Glöm 100 m – VM:s hetaste duell är på 110 m häck

Mats Wennerholm

DAEGU. Jag ska inte ljuga.

VM här i sydkoreanska Daegu är ett av de svagare någonsin på papperet.

Inte bara när det gäller Sveriges rekordlilla trupp på fjorton aktiva.

Men samtidigt är det när man anar det minst som historia skrivs.

Det lär bli några kapitel den här gången också.

Som på herrarnas 110 meter häck, där jag inte kan låta bli att le åt bilderna av David Oliver när han får testa Peter Forsbergs gamla Avalanche-tröja.

Snacka om att då och nu möts i en lycklig förening.

Foppa var Olivers stora idol när amerikanen var tonåring och jag är ganska säker på att en pensionerad Foppa knäpper på tv:n för att se VM:s hetaste duell på 110 meter häck.

Där möts världens tre snabbaste män genom tiderna och det gör 110 häck till den duell de flesta ser fram emot här i VM.

Normalt är det 100 meter som stjäl den titeln, men där har bortfallet skapat en vakuum som gör Usain Bolt till ohotad herre på täppan.

Asafa Powells sena skada och Tyson Gays tidigare reträtt gör att den riktiga spänningen försvunnit. Trots att Bolt inte är i form och riskerade att tappa en 100- meterstitel för första gången på tre år.

Nej, det är 110 häck som gäller.

David Oliver och Dayron Robles må skapa hysteri i begränsad skala, men det är 84 mil i rakt sydvästlig riktning den värsta hysterin finns.

Shanghai-baserade kinesen Liu Xiang gör sitt första globala mästerskap sedan VM-guldet i Osaka 2007 och i Kina är Xiang vad Usain Bolt är i resten av världen.

När den kinesiska truppen flög från Shanghai till Daegu satt alla och trängdes i turistklass.

Alla utom en.

Gissa vem.

Märkligt VM på många sätt

VM har redan startat här i Sydkorea när ni läser det här och när jag kliver ur sängen på morgonen här på hotellet i Daegu går de flesta och lägger sig därhemma.

VM:s första gren – damernas maraton – startade redan klockan två i natt svensk tid.

Det är ett märkligt VM på många sätt.

Även när det gäller förväntningar.

Efter alla svenska framgångar i början på 2000-talet känns det svårt att ens värka fram en svensk medaljkandidat den här gången.

Jag försöker inte ens.

Det är egentligen ett drömläge för alla svenskar, där myten säger att de trivs bäst när det inte är några förväntningar alls.

Men det är egentligen en motsägelse till hela det svenska friidrottsundret som varade från 2001 till 2007.

Där handlade det just om att alla levde upp till förväntningarna.

Alla var som bäst när det verkligen gällde.

Sällan bäst i underläge

Nu är jag ingen idrottspsykolog och tänker inte bli det heller.

Det är när idrottspsykologer kommer in i bilden, som man förstår att någonting verkligen gått snett.

Men svenskar är sällan bäst när de slår ur underläge.

Det funkade kanske förr, men det räcker inte i dagens idrott.

Nu ska vi få svaren

Det spännande med VM är ändå att det är här svaret kommer på hur bra alla egentligen är.

I dag är VM så stort och en värdsmästartitel så mycket värd att ingen offrar någon eventuell toppform på en simpel gala.

Det urholkar värdet av alla etablerade friidrottsgalor, eftersom ingen är i form när de tävlar där.

Det är till 99 procent bara uppvisning.

Alla sparar sig till VM och det är just det som ändå skapar förväntningar.

Inget vet svaret på hur bra säsongen 2011 egentligen varit förrän VM är över.