”Det är inte fotboll för människor”
Publicerad 2024-02-14
STRASBOURG. En supporter som känner att något gått förlorat. En amerikansk miljardär som köpt en klubb till. En EU-parlamentariker som skissar på idrottens framtid.
Vad är fotboll? Vad håller den på att bli? Vilka ska bestämma?
Sportbladet åkte till Strasbourg och hittade skärningspunkten för allt.
Blåljus och sirener skär genom den löksoppe-täta kvällsdimman i Alsace. Mc-poliser och piketbussar ramar in en mörkblå lyxbuss som far fram i hög fart.
Superstjärnorna Paris Saint-Germain är i stan, och det märks. Vanligt folk som står och väntar på spårvagnen vid Étoile-Bourse håller för öronen. Utomjordingarna har kommit för att plocka med sig tre poäng hem, och alla vet vem som leder dem.
En timme senare värmer Kylian Mbappé upp i kamouflagefärgade Nike-kläder. Han är den ende som gör en poäng av att bära sin lilla matchmaskot-knatte i famnen, och efter bara ett par minuters spel får han chansen från elva meter.
Lucas Perrin, mittback i hemmalaget, är överambitiös på ett sätt jag känner igen från hans tid i Marseille. Han fäller miljardmannen Randal Kolo Muani. Straff.
Mbappé slår den, den unge marockanske målvakten Alaa Belaarouch gör en kanonräddning och hemmasupportrarna på ståplatsläktaren le Kop skriker hål i himlen.
Det är första gången jag ser fotboll i Strasbourg, men jag känner mig helt och fullkomligt hemma här.
En rå betongarena, försäljning av pizza Reine och öl i plastmugg på en överbefolkad trottoar utanför, svinkyla i vintervinden. Det känns som hundra andra vintermatcher jag sett i Frankrike.
Kommer den här att sticka ut?
Jo.
Några timmar efter slutsignalen går Le Parisien ut med ett avslöjande om att Mbappé bestämt sig för att flytta till Real Madrid efter säsongen.
Striden om stjärnan är en långkörare, ett krig mellan superklubbar. Men det finns strider som kommer att betyda mer för fotbollen resa in i framtiden.
Det är därför jag tagit snabbtåget hit. En timme in på matchen – en stund efter att världsmästaren Mbappé smekt fram en utsida till klubbvärldsmästaren Marco Asensio som gör 2–0 – håller le Kop upp en stor banderoll:
Alla våra farhågor kring BlueCo-projektet har bekräftats av det här transferfönstret.
I andra hörnet av arenan svarar PSG:s hitresta supportrar med en egen banderoll:
NON à la multipropriété. Nej till multiklubbsägande.
Här är den, utvecklingen som avgör mer än var en världsmästare från Paris sätter sin nästa namnteckning.
Ett par dagar efter matchen i Strasbourg samlades gräddan av Europas fotbollsmakt i Paris. Årlig kongress för Uefa, klackarna i taket för en federation som gör goda ekonomiska resultat.
Ändå varnades det för två hot som den europeiska modellen står inför.
Uefa-presidenten Aleksander Ceferin ägnade sig åt sin favoritgren, att utmåla sig och sin organisation som riddarna som räddat Europa från en Superliga. Och Frankrikes utbildnings- och idrottsminister Amélie Oudéa-Castéra (som bara timmar senare petades från rollen som utbildningsminister) lyfte en annan, potentiellt ännu mer hotful fråga.
– Ska en liten grupp investerare tillåtas ta kontroll över europeisk fotboll? undrade hon. Det är ett hot mot våra sportsliga principer, och vi måste stå upp mot dem.
Det var inte första gången ministern lyfte frågan. Redan i september gick hon ut och krävde att Europa, över gränserna, diskuterade hur man skulle kunna reglera utvecklingen med investerare som köper sig en hel portfölj med klubbar, spridda över en hel värld.
Det var inte heller första gången Uefa noterat det. När de släppte sin ekonomiska rapport för 2023 såg federationen anledning att ringa i varningsklockorna.
”Ökningen av multiklubbs-investeringar har potentialen att utgöra ett hot mot integriteten i de europeiska cuperna, där två klubbar med samma ägare eller investerare kan mötas på planen” slog de fast.
