Störst – för att han är störst

Mats Wennerholm

På 41 kliv avverkar han 100 meter – och krossar lilleputtarna

DAEGU. Det finns egentligen ingen hemlighet med Usain Bolt.

Han är störst just för att han är störst.

Han behärskar sina 196 centimeter med samma lätthet som en 30 cm kortare löpare.

Resten är ren matematik.

I Bolts fall känns det som allt multipliceras med två, även om skillnaden inte är SÅ stor.

Men det räcker med 41 kliv för att han ska avverka 100 meter, mot 44–45 för de män som kunnat kalla sig bäst i världen före honom.

Och det säger sig självt att ett par 45:or på fötterna skjuter ifrån bättre än storlek 41–42.

Enda nackdelen med storleken är att han är aningen trögare i starten.

Men det spelar mindre roll. Hade han startat som Asafa Powell hade världsrekordet förmodligen varit under 9,50 redan nu.

Slås av hans storlek

När jag såg honom vinna sitt försöksheat i går, så slogs jag än än en gång av hur stor han är. Han såg ut som en jätte bland lilleputtar.

Efter 60 meter vände han sig om och såg ut som han undrade var alla andra hade tagit vägen och insåg att han kunde använda de 40 meter som var kvar till att jogga ner. Och då påstår han själv att han är i ganska dålig form på 100 meter, jämfört med den i Peking 2008 eller Berlin 2009.

Nej, det är bara att böja sig för hans storhet.

Och undra vad han kommer ställa till med i OS i London nästa år då han ska vara i normalt slag igen. Man undrar var gränsen går för denne man.

Det var kul att se Moa Hjelmer ta sig vidare på 400 meter i går.

Hon springer med en sådan lätthet och grace att det är svårt att tro att hon kommer från Sverige.

Underbart att se, även om en final i ett mästerskap fortfarande är långt borta.

Men hon är inte tränad för att springa 400 meter i de här sammanhangen.

Det ska hon vara i OS i Rio 2016. Jag ser redan fram mot det.

Annars går livet vidare här i Sydkorea. Jag har snabbt lärt mig att sydkoreanerna är riktiga tidsoptimister.

Frågar man hur lång tid det tar att ta sig till en viss plats, oavsett var man ska, så är svaret alltid detsamma.

– Twenty minutes.

Men dessa tjugo minuter kan betyda allt mellan femton minuter och en dryg timme, speciellt som trafiken är rätt intensiv.

Hur kunde det bli så fel?

Språkförbistringen är också monumental.

När en kollega frågade en av IAAF certifierad engelskspråkig voluntär om hur många människor det bodde här i Daegu blev svaret:

– The 4th of september.

Han grubblar fortfarande över hur det kunde bli så fel.

Taxichaufförer har den svåraste språkbarriären att passera. När jag skulle till järnvägsstationen i Mokpo tuffade jag som ett gammalt ånglok där i baksätet, sedan lät jag som en ångvissla för att slutligen leta jag fram symbolen av ett lok i min Iphone.

Ingenting hjälpte.

Vänliga och hjälpsamma

Taxichauffören skakade inte ens på huvudet, utan satt bara där och lyfte lite förvånat på ena ögonbrynet. Det slutade, som nästan alltid, med att jag fick gå in i hotellreceptionen och be dem skriva ner destinationen på koreanska.

När jag sedan kom tillbaka med lappen i handen så utbröt chauffören i ett högljutt ”ahhhh”.

Fritt översatt: ”Varför sa du inte det med en gång, din långnäsa.”

Det här skriver jag inte för att göra mig lustig över koreaner, som är otroligt vänliga och hjälpsamma i alla lägen.

Det är bara ett exempel på att språklig förbistring kan ställa till en del problem.