grönare på andra sidan. Lösningen är att vara nöjd med vad du har. Tvillingarna avundsjuka och svartsjuka äter upp dig inifrån. Det finns många som gärna byter med dig. Flera miljarder faktiskt. Över en miljard skulle faktisk hugga av ena handen för att byta med dig. Sommaren är kort, nästan regnar bort. Och?

Vad har det här med poker att göra? Mycket. Tidigare har jag tjatat om det nödvändiga självförtroendet i poker. Som ni vet har jag inga problem på den fronten. Lika viktigt är att vara harmonisk och kunna absorbera tuffa smällar i poker. Det är alltid lätt att vara stark i medvind. Men i motvind skiljs agnarna från vetet. Jag har sett många spelare som ansetts starka, vilket inte är svårt när man vinner för det mest, rasa ihop totalt och börja spotta och svära efter två veckors torsk. Om du inte kan ta smällar kan du inte vinna VM. På denna front kämpar jag en hårdare strid. Många pokerspelare ägnar sig åt självömkan och tidvis är jag en av dem.

En vägledande pärla

En del spelare har med sig bilder på sina barn vid bordet för harmonins skull. Tyvärr har jag inga barn, men i årets VM hade jag någonting annat som hjälpte mig att komma tillbaka efter ett vidrigt utköp. Städerskan på mitt hotellrum var alltid glad. Hon tappade en röd plastpärla från sitt halsband som blev mitt harmoniska vapen. Pärlan påminde mig om viktigare saker i livet än poker och hur lyckligt lottad jag är. Jag menar, är man 50 år, jobbar som hotellstäderska, har halsband av plast och alltid är glad är man värd all respekt. Vi kan alla lära av henne.

KEN LENNAÁRD (poker@aftonbladet.se)