Det var ingen särskilt vass spaning.
I mars 2023 listade analysföretaget CIES Sports Intelligence 254 klubbar som delar av multiklubb-ägande, enligt Uefas beräkningar hade antalet i Europa femdubblats på ett årtionde.
Ett par månader senare kunde vi foga en till till raden: Racing Strasbourg köptes av BlueCo, ett konsortium bestående av Mark Walter (vd i Guggenheim Partners, ett amerikanskt investmentbolag med tillgångar på över tre biljoner kronor), Clearlake Capital (ett annat amerikanskt investmentbolag), den schweiziske medicinmiljardären Hansjörg Wyss och, framför allt, den amerikanske miljardären Todd Boehly, med ett förflutet inom Guggenheim Partners.
– Det finns ett ökande intresse för multiklubbsägande och vi borde inte bara säga nej till investeringarna, men vi måste se vilka sorts regler vi får implementera i så fall. De måste vara strikta, konstaterade Uefa-presidenten Aleksander Ceferin i samband med federationens rapport för ett år sedan.
Hur strikta? Tja, när de europeiska cuperna rullade i gång i höstas såg de – efter en utredning – inga problem med att låta sex klubbar spela internationellt trots möjliga intressekonflikter.
Aston Villa och portugisiska Vitória delar ägare men startade båda i Conference League, Brighton och belgiska Union Saint-Gilloise (båda ägda av Tony Bloom) spelade i Europa League, liksom RedBird-ägda Milan och Toulouse.
Varför vill man äga flera klubbar?
Frågan är inte enkel, framför allt beror svaret helt på vem man frågar.
För en supporter är själva tanken absurd. Det brukar heta att man kan byta jobb eller partner, men aldrig fotbollsklubb. Det är en identitet, en tillhörighet, en identifikation. Man är hundraprocentigt engagerad i en klubbs framgångar och motgångar. Man lägger äggen i korgen, och hoppas att inte riktigt alla går sönder under en ett helt livs resa.
För investerare är det annorlunda.
Ägg behöver många korgar, det finns strukturella och ekonomiska fördelar med att synkronisera processer och separera risker. En klubb kan åka ur, då är det bra att äga tre. En klubb kan leta talanger på en marknad, en annan kan suga upp dem till sin. En klubb kan arbeta fram en modell, en annan kan dra nytta av det arbetet.
Tjugo mil nordväst om EU-högkvarteret i Strasbourg börjar ett annat fotbollslandskap. I belgiska Jupiler Pro League ingick förra säsongen nästan hälften av de arton klubbarna i multiklubbsnätverk. Ligan har blivit en experimentverkstad genom de låga trösklarna för att få arbetstillstånd för spelare som saknar EU-pass, och det i en fysisk, lagom stark liga med tacksamma skatteregler.
Amerikanska ägare har sett det, och använder sig av det för att vaska fram talang till de ekonomiskt mer lukrativa klubbarna i England. Samma sak gäller för de talangrika ligorna i Portugal och Frankrike.
Inget talar för att fenomenet kommer att försvinna, inte med mindre än att någon med makt bestämmer sig för att det borde förbjudas.
Men vilka skulle det vara? Fifa? Uefa? Eller politikerna som trängs i den ofärdiga, cylinderformade kolossen i norra Strasbourg: Kan EU göra något åt saken?
Det är därför jag är här, för att ta reda på hur det känns när en klubb blir köpt. Och för att fråga om Europas mäktigaste samling av politiker funderar på om det är rimligt att det är så här.
Det är speciella dagar i Frankrike, motorvägslederna in mot huvudstaden har blockerats av tusentals upprörda bönder, protesterna har spritt sig till Strasbourg där ett par tusen lantbrukare demonstrerat utanför EU-parlamentet.
Konflikten står mellan en gammal värld och en ny, avreglerade ramverk för konkurrens som hotar det lokala systemet. Bönderna undrar hur fan de ska kunna fortsätta producera nationalklenoder till våra matbord – vår ost, vårt vin, vårt kött – när det är så mycket billigare att importera allt från andra, mindre nogräknade marknader.
Och vår fotboll?
