Sandlin: Jag borde ha rest till Göteborg för att se tabelltrean Gefle
SÖDERTÄLJE. Jag for till Södertälje för att se Göteborg.
Jag borde naturligtvis ha rest till Göteborg för att se Gefle.
Men: med televisionens alla matchrepriser går såna missar att reparera.
Alltså sitter jag nu här och tycker till om serietrean Gefle IF, tabellfemman Gais, sjunde laget IFK Göteborg och tolfte lag Syrianska FC.
Håll till godo!
På Södertälje Fotbollsarena såg jag, för att citera IFK-tränaren Jonas Olsson, ”en våldsamt jämn match”.
Visst, Blåvitt var illa ute ett tag när det stod 1–1, men det var väl också då man visade att man faktiskt är ett starkt lag. Efter en första halvlek då spelet körde fram och tillbaka i full fart och ingen ville ta tag i det fick nämligen Blåvitt lite lugn och ro.
Väl hemkommenfrån Södertälje försökte jag senare komma åt gåtan med Pelle Olssons Gefle, sensationell tabelltrea för det flesta. Dock inte, faktiskt, för IFK-tränaren Jonas Olsson som i Södertälje sa detta:
– Nej, jag trodde att Gefle skulle ligga där uppe, Det ser inte så roligt ut när de spelar, men de är kompakta…
Nu är det väl knappast bara det kompakta försvaret som är hemligheten, men att det är uppåt väggarna får man hålla med om. Inte bara för att man springer omkring med reklam för DURO-Tapet…
Mattias Hugosson i mål, förstås. Att Mikael Dahlberg plötsligt hittat målet efter ett oändligt antal mållösa matcher – var det 70..? Förklara det den som kan! Sen handlar det mycket om trygghet. I år har Pelle Olsson sluppit börja om från början, han har kunnat vässa den arsenal han hade ifjol. Medan andra tvingats börja om…
Sen tror jag faktiskt att en liten detalj de senaste matcherna har betytt mycket: Jonathan Hellströms vänsterfot.
Tidigare har Gefles kreativitet bestått av Jonas Lanttos löpande, dribblande och passande. Nu har GIF två perfekt ditskruvade ytterfötter på mittfältet: Jonas Lanttos högra och Jonathan Hellströms vänstra. För bananinlägg och för knorrade hörnor från motsatt sida.
Matchar guldklimpen försiktigt
20 maj 2007 såg jag Gefle 1–0-besegra Hammarby på Strömvallen och dagen efter, för mer än fyra år sedan alltså, skrev jag i Sportbladet: ”…i den fräcke blott 19-årige vänsterbacken Jonathan Hellström har man en blivande storspelare”.
Jonathan Hellström debuterade i allsvenskan redan 2006 men har bara hunnit med 44 matcher. Denne otursförföljde yngling har tvingats till två höftledsoperationer och haft en krånglande knäskålssena. Han har varit stamkund hos fotbollsläkare som Anders Valentin och Leif Swärd, och han är långt ifrån färdig ännu.
Mot Elfsborg för tre veckor spelade han sista 45 minuterna. Mot Malmö veckan därpå blev det 89 minuter, mot IFK Göteborg förra veckan 59 minuter och mot Gais denna lördag 54 minuter.
Den kloke Pelle Olsson matchar sin guldklimp försiktigt.
Snackar man Gefle IF snackar man ofta sviter. Fram till den här lördagen var det Mål-Hugossons svit av minuter han hållit nollan som var den stora snackisen.
Jag minns en annan svit när Gefle kom tillbaka till högsta serien senast. Året var 2005 och jag var själv på plats på Fredriksskans vid Kalmarsund för att möjligen kunna lämna en positiv rapport om det lag som då inte vunnit en allsvensk bortamatch på över 70 år. Inte sedan den 29 april 1934: derbyt Sandvikens IF–Gefle IF 2–3.
Faktum var att sedan GIF debuterat i Allsvenskan 1933 hade man då bara lyckats vinna två bortamatcher. Ingen bortaseger 1934–35, inte heller någon bortaseger 1983 eller 1984.
Sviter är till för att brytas
Det gick naturligtvis inte heller den gången 2005 mot Kalmar FF: 1–0 till hemmalaget, ett slumpskott från brassen Fabio Augusto – detta var då föreningens 35:e allsvenska bortamatch i rad utan seger.
Efter 39 allsvenska bortamatcher utan seger bröts sviten äntligen på Söderstadion i Stockholm den 26 juni 2005: 1–0 mot Hammarby, målskytt i 75:e minuten Benny Mattsson med en enkel bredsida sedan Magnus Wikströms nick på hörna först räddats på mållinjen.
Segerstatistiken därefter på bortaplan: 2006 – två, 2007 – två, 2008 – två, 2009 – tre, 2010 – tre, hittills 2011 – tre.
Sviter är väl egentligen bara till för att brytas.