Christian Olsson: ”Min fru får ta mycket skit”
Publicerad 2011-08-31
Trestegshopparen i lång intervju om missade mästerskap, medaljsnacket och hur friidrotten påverkar
DAEGU. Han gör sin första VM-start sedan VM-guldet för åtta år sedan.
I en öppenhjärtig intervju berättar Christian Olsson, 31, att han funderat på att lägga av – och att han har dåligt samvete mot familjen för att han ändå fortsatt.
– Min fru får ta mycket skit. Hur mycket vill jag utsätta henne för?
Trestegshopparen Christian Olsson tog VM-silver i debuten 2001 och guld två år senare. Sedan dess har han dock missat tre raka världsmästerskap på grund av olika skador.
Sedan EM-guldet 2006 har han bara hunnit med två inomhusmästerskap – inne-VM 2010 och inne-EM i vintras – samtidigt som han missade bland annat OS i Peking.
– Jag blev, kanske inte bestulen, men jag blev av med flera år där jag skulle ha varit med och slagits om guldmedaljer. Det kändes som att karriären var över, men nu är jag tillbaka igen.
Olsson gör sin första VM-start sedan VM-guldet i Paris för åtta år sedan.
– Det känns studsigt i benen och jag har fått bra svar på träning. Men jag har fortfarande ett orosmoment med mitt knä. Jag har inte haft några som helst problem med det sen efter Monaco (slutet av juli) men det vet ni lika bra som jag att det blir ju ett eldprov att gå igenom ett kval och sen till final, säger han på en presskonferens på Burgo Golf Club i Daegu.
– Jag har maxat hoppmässigt på träning. Jag kan inte ligga på 90 procent på träning när jag ska in i ett VM.
Kvalgränsen är satt till 17,10 meter. Det ska egentligen gå att klara redan i första hoppet, anser Olsson, som hoppat 17,29 som bäst i år men tror sig kunna hoppa betydligt längre på VM.
– Självklart ska jag ge allt jag kan för att komma därifrån med bara ett hopp. Det finns aldrig några garantier och om man som jag inte haft säkerheten på ett tag så finns alltid risken för att trampa över, men jag ska göra vad jag kan för att minimera den.
– Jag vet att ni vill snacka om medaljer, men jag ska ta mig igenom ett kval först och främst.
Osäker kring OS
Olsson berättar att skadehelvetet varit tufft att hantera mentalt.
– Klart att jag hade mörka stunder, precis som alla som har mycket problem med skador. Det var tufft både 2007 då jag dagen innan kvalet tvingades packa väskan och åka hem på grund av bristning, liksom i Peking 2008 då jag inte heller kunde vara med.
Har du någon gång funderat på att skita i i allt och lägga av?
– Ja, efter Stockholm 2008 gick tankarna fram och tillbaka, om det var värt det fortfarande. Man måste fråga sig själv om man blir glad av det fortfarande eller tycker att det är en negativ trend. Men jag kom fram till att det fortfarande fanns glöd kvar och att jag fortfarande tycker om tävlingsmomentet som jag troligen inte kommer att hitta någon annanstans i livet.
Men frågan är hur länge till som Olsson orkar. Hans fru Gordana födde i februari förra året sonen Elliot och det är tungt att vara ifrån familjen när det är tävlingar och träningsläger.
Ser du karriären fortsätta efter OS nästa år?
– Det är ganska dimmigt efter OS. Jag vet faktiskt inte. Jag har funderat på det, samtidigt är det här det enda jag har hållit på med i hela livet. Det är klart att det är ett svårt beslut att ta och säga att nu räcker det.
– Samtidigt vet jag hur mycket det sliter på familjen att jag är ute och reser och har problem av och till. Mitt barn känner inte av det så mycket än, men min fru får ta mycket skit. Hur mycket vill jag utsätta henne för? Det är ett slitsamt liv även för henne. Det låter glamoröst med resor till höger och vänster, men hon får ta det när jag kommer hem och är deprimerad på grund av problem. Det får bli en diskussion tillsammans med henne.
Är det svårt att vara borta nu när du har barn?
– Ja, självklart. Men jag får tacka gubbarna som kom på Skype.
Har du förändrats som idrottare sedan du blev pappa?
– Jag är mera social med de andra tävlande som är föräldrar. Förr satt jag och var jättefokuserad under tävlingarna, nu är det nästan så att man sitter och visar bilder på varandras ungar. Man får ett annat lugn när man blir föräldrar. Man inser att friidrott är inte det viktigaste i livet.
Men så var det förr, eller?
– Ja, det var liv och död. Men det är kanske sånt som gör att man når hela vägen.