Efter den historiskt missade kvartsfinalen i VM i Riga i våras, går det inte ens att vara säker på världens jämnaste landslag längre.
Svensk hockey har inte råd med ett nytt fiasko.
Nu tror jag inte det kommer att ske, även om svenskarna ramlat ner till en sjundeplatsen på världsrankingen och OS-turneringarna bjudit på ovanligt många chockförluster.
Inget större än Vitryssland i Salt Lake City 2002, som rankas som en av de största knallarna i hockeyhistorien alla kategorier.
Men även kvartsfinalförlusten mot Slovakien 2010 kom mot en sämre motståndare, precis som senast i sydkoreanska Pyoenchang, då Tyskland slog ut svenskarna.
Jag satt där på läktaren varje gång och undrade över hur det kunde ta slut så snabbt och så chockartat.
Det verkar finnas någon form av OS-förbannelse över Tre Kronor, som gjort att de åkt ut i kvartsfinal fem gångar av åtta möjliga sedan slutspelet infördes 1992.
Vad jag vet är att Johan Garpenlöv har mycket att bevisa i sitt andra mästerskap som huvudansvarig, även om han verkar väldigt lugn så här inför premiären.
Lagbygget kan ifrågasättas
Han har ju plockat ihop ett defensivt lag med pålitliga hockeyarbetare, som kan ta på sig de flesta roller. Skyttekungarna och de mer flashiga spelarna har fått stanna hemma.
En svensk hockeyvariant av den Kinesiska Muren.
Det brukar löna sig i mästerskapen och jag tror det är rätt väg att gå, även om Garpen kommer att få äta upp det om det går ät helsicke den här här gången också.
Garpenlöv. Foto: Christine Olsson/TT
Det finns inga som helst några garantier för någonting, men jag kan säga så mycket att svenskarna inte är några medaljkandidater hos någon av de utländska kollegor jag frågat.
De tycker laget ser trist och intetsägande ut och i ett internationellt perspektiv gör det väl det.
Grovjobbare gör inte så mycket väsen av sig.
Men de har ett extra stort ansvar nu när Sverige är inne i en, vad jag hoppas, tillfällig svacka.
Jag har ändå rankat dem så högt som på en tredjeplats inför den här turneringen.
Jag hoppas att inte hjärtat talade mer än hjärnan.
Men Finland är mina favoriter.
De är inne i en enorm framgångsvåg.
Inte bara internationellt i mästerskapen, utan också i NHL, där massor av finländare tillhör de bästa i NHL och har ledande roller i sina lag.
Även med NHL-stjärnorna med hade jag haft Finland som favoriter.
Det är något bergfast över Jukka Jalonens sätt att leda laget och få varenda spelare att följa hans spelidé.
Ryssarna?
Tja.
Jag vet inte.
Spelarna är det inget fel på. Det vimlar av stjärnor i laget, men det ryska förbundet verkar äta sina förbundskaptener till frukost.
Det är nya varje gång.
Nu har de kastat in tre gamla NHL-stjärnor i båset, där Aleksej Zhamnov har huvudansvaret uppbackad av Sergej Fedorov och gamla storbacken Sergej Gonchar.
Det känns som det är mest för syns skull, då ingen har speciellt mycket tränarerfanhet.
Men jag anar att det är gamla guldtränaren Oleg Znaroks som styr någonstans i bakgrunden, uppsatt som ”Team Consultant” i de officiella OS-papperen.
På papperet är Finland och Ryssland i alla fall de två stora favoriterna.
Herrarnas turnering rivstartar med tre matcher på fyra dagar för Tre Kronor.
Det handlar om att vinna gruppen, eller bli bästa grupptvåa för att gå direkt till en kvartsfinal.
