Dags för drömfinal
Ny tysk identitet vs. spanska erövrare
WIEN. Två trauman, två mittältskroppar – en EM-final.
Michael Ballack har sugits med ner i virveln som varit på väg att göra tyskarna till förlorare.
Cesc Fàbregas har kämpat mot strömmen för att få spanjorerna därifrån.
På söndag kommer en av dem att simma, den andra sjunka.
Ett tag trodde jag nästan att jag skulle missa den här semifinalen.
Försenad satt jag fast på en startbana i Berlin – av alla ställen – och väntade på vidare direktiv från cockpiten.
När de väl kom så var de sällan positiva.
– Fortfarande ingen landningstid i Wien. Tydligen är det så att flygplatsen där är väldigt hårt belastad av privatplan från Ryssland.
Det här var dagen då Roman, rubel och ryssar invaderade väst, dagen då ett nytt Europa definitivt skulle ta form.
Men åskan dundrade, regnet föll och Arsjavin med det – och när den spanska mittfältstvätten spolat rent såg väl Europa ut att vara sig ganska likt ändå.
Så var det förstås inte.
Visst är det välkända namn som ska spela EM-final på söndag, visst är det stora nationer som möts – men både Tyskland och Spanien har behövt återuppfinna sig själva på vägen.
Nu är de ett enda steg ifrån att skicka sina förbannelser till slutförvaringen.
Nu är de en enda match ifrån att slippa vara förlorare.
Cesc – ensam och utlämnad i ogästvänlig miljö
Vi börjar med Spanien, för den bakgrunden känner ni bäst till. Ingen buckla på 44 år, inte ens en semifinal sedan 1984.
Sopornas kretslopp tycktes evigt – men ska jag sätta fingret på när det började rubbas så landar jag någonstans i hösten 2003.
En 16-årig spoling med hockeyfrilla hade precis tagit steget som nästan inga spanska fotbollsspelare tagit före honom.
Han hade lämnat tryggheten, för en flytt till den stora staden i det kalla landet där det mest bara regnade hela tiden.
Cesc Fàbregas hade flyttat in i ett litet rum hos en irländsk värdfamilj. Han pratade inte ett ord engelska, och efter några månader beordrade lagkamraten Philippe Senderos honom att ”åka ut och jobba på verben”.
Sagt, gjort – och förgjort. Det tog inte många halvtimmar på Londons tunnelbana innan Cesc tappat bort sig.
Han försökte ringa Senderos, men telefonbatteriet var dött. Han försökte lifta hem med en främling, bara för att behöva kasta sig ur bilen när gubben började göra närmanden.
Så där stod han, Cesc Fàbregas, ensam och utlämnad i en ogästvänlig miljö.
Och det var precis vad spansk fotboll behövde.
I dag innehåller den spanska truppen fem Premier League-spelare där den tidigare hade noll. Cesc och hans conquistadorer har åkt ut i världen, härdat ut och tagit sig igenom prövningarna. De har kommit tillbaka med Champions League-bucklor, FA Cup-titlar, ett rakare passningsspel, distinktare löpvägar – och en helt ny vinnarvana.
Tyskland är ett lite snårigare kapitel.
Klyschan om dem har förändrats så gradvis att många inte ens har märkt det.
Tidigare hette det ju att fotboll var ett spel som pågick tills tyskarna vunnit – numera heter det att tyskarna alltid går långt.
Den som inte noterar skillnaden däremellan är den som aldrig har förlorat en final.
Pensionerade fotbollstränaren Klaus Toppmöller driver numera en bar i västra Tyskland. På väggen hänger det en bild på honom tillsammans med Michael Ballack, tagen försommaren 2002.
En ny identitet längs vägen
Deras ”Bayer Neverkusen” har precis förlorat Champions League-finalen – de har precis tappat sin tredje titel på några få dagar – och duon har uppsyn som två dränkta labradorer.
På bilden har Ballack skrivit med filtpenna:
– Boys don’t cry.
Fyra år senare gick Ballack likafullt runt Westfahlen-stadion i Dortmund och storgrät. Tyskland hade precis slängt bort semifinalen i hemma-VM. Ballack hade blivit en ännu tydligare omslagspojke för ”The Teutonic Titanic”, den tyska ångaren som tycktes osänkbar ända tills den körde in i ett isberg.
Nu har det redan hunnit gå tolv år sedan ”Die Panzermannschaft” senast vann något.
De har skaffat sig en ny identitet längs vägen – en mer sympatisk och mänsklig identitet – men tycks samtidigt ha tappat en del av sitt pansar.
Och utanför bunkerns dörr står ett gäng äregiriga spanska erövrare som vill in.