Ett par timmar innan PSG invaderar Strasbourg äter jag en ljuvlig choucroute på ett brasserie på Place Gutenberg, ett stenkast från stans imposanta 1400-talskatedral, en gång i tiden var världens högsta byggnad. Sedan slår jag mig ner med ett glas Licorne, från ett lokalt ölbryggeri med en 180-årig historia.
På andra sidan bordet sitter Maxime. Han beställer en likadan, och suckar djupt.
– I går var jag helt… ooof, säger han. Men vi visste att det skulle hända.
Vi ska återkomma till vad det är som hänt, här och nu. Vad det var som bekräftade allt som han fruktat.
Maxime är en typisk, men speciell, Racing-supporter. Han kommer från en liten ort en bit utanför stan, som liten gick han till matcher på La Meinau med sin pappa. Hans farfar hade spelat för Racing på 50-talet, det fanns aldrig något annat klubbtillhörighet att välja. När en polare undrat vad han skulle göra inför matchen förklarade han att ”jag ska träffa en svensk… Farnerud”. Både Pontus och Alex spelade för Racing under åren när hans supporterskap växte till något annat, större.
– När jag var gammal nog ställde jag mig på (ståplatsläktaren) le Kop. Sen började jag åka på bortamatcher, förklarar han.
Sedan 2015 har han varit aktiv i den stora ultra-grupperingen Ultra Boys 90, nu är han dess talesperson.
– Det här är inte bara en klubb, det går djupare än så. Det handlar om vad Strasbourg är, säger han.
Men här och nu? Ooof. Maxime slår ut med armarna, blåser ut luft.
Det han syftar på är illustrativt.
Racing Strasbourg är kanske fransk fotbolls största, lilla klubb. De är en av bara sex klubbar som vunnit alla tre titlar man tävlar om i Frankrike (ligan 1979, cupen senast 2001, ligacupen 2019), de hade en gyllene epok i skiftet mellan 70- och 80-tal när de nådde kvartsfinal i Europacupen och hade en gänglig Arsène Wenger som mittback i b-laget.
I min egen associationsvärld är de förknippade med 90-talet, med Super-Mac-karaktären Franck Sauzée och ryssgeniet Aleksander Mostovoj i laget. En klubb som präglats av den paneuropeiska tillvaron i Alsace, mitt i kontinentens hjärta. Krig och EU, Frankrike och Tyskland.
Sedan i somras är de alltså något annat.
Racing är en av klubbarna som inte längre är sin egen, som förvandlats till en farmarklubb i ett större konglomerat. Amerikaner köpte Chelsea när Roman Abramovitj tvingades bort, de kastade miljarder på transfermarknaden, skrev långa kontrakt för att dribbla med regelverken, spekulerade i en enorm värdeökning på den europeiska fotbollsmarknad de ser som underexploaterad. I täten gick Ted Boehly, miljardären som enligt rykten rekommenderade Chelseas tränare att gå över till spelsystemet ”4-4-3”.
Steg två var att köpa mer, att foga in mindre klubbar i portföljen.
Varför?
Det är inte så svårt att förstå. Chelsea har en fin akademi, men det är svårt att slussa in spelare därifrån i a-laget. Med en samarbetsklubb i en liga på en annan nivå kan de skicka dit dem, ge dem erfarenhet, för att sedan antingen ge dem chansen i Chelsea eller sälja dem vidare. För unga spelare i en av Europas talangtätaste regioner kan ett kontrakt med Strasbourg bli en genväg till stora, mäktiga Chelsea.
Dessutom: De organisatoriska och affärsmässiga vinsterna med flerklubbsägandet är uppenbara. Red Bull har ett färdigt system för talangutveckling som de kan kopiera världen över, City Group kan med sina underavdelningar i bördiga fotbollsmarknader kartlägga talang som så småningom kan göra nytta för Manchester City. Och så vidare. Att lära sig driva en fotbollsklubb är svårt, men har man väl gjort det blir enklare att driva tio till.
Maxime hade en gång en klubb. Han vet hur det känns när den är på väg att tas ifrån honom.
2011, efter flera år av misskötsel, var den ekonomiska situationen katastrofal. Racing flyttades ner i den franska femtedivisionen, en pinsamhet för en så stolt klubb.
– Det var en nystart. Innan dess hade folk tagit klubben för given. När vi flyttades ner upplevde alla en känsla av… förlust, att vi hade blivit av med något viktigt. Alla kände det, inte bara vi ultras.
