Frändén: Att skrika högst är enkelt – men sitta lugnt bättre
Hur bevakar man en miljardindustri med ljusskygga finansiärer utan att bli en del av propagandamaskineriet?
De flesta av oss som skriver om internationell toppfotboll ställer oss den här frågan löpande, i takt med att sporten springer allt längre bort från supportrarna och stjärnorna rör sig i ett eget ekonomiskt solsystem.
Frågan aktualiserades återigen under sommaren, då Paris Saint-Germain köpte loss Neymar från Barcelona från den skyhöga utköpsklausulen på 2.2 miljarder svenska kronor.
I helgen la Dagens Nyheters illustre tv-kritiker Johan Croneman ut texten i frågan och ifrågasatte svenska journalisters och experters ”uppgivenhet” kring pengarullningen inom sporten.
Mer specifikt undertecknad och med de kollegiala råden: ”För helvete: Det är väl Frändéns primära uppgift att stå på, visa vägar, väcka opinion, vara kritisk, ställa sig på rätt sida, inte bara sätta sig i soffan och släppa taget. Då skall hon sluta skriva fotboll.”
Indignationen kom, lite oväntat, efter en text där jag avhandlat Neymar som en propagandavärvning av ett Qatar som planerar för fotbolls-VM mitt i en diplomatisk kris, hur fotbollsfantasilönerna dragit ifrån i länder som i andra ändan av samhällsspektrumet dras med gigantiska sociala problem och, kanske viktigast, hur vi själva är en del av problemet.
Viktigt att inte ge efter för impulsen
Men låt oss lyfta frågan från sandlådan och bredda den en aning, för det är riktigt att dagens fotboll ställer lite andra krav på sportjournalister än tidigare. Det första, och det som förhoppningsvis skiljer oss från idrottsentusiaster i allmänhet, är att inte ge efter för impulsen och skrika ”detta är SINNESSJUKT!” varje gång ett transferrekord slås.
Dels för att det är slö och undermålig journalistik. Men framför allt för att det inte stämmer.
Det kan kännas galet, ofattbart och motbjudande att en fotbollsklubb som finansieras av en stenrik diktatur i Persiska viken investerar över två miljarder kronor i en fotbollsspelare. Men det är logiskt av det enkla skälet att fotbollen, med några mindre inskränkningar av Financial Fair Play-typen, följer den fria marknaden. Det är inte givet att det ska vara så, debatten om lönetak eller draftingsystem av NHL-modell, finns sedan länge inom fotbollen men är sannolikt verkningslöst så länge det inte tillämpas globalt.
För egen del har jag vridit på mig i veckan då kollegor i Paris har postat hjärtemojis med bilder på Neymar och använt sig av PSG:s hashtag #BemvindoNeymarJR på sociala medier. För att det är en alldeles för lång hashtag förstås, men framför allt för att det är att springa klubbens kommersiella ärenden.
Brukar ställa mig själv frågan
Att skriva hundratals artiklar om en enskild klubb eller spelare (hej Zlatan!) är ibland att vandra på en slak lina mellan olika intressen och inte alltid vara säker på vilket av dem man i slutändan tjänar.
Jag brukar själv ställa mig frågan en gång om året om man verkligen ska fortsätta och har alltid, hittills i alla fall, landat i slutsatsen att skälen är större än någonsin (ackompanjerat av den aningen mindre nobla insikten att jag ju måste betala hyran också i höst).
Vad kräver den moderna fotbollen för bevakning av den moderna journalistiken? Samma som alltid; att förklara, sätta i perspektiv, blottlägga och granska.
Hur Qatar offrar liv på vägen mot VM.
Hur Paris Saint-Germain kringgår grundlagen för att ersätta den gamla publiken med en mer resursstark.
Och för all del hur marknadsekonomin både drar favela-pojkar ur fattigdom och ökar det ekonomiska avståndet mellan världen de lämnar bakom sig och deras nya (Aftonbladet Kultur brukar erbjuda opinionsjournalistik i det senare!).
Att skrika högst är enkelt. Att sitta lugnt i soffan är ofta bättre. För helvete.
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (iPhone)
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (Android)