Med fem svenska smygare kan vi bara räkna med en medalj

Kristoffer Bergström

Bergström: Ekholm och Ferrys sämsta vintrar

helskärm

Helena Ekholm når pallen i vart femte lopp hon ställer upp i.

Skyll inte på mig för att jag inte har mer ­ingående VM-analyser.

Jag är inte meteorolog, tränare, läkare och barnmorska.

En snabbkurs i svenska:

Ett centralt kafé i Ruhpolding har svensk­profil. Interiören är blågul och runt entrén får man lära sig att svenskar säger ”god morgon” på morgonen och sedan önskar ”fager dag”. Skyltarnas mest framstående glosor, alltså de två ord som den svensktalande främst ska ­kunna här, är ”vinnare” och ”framgång”.

En snabbkurs i tyska:

”Ruhpolding” betyder ”Plaskeby”. Jag har ­inte faktakollat den uppgiften men tvivlar ­inte efter två dygn i modden.

Regnet och plusgraderna har fått arran­görerna att salta snön till dagens VM-premiär. På träningarna har underlaget hållit, men när solen i dag väntas bryta igenom är det viktigare­ att ha rättvisa än bra förhållanden. Så i bästa fall blir det strävt, i värsta fall löst.

Ekholm och Ferrys sämsta vintrar

Logiken säger att lätta åkare som Fredrik Lindström har fördel, men tunge Björn Ferry ­protesterar och tror att han gynnas. Och just där naglar vi fast problemet jag har som VM-analytiker: VM är svårt att analysera.

Fem svenskar har varit på pallen individuellt i världscupen i vinter, vilket är strålande, men Helena Ekholm och Björn Ferry gör ändå sina sämsta vintrar på fyra respektive sex år. Anna Maria Nilsson och Carl Johan Bergman nådde sina toppar i premiären, Fredrik Lindström var som bäst strax efter årsskiftet.

Lägg därtill sjukdomarna. Nilsson och ­Ekholm bommade sex skott och tappade tre och en halv minut på sina startsträckor i mixstafetten för drygt två veckor sedan. Efter läkarundersökning visade sig båda bära på en infektion som de hoppas ha kurerat sig från nu. Men ingen läkare har konstaterat att de verkligen är friska.

Björndalen, 62, har blåst bort dammet

För Björn Ferry är det ännu värre. Han var förkyld förra veckan och svarar med hemmamatte när jag frågar hur långt han är från toppform.

– Det är inte de där 20 procenten som en del pratar om, det kanske är max en procent. Men det kan göra 25 sekunder och det är skillnad mellan att lyckas och göra fiasko. Så i procent är jag väldigt nära toppformen, men det är man alltid om man inte är döende.

Motstridigheterna får mitt huvud att brinna. Åh, dessa stimuli. Jag vet inte längre vad jag ska tro när förbundskapten Staffan Eklund säger att Sverige tjänar på svaga genrep för att motsatsen föder mättnad. Och då har jag ändå inte nystat i Carl Johan Bergman som gör sitt livs säsong men har sitt mästerskap styrt av en liten krabat inne i fruns mage. När drar han? Hur påverkar det psyket? Vilken tävlingsform är han i?

Det ser alltså trassligt ut för samtliga svenskar individuellt. På herrsidan har Ole Einar Björndalen, 62, blåst bort dammet och börjat vinna samtidigt som Martin Fourcade och Emil Hegle Svendsen bitit sig kvar i toppen. På damsidan ser Darja Domratjeva och Kaisa Mäkäräinen ut som starkaste hoten mot Magdalena Neuner, som tror att sex individuella medaljer är realistiskt.

Det glädjande för oss är att få sporter serverar fler skrällar än skidskytte. Med fem svenska smygare i totalt åtta individuella lopp blir varje dag intressant här nere. Men jag tycker bara att vi kan kräva en medalj, antingen i mix- eller herrstafett.

Resten får stanna vid hopp om framgång, vinnare och fagra dagar.