Och nu?
– De senaste sex månaderna har varit annorlunda. Det är som om klubben förändrats. Vi brukade vara en speciell klubb, men något har gått förlorat. Många känner inte längre samma sak för klubben.
Ultra Boys 90 reagerade omedelbart när affären drevs igenom. Maxime tar en mun öl, trycker bort ett samtal på telefonen och berättar hur han kände när allt hände.
– För ett år sedan kunde jag inte föreställa mig det här. Jag levde i min egen lilla bubbla. Jag var okej med att inte vara en toppklubb, men från en dag till nästa var vi inte ens vår egen klubb. Det var en artikel i l’Équipe om att Ted Boehly skulle köpa upp oss, och vi agerade direkt. Banderoller på arenan: ”Nej till multiklubbägande!”. I april och maj var det rykten, i juni såldes vi.
Det är både sorgligt och uppfriskande att samtala med Maxime. Uppfriskande, eftersom han är artikulerad och sansad (”Ultras är de mest radikala supportrarna, man brukar säga att vi är ’fotbollens fackförening’, men det betyder inte att vi är bättre än några andra, bara att vi är mer engagerade”) – men sorgligt eftersom det är uppenbart att han fruktar att sådana som han är på väg att bli den nya fotbollens stora förlorare.
– Vi är inte naiva, säger han. Vi fattar att man behöver pengar i fotboll. Vi vet det. Men vi vill vara oberoende, vi vill kunna göra saker på vårt sätt, inte bara köpa U23-spelare.
– Jag vet inte hur det är med BlueCo, men den amerikanska affärslogiken är så här: ”Jag har en massa pengar, så jag investerar i hundra företag. Nittio av dem kanske dör, fem av dem klarar sig fint, och ett kanske kan bli ett nytt Google eller Apple”. Men man kan inte tänka så med fotboll. Det finns en historia, en region, lokala rötter.
Man kunde inte tänka så med fotboll. Men en bit in på 2020-talet är det uppenbart att en revolution äger rum.
Det är därför Maxime och hans sort känner att något de levt för snart inte längre är värt något alls.
Man kunde tydligen tänka exakt så med fotboll.
Det som supportrarna visste skulle hända har precis hänt. Bara ett par timmar innan vi ses i en bar i Strasbourg har transferfönstret stängt, och de nya, amerikanska ägarna – de som lovade investeringar – har inte bara låtit bli att investera. De har precis sålt den belgiske målvakten Matz Sels till Nottingham Forest för 100 miljoner kronor.
– Grejen är, säger Maxime, de ser på det från den ekonomiska sidan. Efter säsongen hade de kunnat sälja honom för 30–40 miljoner. Så de cashade in nu i stället.
Racing styrs fortfarande av samma människor, i alla fall lokalt. Klubblegendaren Marc Keller – en ex-spelare som var med och räddade klubben ur krisen – är fortfarande ordförande, och respekteras av supportrarna.
Men det här, med Sels, är en indikation om var allt är på väg.
Belgaren hade varit i Racing i fem och ett halvt år. En urtrygg målvaktstyp som aldrig gjorde några billiga misstag. En ledare, en lagkapten, högaktuell för Belgiens EM-elva.
Kanske var han för bra för Racing, ett mittenlag i Ligue 1?
– Det var ändå en chock. För mig var Sels den sista från min värld, och han fick lämna på fönstrets sista dag. Det här är skälet till att jag slutat intressera mig för spelare.
Och Sels-affären är inte en enskild företeelse.
Sista dagen av sommarfönstret hände samma sak. BlueCo lovade förstärkningar till ett ungt, oprövat lag, men i stället sålde de lagets bäste spelare (Jeanricner Bellegarde) just innan fönstret stängde. Och när de väl värvade i januari så köpte de inte något de behövde – de lånade något som kan ge utdelning för någon annan.
Andrey Santos, en nittonårig brasiliansk mittfältare, ska ansluta på ett halvårslångt lån. Han ägs av Chelsea.
– Han känner inte till klubben. Bara anpassningen kommer att ta tid, han kommer inte ens hinna lära känna sina lagkamrater innan han drar vidare, säger Maxime.
