Bandylegendaren fick Alzheimers – minns inte sin karriär
Publicerad 2022-03-09
Matz Allan Johansson, 80, är en svensk bandylegendar.
I dag minns han inget av sin framgångsrika karriär.
För fem år sedan drabbades den förre världsbacken och förbundskaptenen av Alzheimers.
Trots att sjukdomen bryter ner honom spelar Matz Allan fortfarande bandy dagligen med sin son Joachim – som satt sitt eget liv på paus för att hjälpa sin pappa.
– Hade jag inte haft det här, då skulle jag vara borta. Det skulle gå åt helsike, säger Matz Allan.
Är Bernt “Bempa” Ericsson ett bekant namn? Säkerligen om du gillar bandy, kanske även om du är idrottsintresserad i stort. På 60- och 70-talet var Falusonen bandysportens mest lysande stjärna och i historieböckerna är han inskriven som Stor grabb nummer 136.
Två placeringar längre ner på samma lista, på plats 138, finns nyblivne 80-åringen Matz Allan Johansson från Västerås. Han och “Bempa” debuterade samtidigt i landslaget när Sverige mötte Finland den 26 januari 1963. Efter matchen fick duon dela på priset som bäste svensk. Matz Allan Johansson hade dock långt till samma uppmärksamhet som “Bempa”, trots sin storhet som försvarsspelare. Bland meriterna finns fyra VM, tre uttagningar i världslaget, blågul lagkapten 1969-1972, två SM-guld med Sirius och åtta utmärkelser som allsvenskans bästa högerback. Efter karriären var han också förbundskapten från 1975 till 1977.
I dag är nästan alla minnen borta. Alzheimers sjukdom har tagit dem ifrån honom.
”Jag har varit ruskigt duktig”
Det är en fredagseftermiddag i sena februari. Solen har börjat gå ner och skuggan från ABB Arena Syd växer sig större över Hakonplan på Rocklunda. Om några timmar ska Matz Allan Johanssons älskade Västerås SK spela första kvartsfinalen mot Sandviken. Han och sonen Joachim Öijwall, 55, ska se matchen och värmer upp med att spela bandy på Hakonplans blanka is. Det har de gjort i stort sett varje dag hela vintern. Sjukdomen har bestulit Matz Allan på minnet och till stor del även uttrycksförmågan, men att åka skridskor och passa bollen gör den forne storbacken fortfarande med bravur. Med en meters mellanrum till varandra tar far och son upp bollen i luften, slår den sinsemellan och först 35 tillslag senare dunsar den i isen.
– Vi har jätteroligt och har alltid möjlighet att åka, säger Matz Allan från avbytarbåset när klockan slagit 15 och allmänhetens åkning är över.
– Jag tycker att det går bra. Hade jag inte haft det här, då skulle jag vara borta. Det skulle gå åt helsike.
Talet hackar, men orden kommer när viljan vinner. Matz Allan pratar lågmält om att han även var bra i fotboll och skojar om att hans bandytjänster finns till förfogande om VSK behöver. Matz Allans spelfilosofi är alltjämt glasklar. Den har sjukdomen aldrig kommit åt.
– Man ska lira, va. Man ska spela till varandra, det är vad det är frågan om. Och jag har aldrig slagit någon.
Inget fulspel från dig?
– Aldrig. Om en spelare kom förbi accepterade jag att jag hade missat. Men jag har varit ruskigt duktig. Och jag har fått med mig alla de här killarna som jag har spelat med.
Det har gått fem år sedan Matz Allan Johansson fick sin diagnos. I dag är den dagliga timmen med sonen på Hakonplan en av få fysiska aktiviteter som ger honom något.
– Det är oerhört svårt att få tiden att gå på ett meningsfullt sätt. Det här är ett meningsfullt sätt. Både min pappa och jag tycker att det är roligt och mår bra av det, säger Joachim.
– Hade vi inte haft det här, då vet jag inte vad vi hade gjort istället. Det här sitter ju i ryggmärgen hos pappa. Han tycker om att träffa gamla vänner också. Men det är svårt, för pappa har svårt att få fram orden.
