Plex största stund: Ingemars OS-guld

Publicerad 2011-06-26

Sportbladets Lasse Sandlin berättar historien om hur kopparslagarens son blev en tv-legendar för all framtid

En vän, kollega och läromästare är död.

Sven ”Plex” Petersson, mannen som – med benägen hjälp av en viss Ingemar Stenmark – fick Sverige att stanna. En soloartist men också en lagspelare.

Hans rymliga idrottshjärta stannade i helgen. Plex blev 84 år.

Per Sven Petersson kom från byn Lit, två mil norr om Östersund, vid Indalsälvens norra strand. En bygd som kallas ”Tre Älvars Land” eftersom strax öster om samhället har Hårkan sitt utlopp och sex kilometer väster om samhället förenar sig Långan med Indalsälven.

Plex växte upp vid korsvägen i Lit, i det som kallades Per Petterssons gård som den tidigare resande kopparslagaren Per Persson-Pettersson hade byggt 1904 och där han drev en manufakturaffär 1904–17. Sonen P F Pettersson tog över och drev i sin tur en matvaruaffär 1924–38, innan den Petterssonska fastigheten såldes.

Då var Per Sven elva år och han hade helt andra intressen än att sko hästar, mäta upp tyger och slå upp mjölk i mjölkkannor.

Han var redan då fast i en annan värld, och som så många andra i den åldern skedde det med Garmisch-OS, Vasaloppet och Berlin-OS. Året var 1936.

I en intervju för några år sedan berättade han om sitt första vasalopp med örat mot radion:

– 1936! Sven Jerring och den klassiska påannonsen ”Mora Motala!”. Jerring höll på Arthur Häggblad, den store favoriten, och jag väntade bara på en bekräftelse i radion på att Häggblad hade vunnit.

– Men istället gick Sven Hansson från Lima och vann. Det gjorde på något sätt denna magiska skidtävling ännu mer spännande. Jag var fast.

Smeknamnet från boxningen

Då hade han dessutom några veckor tidigare suttit tätt klistrad vid radion och lyssnat till Sven Jerrings referat från Garmisch och det dramatiska 18-kilometerslopp som Kiruna-Lasse vann.

I Jämtland fanns vid den här tiden tre tidningar: Östersunds-Posten, Länstidningen och Jämtlands Tidning. ÖP med sportchefen Johnny Jonsson var första tidning i Norrland att satsa på sport, och det var där unge Petersson från Lit började som ”radskrivare” – man fick betalt för varje rad som kom in, därav uttrycket.

Han hade själv tävlat i utförsåkning för IFK Östersund, men det gick bättre när han började skriva. Hans första artikel i ÖP 1944 handlade just om utförsåkning, om Hasse Hansson och de andra kanonerna i Åre.

Hans allra första uppdrag, då han fortfarande studerade på läroverket, var att bevaka en boxningskväll i Sporthallen. På den tiden skulle man ha signatur under referaten, inte hela namnet som i dag.

Det var då och där svensk sportjournalistiks mest berömda signatur föddes. Till sitt premiärmanus fogade han signaturen ”Solarplexus”, en välkänd boxningsterm som egentligen betyder ”en ansamling av nervceller i bakre bukhåleväggen”.

Det förenklades sedan till ”Plex” och ett decennium senare var Sven Petersson ”Plex” med hela svenska folket.

Mot sin mors önskan hoppade Sven av läroverket, började skriva sport på ÖP, fortsatte som allmänreporter men släppte ändå aldrig bevakningsansvaret för de sporter som låg honom närmast hjärtat: alpin skidåkning och orientering.

Plex sa ofta att ÖP var hans universitet, ty så var det åtminstone på den här tiden: att man på landsortstidningarna fick stort förtroende och ansvar redan från första arbetsdagen.

Alltnog, 1956 startade Sveriges Radio en egen sportredaktion med Lennart Hyland som chef.

Två man stod i september 1956 som sökande till den lediga tjänsten som radions första sportreporter, ”idrottsredaktör” var det officiella namnet: en redaktör Sven Petersson från Östersund och en Berndt Ranevall på Expressen.

Hyland uppmanade: Sök till radion

Om detta skriver Peter Dahlén i sin avhandling ”Från Vasaloppet till Sportextra”:

Personalchefen Ragnå kunde strax meddela chefskollegiet att man i första förslagsrummet satt Petersson och följaktligen som tvåa Ranevall. Det beslutades att ärendet skulle tas upp på nästkommande sammanträde, då även programdirektör Jerring skulle medverka.

