Flinck: EM är inte ”hemma” ännu
Publicerad 2022-01-23
De är här nu, 00:orna.
Men var är öststaterna?
Kan man maxa två matcher på drygt 26 timmar mitt under ett EM mer än vad Sverige gjorde torsdag-fredag mot Ryssland och Polen?
Knappast.
2 kontrollerade segrar, 4 poäng och 16 plusmål.
Ett ifrågasatt målvaktsteam som tystade tvivlarna: en veteran som visade att han kunde studsa tillbaka direkt och en debutant som gick in och spikade igen när han äntligen fick chansen efter fyra(!) mästerskap på läktaren. Plötsligt har vi två målvakter som verkligen är i gång i EM.
En rotation där alla nyckelspelare kunde vilas ordentligt, samtliga spelare ges speltid (utom stackars Felix Möller) och några viktiga back up-spelare vevas i gång, som Eric Johansson och Fredric Pettersson.
Ett beprövat spel och en taktik som det inte finns någon anledning att rucka på. Inte för att man övervägt det internt, men det har varit under lupp utifrån i alla fall.
Inga nya skador.
Inte ens ett coronafall bland spelarna mellan matcherna.
Ny, ungdomlig energi in i truppen, både på och utanför planen, med Valter Chrintz och Isak Perssons ankomster. Båda är födda 2000. Precis som Eric Johansson.
Finns fler bakom
För de är här nu, 00:orna.
I svensk idrott i stort pratas det nu mycket om generationen född 1999: Armand Duplantis, Alexander Isak, Frida Karlsson, Isabelle Haak, Elvira Öberg...
Men i svensk handboll har det snackats om generationen född 2000 i flera år. Vi har sett den som den mest talangfulla sedan 82/83-generationen med Kim Andersson, Jonas Larholm och Fredrik Petersen.
Bara 21 år gamla spelar plötsligt tre av dem avgörande matcher i en mellanrunda i ett EM, även om två av dem är blixtinkallade reserver.
Det finns fler, som Casper Käll, Ludvig Hallbäck, Fabian Norsten och två år yngre Felix Möller (som är med i EM-truppen) och Elliot Stenmalm (som fick vara med under EM-uppladdningen för att se och lära).
EM är inte ”hemma” ännu för Sverige
Gårdagens resultat innebär att Sverige nu definitivt har allt i egna händer, också EM-guldet. Det är ju ”bara” fyra segrar bort.
Nu ska vi inte sväva iväg här förstås, inte alls, men det var faktiskt bara några dagar sedan som Sverige var ett mål från ett fiasko-EM.
Men EM är inte ”hemma” ännu för svensk del. Man har inte nått den punkt ännu varifrån vi kan säga att man gjort vad vi kunde förvänta oss, inte när man har ett så skadeskjutit Tyskland kvar i morgon.
Tyskarna har kämpat tappert mot både Spanien och Norge. Är detta för övrigt första gången som omvärlden kan känna en viss sympati för ett tyskt handbollslandslag? Kanske, men det krävdes 17 coronafall först.
Tyskland är inte borta från en semifinal ännu. Men det hoppet ska Sverige förstås släcka nu och sedan är vi framme vid en ”kvartsfinal” mot Norge på tisdag där segraren går till semifinal.
Öst på väg mot sämsta någonsin
Om nu 00:orna är här – var är då öststaterna?
Montenegro är visserligen en av EM:s absolut största överraskningar och Ryssland är inte borta från semifinal ännu så länge.
Men av de tolv lag som rök efter gruppspelet kom tio från det gamla östeuropa. Ungern gjorde fiasko på hemmaplan, Slovenien sitt sämsta EM i historien, Polen är chanslösa i mellanrundan och Kroatien är utslaget redan i mellanrundan och sämre än på 20 år: sämsta VM:et någonsin i fjol, missat OS-kval och på väg mot sitt svagaste EM sedan 2002.
Det här kan mycket väl bli öststaternas sämsta handbollsmästerskap genom tiderna. Man har tagit medalj i nästan alla OS, VM och EM och om inte annat haft minst ett lag på topp-fem förutom VM 2019 då Kroatien blev sexa. Kan Montenegro eller Ryssland nå topp-sex här? Mycket tveksamt.
Trenden är tydlig att det vi förr kallade västeuropa tar över allt mer.
Danmark, Frankrike, Spanien och Sverige var de största medaljfavoriterna inför EM och är i högsta grad med i racet fortfarande. Norge ser farliga ut igen, Tyskland hade varit att räkna med om man haft något färre coronafall, Island är på gång och Nederländerna har charmat hela handbollsvärlden efter att Portugal varit poplaget de senaste åren.