Det skulle slå allt i vår hockeyhistoria
TORONTO. Det går att kalla World Cup en jippoturnering som enbart existerar för att marknadsföra NHL.
Men skulle Tre Kronor ta sig till final, skulle de slå hemmanationen Kanada i bäst av tre i hockeyns hemstad Toronto och inför fullsatta läktare med lika galna som rödklädda hemmafans.
Ja, då tycker jag att det det slår allt i svensk hockeyhistoria.
Just nu är det bara Team Europe som står emellan Sverige och en drömfinal.
Kanada slog Ryssland i natt och Tre Kronor är bara tre perioder från en av de största finaler ett svenskt landslag spelat.
Nu är det inte så bara att slå detta europalag som varit turneringens stora skräll.
Men svenskarna är naturligtvis storfavoriter och en förlust mot det europeiska uppsamlingsheatet skulle få det här laget att störtdyka på min lista över de största svenska landslagen genom tiderna.
Jag tror inte det kommer att hända, men det går aldrig att vara säker.
Tre Kronors Dream Team i OS i Salt Lake City 2002 gick från att ha varit tokhyllade efter ett fantastiskt gruppspel och framförallt efter krossen och 5-2 mot Kanada i öppningsmatchen.
Lillehammer fortfarande etta
Men efter kvartsfinalförlusten (3-4) mot Vitryssland var de historiska av ett helt annat skäl.
De rullades i tjära och fjäder innan de satte sig på planet hem från mormonernas huvudfäste i Utah.
Så snabbt kan det gå.
Jag vet. Jag var där. Jag tillhörde syndarna som tog ut allt i förskott innan det omöjliga hände. Det som inte ”kunde” hända.
Men det är inte bara stjärnstatus och kvaliteten på turneringarna som skapar de största ögonblicken. De största landslagen.
Därför är OS-laget från Lillehammer 1994 fortfarande etta på min lista, trots att inga NHL-spelare fick vara med den gången.
Men dramaturgin, händelseutvecklingen, spänningen, avgörandet och några av svensk hockeys största genombrott genom tiderna gör att den turneringen etsat sig fast. Det var inte bara Foppas straff, eller Tommy Salos fantastiska räddning på blivande superstjärnan Paul Kariyas sista straff.
Omöjlig tanke
Det var även Sveriges första historiska OS-guld.
Och även om allt drunknade i den där frimärksstraffen, så var det också hemvändarnas OS med NHL-veteraner som Håkan Loob och Mats Näslund i laget.
Då var det också lite skakigt på vägen fram och jag såg dåvarande förbundsordföranden Rickard Fagerlund resa sig och lämna läktaren i slutminuterna i mötet mot det då nästa nyfödda Slovakien. Den matchen slutade 4-4 och Fagerlund var så förbannad som bara han kunde bli.
Han krävde guld och ingenting annat.
Jag älskade hans burdusa stil och hårda krav.
Nu är verkligheten en helt annan. Jag kan inte se dagens ordförande Anders Larsson bli högröd i ansiktet och rusa ner och bulta på dörren till omklädningsrummet efter en match.
Det är en helt omöjlig tanke så här 22 år efteråt.
Men jag tror inställningen i det här svenska laget kan göra dem historiska.
Det är upp till dem själva om de vill toppa min lista när den här turneringen är över.
Orsaken till att just den här turneringen är så svår att vinna är att den här skräddarsydd för Kanada. Och inte bara det.
Kanadensarna är helt överlägsna i världen just nu.
De är som det gamla Sovjetunionen. De har vunnit två raka OS-guld och två raka VM-turneringar.
De har vunnit var de än spelat.
Nu kan hemmaplan vara en belastning i många fall, men när det gäller Kanada tror jag det bara är en fördel. Här i Toronto har de nästan 20.000 fans i ryggen på matcherna, ett överlägset lag där jag skulle ge fem plus till alla lagdelar och en coach i Mike Babcock som är den enda tränare som är med i Triple Gold Club.
Skulle detta Tre Kronor lägga det laget på rygg här i World Cup tvekar jag inte en sekund.
Då talar vi det största som hänt i svensk landslagshockey.