När matchen mot PSG spelas är det några grader över noll på La Meinau. Det kokar på läktarna, även om stämningen sjunker en smula när målvakten Bellaarouch dräller med bollen och ger Mbappé öppet mål att göra 1–0, den sortens misstag som Matz Sels inte gjorde en enda gång på fem år.
Jag försöker hålla fingrarna varma, och lägger mer energi på att följa det som utspelar sig på läktarna än det som händer på planen.
Just före paus hedrar Ultra Boys den just bortgångne Kay Bernstein med en Ruhe in frieden-banderoll och en tyst minut. Bernstein var ordförande i Racings vänförening Hertha Berlin, och han var sannerligen ingen vanlig klubbpresident. Han tog över en krisande klubb, och han kom själv direkt från ultras-miljön. Bernstein var bara 43 år när han gick bort, och lämnade en fru och dotter efter sig. En ultra i maktens korridorer hyllas av ultras utan makt.
Efter en spelad timma vecklar Ultra Boys 90 ut nästa banderoll, och den är riktad direkt mot klubbens ägare.
Allt vi fruktat med BlueCos projekt har bekräftats av det här transferfönstret.
Ett par sekunder senare svarar PSG:s hitresta supportrar med en egen, synkroniserad banderoll:
Non à la multipropriété. Nej till flerklubbsägande.
I höstas köpte Paris qatariska ägande upp SC Braga i Portugal. Det sista som hände under transferfönstret var att Braga fick in en spelare på ett korttidslån: den lovande mittfältaren Cher Ndour. Från Paris Saint-Germain.
För den som följt Racing Strasbourg, Ligue 1, eller någon av de andra ligor där klassiska klubbar förvandlats till farmarklubbar i takt med multiägandets explosion de senaste åren, är protesterna inget nytt.
Där investerare ser infrastrukturnytta, riskminimerande och marginalnytta ser supportrar hot mot både tävlingsbalans, fair play och rötter.
När Superligan lanserades reagerade det gamla systemet med ryggraden, och supportrar fick med sig både politiker, förbund, federationer och EU på sin sida. Superligan fick dra sig tillbaka, gruppera om och bida sin tid.
Hur går det nu?
Vem kan skydda fotbollen från det här?
Uefa har som mest varit glidande i sina formuleringar, Fifa knappt ens det. De nationella förbunden och ligaföreningarna har på sina enskilda håll klubbat igenom små begränsningar.
Att vi befinner oss just här, i Strasbourg, är inte ointressant.
Inte ens en mil norr om La Meinau hittar vi ett av EU-parlamentets hjärtan, en cylinderformad ståljätte där Europas mäktigaste politiker klubbar igenom sina beslut.
Det är här som upprörda, franska bönder samlas för att göra sin röst hörd. Det var här som politiken gick samman för att ta strid mot Superliga-rebellerna. Det var här som man skrev linjedokument för att formulera en vision om vad europeisk idrott borde vara, baserad på solidaritet och fördelning av resurser, med öppna tävlingar som baseras på kompetens. Redan i Lissabonfördraget (2009) slogs fast att idrott ska ha en speciell roll inom EU, att den inte enbart ska ses utifrån ekonomiska perspektiv.
Strasbourg är alltså inte vilken stad som helst.
För en del är den fotboll, för en del är den toppolitik.
För en man har den varit båda delar.
1993 flyttade en lovande, nittonårig polsk anfallare hit för att testa proffslivet i Racing. Fotbollen skulle ta honom över hela världen, göra honom till landslagsman och kosmopolit, men det var i Strasbourg allt började.
– Jag togs emot väldigt väl av klubben, även utanför planen. Jag fick chansen att lära mig franska, och anpassade mig snabbt, säger Tomasz Frankowski.
Nu för tiden är han mer av en soff-supporter, skojar han, men han gillar att kolla Champions League-matcher, hellre det än den polska ligan. Och ibland går han för att titta när Polens landslag spelar.
Skälet till att jag tagit kontakt med Frankowski är nu inte hans fotbollsbakgrund, eller ens hans ungdomstid i Racing.
Gamla fotbollsproffs finns det gott om.
Men det finns bara en av dem som skissat fram hela den väg den europeiska idrotten ska gå.