Inför intervjun har Joachim poängterat att han vill att Matz Allan ska vara i fokus. Den 55-årige sonen inser dock sin stora roll i historien.
– Jag har varit med på resan sedan diagnosen. Det var en chock för oss allihop. Jag har försökt göra en skillnad sedan dess. Till en början var det genom att vara här så mycket som möjligt och att träna tillsammans via FaceTime, säger han.
Hjälper föräldrarna dygnet runt
I december 2019 lämnade Joachim, med bakgrund inom IT, sitt liv i Stockholm för att flytta hem till föräldrarna i Västerås när pappans sjukdom blev gradvis sämre. Tanken var att bo hos Matz Allan och mamma Britt i ett år. Nu har han hjälpt dem dygnet runt i två år – och tillvaron är långt mycket mörkare än det som för en oinvigd kan se ut som en solskenshistoria på Hakonplan.
– Det är ju en solskenshistoria i så måtto att jag har möjlighet att göra det här, och att jag tror att det är det bästa och enda sättet för min pappa att känna någon mening med tillvaron, säger Joachim.
– Den här sjukdomen är så otroligt tung och jobbig. Då är det fantastiskt för mig att kunna göra något för att hjälpa mamma och pappa i situationen.
Hur är det att vara anhörig i det här?
– Oerhört tungt. Pappa kan oftast inte uttrycka hur han känner, vad han vill göra eller skulle vilja göra. Det blir mycket gissningstävling och ibland är det otroligt svårt att hitta aktiviteter som är meningsfulla, säger Joachim.
– Förr tittade pappa på fotboll på tv, ibland ett par matcher om dagen. “Det här ger mig ingenting längre” säger han nu. Han hänger inte med. Att över huvud taget titta på tv är för svårt och så har det varit under flera år.
Joachim fortsätter:
– Man blir väldigt ledsen själv i det här också. Maktlös. Man kan ju inte göra något.
Hur mår du av situationen?
– Ja … Jag tycker ändå att det går relativt bra. På sätt och vis har jag inget val. Det är min pappa och jag har valt att göra det här för att hjälpa till. Jag har satt mitt liv på paus.
Hur mycket försakar du själv?
– Jag har inte mycket tid över. Det är ett par dagar i månaden som jag rycker mig loss. Jag spelar lite rinkbandy, men då är pappa oftast med och åker vid sidan om. Jag spelar fotboll då och då med ett kompisgäng, säger Joachim.
– Annars är det inte mycket. Men det ger mig ganska mycket ändå, för träffar vi folk är det pappas släktingar eller kompisar och jag tycker att det är trevligt.
Hur länge kan du ha ditt eget liv på paus?
– Hmm, säger Joachim med ett lätt skratt.
– Det kan jag ju egentligen ha hur länge som helst, om jag får leva på mina föräldrars pensioner. Men det är svårt. Det är ett svårt läge. Jag kan ju inte säga “nu får ni klara er själva här”. Det känns fel.
Något annat som gett Joachim och Matz Allan mening är den “forskning” som sonen ägnat sig åt om pappan. Otaliga är timmarna som Joachim suttit på Västerås stadsbibliotek och Kungliga biblioteket i Stockholm och samlat in material om Matz Allans karriär. Dels för att lära sig om vem pappan var som spelare och ledare, och framför allt för att de ska kunna kunna titta på urklippen tillsammans. Några av de tidningsartiklar som Joachim senare delar med sig av, från förbundskaptenstiden 1975-1977, beskriver Matz Allan som en bandytänkare och tidig visionär.
En rubrik lyder “Ung man med idéer – vill göra bandyrevolution”. “Han skall öka bandyintresset!” är en annan rubrik, till en artikel där Matz Allan tycker att bandyn har blivit för hafsig och “inte får gå längre åt hockeyhållet”. “Följ din egen linje!” och "låt dig inte påverkas av förståsigpåare” är hans uppmaning till sin efterträdare. Senare skulle det visa sig bli legendaren Håkan Sundin, som ledde Sverige till det historiska VM-guldet i Chabarovsk 1981.
