Kallur ska självklart med till EM i Zürich
Hon är en förebild som kan visa att allting är möjligt
Susanna Kallur ska självklart med till EM i Zürich.
In på den stora scenen igen.
Inte för att hon kommer att ta någon medalj i ett svenskt stafettlag på 4x100 meter, men bara för att känna mästerskapsstämningen igen och vara ett stöd och förebild för hela det svenska laget.
Någon som kan visa att allt är möjligt.
Sannas tävlingskalender är tom och det finns inte många tävlingar att fylla den med under det som är kvar på säsongen.
Men hon vill själv skriva in fler tävlingar innan höstmörkret lägger sig.
Vore jag förbundskapten skulle jag ta ut henne både till EM i Zürich och Finnkampen den 30–31 augusti.
Tillbaka i hetluften och med landslagslinnet på sig. En perfekt avslutning på en säsong, men framförallt en skjuts in i nästa då Sanna ska vara tillbaka på sin specialdistans 100 häck.
Och helt utan att ha någon press på sig.
Alla som kan sin friidrott vet att ett svenskt damlag inte har minsta chans att ta en stafettmedalj i EM. Om nu inte alla favoritlag växlar bort sig eller tappar pinnar till höger och vänster.
Finns inga nostalgiska skäl
Dessutom är hon kvalificerad.
Inte som då Carolina Klüft fick en plats på 4x400 meter i Finnkampen 2012 när hon gjorde sin sista säsong som aktiv. Det fanns tjejer som sprungit snabbare och som i mina ögon hade förtjänat den platsen bättre. Där gick dåvarande förbundskaptenen Stefan Olsson över en gräns som nuvarande kaptenen Karin Torneklint inte behöver göra.
Det finns inga nostalgiska skäl att ge Sanna en EM-plats.
Hon var snabbast av alla i godkänd vind här i Umeå med sina 11,73 i försöken. Hon är trea i Sverige. Dessutom är Sverige-fyran (11,78) Erica Jarder redan uttagen i längdhopp, så det finns plats även för gårdagens sensationssegrare Isabelle Eurenius i EM-laget för dem som tycker att SM-segraren ska vara given.
Susanna Kallur är den där typen av person att hon kan lyfta ett helt lag. Ständigt positiv och med en tävlingsdjävul i sig som jag tror kan vara smittsam.
Skicka in henne på lagsamlingarna under EM och låt henne berätta om sina erfarenheter.
Jag tror det kan lyfta hela det svenska laget.
Nej, jag tror inte det fanns en enda person som var här i Umeå i går som inte satt med ett leende efter Sannas comeback på den stora scenen.
Hon behövs i svensk friidrott.
Det känns nästan som en bragd att hon lyckas efter drygt fyra år utan tävlande.
Fyra år. Det är en evighet och det är de år som normalt sätt hade varit hennes bästa som häcklöperska.
Det är helt unikt att hon orkat gå till varje träning och i många fall inte ens kunnat gå utan kryckor.
Och tränaren Torbjörn Eriksson är också en hjälte en dag som denna. Han som varit där och stöttat varenda dag och skrivit tränings- program som mer handlat om rehabilitering än elitidrott.
Nej, jag är förbluffad.
Det är världsrekord i envishet och tro på att allt är möjligt.
Tur att man inte har toupé...
Det heter ju ibland att himlens portar öppnar sig. Nu förstår jag vad det betyder.
Det var tur att man inte hade toupé där på läktaren när regn och hagel började ösa ner och stormvindar vina över tangentbordet.
Då hade man blivit avslöjad direkt.
Men för att lugna alla eventuella fans därute så kan jag avslöja att jag INTE har toupé. Det var inte den som fladdrade där i vinden på läktaren, utan någon betydligt olyckligare medborgares.
Glädjebesked nummer två inför EM var att Angelica Bengtsson var tillbaka. Nytt årsbästa med 4,50 utomhus och tre hyfsade försök på nya svenska rekordhöjden 4,60.
Hon bara lös av självförtroende efteråt.
Hon verkar ha fått ordning på sitt stav- hopparliv igen.
I dag fortsätter SM här i Umeå och det är utlovat sol inför tävlingarna i morgon och damernas höjdfinal med Emma Green och Ebba Jungmark. Det kan bli en ny höjdare.
Speakern Per Crona talade hela tiden om den stenhårda kvalgränsen i herrarnas längd. 7,20.
Jag kanske är miljöskadad av alla internationella mästerskap, men jag har svårt att uppfatta en kvalgräns under 7,50 som speciellt ”stenhårda”.
Men allt är relativt, som Einstein sa.