Efter karriären blev Tomasz Frankowski politiker i liberalkonservativa Medborgarplattformen, Polens regeringsparti. Sedan 2019 har han suttit i EU-parlamentet. 2021, i ljuset av Superliga-lanseringen, var det han som författade rapporten om EU:s framtida idrottspolitik. Den baserades på linjedokument från EU och FN, och lyfte fram sportens särskilda roll för det ”sociala, kulturella och utbildningsmässiga livet för europeiska medborgare”.
Resolutionen han skrev antogs med bred marginal i EU-parlamentet, Unionen sa nej till en superliga.
Men multiklubbarna, som potentiellt är ett större hot mot den europeiska modellen? Om nu Uefa slirar på orden, om fenomenet sprider sig som en präriebrand över Europa – vad kan EU göra åt saken?
Jag berättar för Tomasz Frankowski att jag åkt till Strasbourg för att skriva om ett hot mot den europeiska modellen. Hur ser han på saken?
– Om vi har rätt regler och de implementeras på rätt sätt så kan vi naturligtvis skydda tävlingarnas integritet. Vi har ju redan sett det med en del klubbar som spelade i europacuperna, som fick godkänt först efter att de gjort nödvändiga ändringar; Aston Villa, Royale Union Saint Gilloise och några till.
– Men, när klubbägande och landskapet för investeringar utvecklas så måste reglerna också utvecklas. Kanske har vi ännu inte sett de största utmaningarna i det här, jag läser mycket om möjliga frågor kring Manchester City och Girona inför nästa säsong. När vi hanterar frågan kring multiägande är det viktigt att det är de sportsliga värdena – fair play, integritet, meriter – som alltid kommer först, inte ekonomiska business-intressen för en grupp klubbar.
Men vem har makten att reglera? I dag gör Uefa och de nationella förbunden det i olika grad. Vad kan EU göra på en europeisk nivå?
– Det beror på vilken tävling det handlar om. För inhemska tävlingar är det den inhemska ligan och nationsförbundet. Vi har nyligen sett hur Italien uppdaterat sina regler. För europeiska tävlingar är det Uefa, och jag har redan nämnt några färska exempel där de bedömt hur ”avgörande inflytande” ska tolkas.
– Det är väldigt viktigt att federationen och de styrande organen ansvarar för det här. Kanske, i framtiden, så kan det finnas hårdare EU-policyer i ämnet. Det är definitivt ett ämne som dyker upp ofta i diskussioner med berörda och som vi skulle vara intresserade av att arbeta med. För mig vore det första steget att fullt ut kartlägga och analysera ämnet. Först därefter kan man börja tänka om hur en europeisk policy skulle kunna se ut.
De som först testade – och fick bakläxa på – multiklubbsägande i Europa var det brittiska investmentbolaget Enic.
När Cupvinnarcupen 1998 nåt fram till kvartsfinaler fanns AEK Aten, Vicenza och Slavia Prag kvar i turneringen. Enic ägde alla tre. EU slog tillbaka, och Enic gick till domstol för att utmana reglerna.
De fick nej, med hänvisning till att reglerna fanns till för att ”garantera konsumentens bild av att matcherna som spelades var en ärlig, sporstlig tävling”.
Några år senare skaffade sig Enic ett nytt flaggskepp: sedan dess äger de Tottenham Hotspur Football Club, min klubb.
Jag försöker föreställa mig hur jag hade reagerat om Qatar köpte Tottenham, för att förvandla den till en klubb där man kunde förädla PSG-spelare. Det är inte så svårt, det räcker att tänka på Maxime.
– Hur kommer det att se ut om tio-femton år? frågar han. Kommer alla klubbar att ägas av multiägare då? Kommer tio ägare äga allt, starta en superliga och be alla andra dra åt helvete?
Jag tar med mig frågan till Tomasz Frankowski:
Dystopiker kan tänka sig en framtid där globala klubbar startar egna tävlingar (som Superligan) där deras egna lag möts. Vem – eller vad – kan hindra att det blir verklighet?
– Jag tror inte att fotbollssupportrar kommer att tillåta att det händer. Det är en vision av en fotboll som är rent kommersiell, ren underhållning, ren vinst. Jag ser den omöjlig att förverkliga i Europa, eftersom den bara gynnas några få i eliten.