I dag har Joachim Öijwall samlat ihop till en skatt på runt 8 000 artiklar – inklusive laguppställningar, resultatspalter, tabeller och lagbilder – om pappans idrottsvärv. Det gäller både bandyn och fotbollen.
– Jag har suttit och läst igenom 14 års sportsidor från VLT och andra tidningar för att få en klarare bild av karriären, säger Joachim.
Han vänder sig till Matz Allan som lyssnar på distans från avbytarbänken.
– Du kommer ju inte ihåg så mycket av din karriär och dina kompisar. Då fyller vi på, i alla fall så att vi kan ta fram och titta. Det är också en meningsfull aktivitet, säger Joachim.
– Det som jag tycker är mest spännande är just att veta hur min pappa var som spelare. Vad var hans styrka och storhet? Han är ju lite … kanske inte bortglömd, men han var inte den som var i rampljuset trots att han var så bra under tio års tid.
Och vad har du kommit fram till?
– Han var lugn, säker och exceptionell på att läsa och styra spelet. Han var ju försvarsspelare och kanske den som först såg till så att anfallsspelarna började jobba hem och styra ryssarna, så att det skulle gå att slå dom, säger Joachim.
– Och laget var viktigast. Samarbete var hans melodi. Han var också en skarp teoretiker som med noggrann analys försökte åtgärda lagets svagheter och utveckla strategi och taktik.
Från båset hörs Matz Allans låga röst.
– Vad heter det jag har?
– Alzheimers. Utan den hade du varit med och spelat rinkbandy, det är jag helt övertygad om, svarar Joachim.
“Det handlar om att ta ansvar, samarbeta och hjälpa varandra” har varit Matz Allans ledord genom livet. Det är just det som Joachim och föräldrarna gör tillsammans i dag. Helt ensamma i stödet är de inte. Joachim har två syskon som hjälper till i den mån det går. Att fler inte kan göra samma uppoffring som honom ser han som fullt förståeligt.
– Det är jag som har den här tiden och kan prioritera på det här sättet.
Vad är Alzheimers för dig som lever nära sjukdomen?
– En fruktansvärd sjukdom för den som drabbas och för de anhöriga som får vara med om den här hemska resan, säger Joachim.
– Man måste göra allt för att hitta ett botemedel, för det är hemskt. Det finns ingen lindring egentligen. Det enda är lugnande medel, och sånt vill min pappa inte befatta sig med.
Hur upplever du att han mår?
– Ja, det är ju hemskt jobbigt. Det är förskräckligt. Han är oerhört tapper, och mår nog sämre än vad han visar.
Hur ser utsikterna ut?
– Pappa är frisk i kroppen, så det kan vara så att hjärnans nedbrytning tar hans liv i slutändan. Det är ganska sannolikt med tanke på hur frisk och vältränad han ändå är.
Till vilken hjälp är sjukvården?
– Tyvärr kan de inte göra något. När diagnosen konstaterats lämnas den diagnosticerade tillbaka till vårdcentralen, som inte har någon specialistkunskap om det här. Man skulle önska att det fanns KBT, ett dagcenter eller en sjukvårdsdel för att aktivera och hjälpa patienter, säger Joachim.
– Om inte jag funnits hade det inte blivit några aktiviteter egentligen. Det verkar som att resurserna är för små. Efter diagnosen blir ju den drabbade väldigt olycklig också. Man kanske inte ens vill träffa människor eller göra saker mitt i sorgen över att allt bara faller samman. Det är ett oerhört svårt läge.
Men ni har bandyn.
– Vi har bandyn.
Och det betyder?
– Oerhört mycket. Det är underbart att åka skridskor och få passa bollen till varandra.
I vilken mån följer ni Matz Allans kära Västerås SK nu?
– I det här stadiet är det svårt för pappa att hänga med i spelet och resultatet. Några namn kan han inte. Förr, när han själv spelade, kunde han alla. Nu är allt borta, men VSK betyder fortfarande någonting. Det är ju hans lag från början, säger Joachim.
– Vad vi kan göra nu är att vara här, stå på läktaren, se att det är match och känna atmosfären. Det tror jag är en bekant känsla för pappa – med den grönvita färgen, hemmaplan och allt det här. Att hålla på Västerås ger honom ändå något.
