Vilken underbar anrättning det blir
LONDON. Ett delikat söndagsbord står uppdukat i dag:
Liverpool–Manchester United till sen lunch.
Arsenal–Chelsea som dessert.
Vilka fans dansar på borden – och vilka får en Sunday, bloody Sunday?
När det var Grand Slam-söndag förra hösten vill jag minnas att jag porträtterade tränarna för The Big Four – Arsene Wenger, Sir Alex Ferguson, José Mourinho och Rafael Benitez – som skjutglada vilda västern-legender som skulle göra upp på en dammig gata i Tombstone.
Nu har det gått ett år och en av de där fyra storfräsarna är försvunnen, väck, nedlagd i nåt som kan ha varit ett bakhåll, och jag måste erkänna att det fortfarande känns väldigt tomt efter José Mourinho.
Hans efterträdare Avram Grant har visserligen mopsat upp sig en del på sistone med en del småattacker på konkurrenterna, men jämfört med The Special One har han ändå utstrålning som en gråsten.
Presskonferenserna efter Chelseas matcher är numera som höra Sjörapporten i P1 läsas upp av Lars Lagerbäck. På tyska.
Kan Chelsea verkligen ta poäng
Av nån anledning är jag mest nyfiken på Chelsea i dag.
Avram Grant har inte ändrat på mycket efter Mourinho, det är samma grunder i allting, samma spelare, och vad det egentligen handlar om är väl att man måste ha klippor som Frank Lampard, John Terry och Didier Drogba i spelbart skick – sen kan tränaren heta nästan vad som helst.
Israelen Grant har klarat sig bra hittills och behållt Chelseas mäktiga svit på Stamford Bridge (71 i rad utan förlust i ligan!). Men det är kanske i morgon har får ett riktigt rejält test på vad han går för när ett suget och lätt förbannat Arsenal väntar på Emirates.
Kan Chelsea verkligen ta poäng där utan Drogba? Och Michael Essien?
Jag tror inte det, jag håller Gunners som knapp favorit. Men det är under vissa förutsättningar:
Arsenal kan inte vinna om trion Fabregas, Hleb och Flamini saknas. Det har visat sig med all tydlighet på sistone. Det blir som att plocka ut motorn ur en Rolls Royce och stoppa in en symaskin.
Alla tre tränade senast och Arsene Wenger hoppas på att åtminstone två av dem kan vara med i derbyt. Med Robin van Persie tillbaka ser det alltså mycket ljusare ut för serieledarna.
Jag säger: etta garderat med kryss.
Grand Slam Sunday inleds dock med kriget i nordväst, Liverpool–Man United på Anfield, och jag håller med Sir Alex Ferguson:
– Mötena mellan oss innehåller allt det finaste i engelsk fotboll. Atmosfär, tempo, passion. Det är en höjdpunkt för oss och det är en höjdpunkt för Liverpool. Det är en rivalitet som tar fram det bästa ur oss alla.
United klarar – minst – en poäng
Trots Liverpools ruggiga överkörning av Marseille senast (4–0 borta i en avgörande match!) tror jag United grejar minst en poäng här. Kryss-tvåa, alltså.
Det grundar jag mer på känsla än på fakta, jag har till exempel en aning om att radarparet Rooney-Tevez kompletterat med den friflygande konstnären Ronaldo kommer att orsaka mer problem för Liverpools försvar än vad Torres – och vem han nu får spela med – kommer att göra för Uniteds.
Det viktiga är att det kommer att bli väldigt bra – och öppen – fotboll. I båda stormatcherna.
Serien har inte hunnits halvvägs än och lagen har råd med det. Både Sir Alex och Rafa Benitez är överens:
– Den här söndagen kommer inte att avgöra Premier League. Den som vinner får bättre självförtroende, men poängmässigt hinner det jämna ut sig ändå, det är så många matcher kvar.
Sir Alex tippar förresten oavgjort i båda matcherna.
Det skulle öppna intressanta perspektiv för lag som Portsmouth och Manchester City, som ligger närmast De Fyra. Som jag brukar skriva: ju längre de är med och hotar, desto roligare blir den här säsongen.
För övrigt har jag bara en sak att tillägga:
Jag skulle inte vilja vara i Ashley Coles blå kläder när han springer in på Emirates idag. För första gången sen han lämnade Arsenal för fienden.
Både Arsene Wenger och Avram Grant har vädjat till Gunners publik att skona honom från de värsta trakasserierna, men... tjenare, dream on.