– Det finns en överväldigande majoritet inom EU, EU-kommissionen och EU-parlamentet, liksom bland nationsförbunden, supportrarna, klubbar, ligor och spelare för att vidareutveckla den europeiska idrottsmodellen. Om europeisk fotboll fortsätter att styras, kanske i ännu högre utsträckning, med en inkluderande och representativ modell, där alla röster räknas – då kommer det inte vara möjligt att sådana dystopiska mardrömmar besannas!
EU kan bidra med en plattform för diskussion, med policydokument. Nationsförbunden kan stifta regler om att förbjuda att en ägare äger flera klubbar i samma liga. Uefa och Fifa kan säga nej, men frågan är vad de vill när pengarna rinner in.
En sak som Tomasz Frankowski sagt dröjer kvar:
Jag tror inte att fotbollssupportrar kommer att tillåta att det händer
När 51-procenregeln överlevde i svensk idrott så var det en liten grupp organiserade och pålästa supportrar som var draglok i motkampen.
Hur ser den rörelsen ut i Europa nu?
Maxime har i alla fall en bild av vad han vill göra.
– Jag går på möten med l’Association Nationale des Supporters (den franska supporterunionen), och vi måste se den större bilden. Vi har redan börjat arbeta med det här. Känner du till Red Star?
Ja. Paris-klubben, vänsterklubben?
– De ägs av 777, och deras supportrar arbetar mot det med stöd av (parlamentsledamoten) Éric Coquerel.
Finns det en solidaritet mellan supportrar till olika klubbar?
– När vi sitter ner tillsammans inser vi att vi måste arbeta tillsammans. Det här kan hända vem som helst, man kan inte bara tänka ”det händer inte oss”. I Unionen kan jag sitta bredvid supportrar från Metz, från alla våra rivaler, och jag kan hata dem när det är match, men här måste vi sluta oss samman. Alla är smarta nog att förstå det.
Maxime pratar också om arbetet inom FSE, den europeiska supporterunionen, där multiägande är en fråga som blivit mer och mer debatterad.
Racing ligger tia i Ligue 1, de lär varken åka ur eller utmana om europaplatser i år. Och de har en obehaglig känsla av att det kanske inte spelar någon roll längre, inte för de som äger klubben.
De vill inte ha det så.
Under hela säsongen har Ultra Boys 90 skrivit kommunikéer och protesterat i samband med matcher. De är radikala, högljudda, stökiga ibland. ”Fotbollens fackförening” kanske. Men de har förstått att bara anarkism inte kommer att rädda deras klubb.
Maxime berättar hur de samarbetat med alla supportrar för att göra sin röst hörd, bland annat med den officiella supporterklubben Fédération des Supporters du Racing Club de Strasbourg.
– Vi har arbetat tillsammans. Vi måste göra det här ihop, unga och gamla, vanliga supportrar och ultras, säger Maxime.
Ölen är slut, han ska iväg till en samling med sina vänner. Han noterar nöjt att ett gäng gubbar en bra bit över pensionsålder slagit sig ner vid bordet bredvid.
– Det är det här jag älskar, säger han. Gamlingar som träffas för att gå på fotboll och prata om sitt lag.
Han tar upp sin mobiltelefon för att läsa ett stycke innantill, en sak han vill ha sagt:
– Multiklubbsägande drar in pengar, men det skadar fotbollens identitet och magi. Det är fotboll som business, snarare än fotboll för människor.
När Racing har hemmamatch rullar klubbhymnen Allez Racing, en stompig fransk chanson, ut över betongen. En vecka senare spelades Champions League-hymnen på andra arenor, i en annan galax.
I Köpenhamn vann Manchester City, på toppen av det globala systemet City Football Group). I Leipzig förlorade Red Bull-imperiets kronjuvel mot Real Madrid.
Maxime är inte särskilt intresserad längre. Han vill bara ha sin (sin pappas, sin farfars) klubb kvar, som något annat än ett bihang till något som räknas på riktigt.
Innan vi skiljs åt ställer jag en sista fråga, en jag redan vet svaret på.
Vad känner du för Chelsea?
– Ingenting. Inget. Varken negativt eller positivt. Jag har ingenting att göra med Chelsea.