Chefskollegiet endas om att redaktör Petersson skulle anställas ”om han efter provinspelningar av olika typer av reportageprogram ansågs lämplig för uppgiften” (11/9 1956). Ärendet sköts alltså upp ytterligare. Men efter en provinspelning beslutades till sist att Sven Petersson skulle erbjudas tjänsten som idrottsredaktör” (17/9 1956).

I boken ”75 sportjournalister” skriver Plex arvtagare – såväl i den viskande Tiomila-skogen som på friidrottsarenan som i längdskidspåren – om vad som hände med ”Plex” sedan signaturen hamnat i storstan:

”När han började på radion i Stockholm och tänkte släppa sitt alias avrådde Lennart Hyland bestämt och såg till att det kärnfulla artistnamnet levde vidare.

Det var Hyland som uppmanade allmänreportern från Jämtland att söka till radion, och Plex lät själv publicera telegrammet om nyheten i ÖP.

I tv föll alla bitar på plats

Efter bara två år fick Hyland motvilligt se sin protegé försvinna till televisionen där en sportredaktion var under uppbyggnad. Plex hade hittat hem.

Radions snabba refererande passade honom aldrig.

– Man blev snabbt slagen med oerhört många ord i sekunden av Björklund och Strömmer, har han sagt.

I televisionen föll alla bitar på plats. Den behagliga rösten, farbroderligt förtroendeingivande. Och språket – det lite eftertänksamma berättandet som ibland tar en med på en omväg, gör en krusidull för att träffsäkert landa mitt i prick. Med utsökt tajming – det allra viktigaste för en tv-kommentator.

I en värld där det bara fanns en tv-kanal fick mediets pionjärer ett oerhört genomslag. Och blev nya måltavlor för tidningarnas recensenter. Plex får ännu något mörkt i blicken när han minns en kampanj riktad mot sig 1968. Men den stormen la sej och Plex har blivit en av våra mest uppskattade tv-röster.

Har man skildrat 21 olympiska spel, 40 nyårsbackhoppningar, ännu fler Vasalopp och varit den som förmedlat Ingemar Stenmark till Sveriges tv-tittare så har man spelat en stor roll för åtskilliga miljoner idrottsintresserade svenskar.”

Minnena är många. För oss äldre betydligt fler än för de yngre.

”Gomorron, gomorron från Berga by...”

Bara att blunda och se dagen gry över Vasaloppsstarten skriver Jacob Hård i sin artikel.

”...östtysken faller...”

Frank Baumgartl alltså, OS-guld 1976 till Plex´ Lidingö-granne Anders Gärderud.

”...åtta och nittio... åtta och nittio... åtta och nittio... världsrekord i längdhopp. Det är nästan så man svimmar!”

Bob Beamon, Mexico City 1968, 890-hoppet in i sagans värld, en förbättring av Ralph Bostons världsrekord med ofattbara 55 centimeter.

”ojojoj... vad gör karln? ...Ajajajaj”

Janne Holmlund, svensk backhoppare på fall i Lake Placid 1980

”Det blir lucka direkt ...”

Eller det där likaledes klassiska replikskifet när Thomas Magnuson sprintade ifrån finske Matti Pitkänen i en 300-metersbacke på sista sträckan av VM-stafetten 1978 i Lahtis och skapade begreppet Magnusonbacken.

I tv-hytten satt då Plex tillsammans med tredje sträckans svensk, Tommy Limby, och så här lät det när de båda växeldrog:

– Nu går Thomas förbi, va?

– Nu går Thomas förbi.

– Precis som jag tänkt mej.

– Och han springer, och han tar direkt metern ...

– Det blir lucka ...

– Det blir lucka direkt. Pitkänen ger sig. Såg ni!

– Precis som vi diskuterat. Thomas ska rycka på sista kilometern. Och saken är klar ...

Senaste gången jag träffade Plex var på en middag i december.

Vi diskuterade det inte då men en gång tidigare avslöjade han sitt roligaste minne som kommentator. Det var alltså inte när de båda Lidingö-grannarna Anders och Örjan Blomqvist fuskdelade på segern i Vasaloppet 1988, utan inträffade åtta år tidigare:

– Storslalomtävlingen i Lake Placid-OS 1980. Ingemar Stenmark hade då vunnit omöjliga 14 storslalomtävlingar i svit. Men han hade aldrig tagit OS-guld. Tävlingen var uppdelad på två dagar. Han låg trea efter första dagen och sov inte en blund på natten. Ingen svensk idrottare har någonsin haft större press på sig.

– Stenmark vann med mer än en sekund ...

Vila i frid, Sven Plex!

Och du, däruppe får du ju nu träffa vår gemensamme vän Nils Johan Einar Ferlin.

Ni hade mycket gemensamt och har mycket att tala om.